Farfars nya tänder

Helgen i familjens sköte brukar vara en lugn och avslappnade historia så här års. Vi träffas i trädgården så länge solen behagar skina, badar i poolen, plockar äpplen och bara umgås. Men ibland kan det hända ett eller annat smärre förtret. Som detta med farfars försvunna tänder.

Ja det började med att farfar vid dryga 80 år till sist förlorade tre av den äkta varan och måste låta göra en brygga med tre köpta tänder i. Visserligen protesterade han högljutt eftersom han är av den gamla ekonomiska skolan och väl medveten om hur sjuk han är.
- Jag behöver inga nya tänder. Jag ska ju ändå snart dö!
Och så det där buspojksleendet han alltid sätter in emot mig. Det där som får själva solen att te sig lite blek. Och hans mörkblåa ögon glittrar som vore de djupa skogstjärnar.
Farfar har åldrats så vackert. I min ögon är han lika vacker som för ett helt liv sedan.

Men den här gången förhärdade jag mig. Jag tog hela familjen till hjälp och han blev obönhörligen nedröstad. Vi övertalade honom att skaffa de där små extra tänderna för visst bör man prioritera sin tandhälsa?

Att få honom att låta tillverka två uppsättningar ifall den ena försvann gick dock inte. Nu fick det vara nog. Jag som vet vilket kaos det kan vara hemma hos oss hade mina farhågor men tänkte sedan att vår tandläkare ju finns kvar.

Sedan dess har vi alla passat på farfars tänder! Eftersom det inte är tuggtänderna utan de rent kosmetiska framtänderna det gäller så tar han gärna ut dem vid tuggande av frukt, knäckebröd, nötter och liknande saker.
Men att lägga ifrån sig någonting alls i vårt kollektiv är sannerligen inte riskfritt!

Vi är ju en storfamilj i ordets egentliga betydelse och helgerna kan bli livliga. Barnbarn och husdjur härjar tämligen fritt och saker som är farliga eller dyrbara bör röjas undan. Men den här helgen tog jag det lugnt när farfar inte kunde hitta sina tänder. Alla de unga var klokt nog ute i skog och mark för att njuta av den kanske sista fina hösthelgen. Bara jag och de två exen softade här hemma. Inte ens yngste sonsonen som kärleksfullt kallas Huliganen av alla hade varit på besök. Alltså var det bara att leta.

Och det gjorde vi. Förgäves. Inga tänder någonstans. Vi började snegla på den stora S:t Bernhardshunden Bamse som lätt kan förse sig ifrån alla bord ifall han vill. Kruxet var väl att han faktiskt inte brukar göra på det viset ifall det inte handlade om en särskild läckerhet som inte kunde motstås och dit räknade vi inte farfars tänder. Men det fanns en misstänkt till: Den lille bassetvalpen med öknamnet Klepto! Han har visserligen låga ben men ack en så lång kropp han kan få för att inte säga svanhals när det finns någonting att knycka och sätta i sig? Han har stulit och ätit kläder och skor, mediciner och tomburkar, leksaker och blomkrukor. En gång utförde han en lyckad "smash and grabbkupp" mot min ryggsäcks ytterfack och jag tog honom på bar gärning med en hundralapp i munnen. Så varför inte tänderna?

Vi tittade ner på den lille som numera är kompakt och väger över 25 kg och egentligen bara är liten om man ställer gamle Bamse vid sidan av honom. Han såg helt bedårande ovetande upp på oss viftandes med sin lilla svans.

- Vi måste kolla ifall han bajsat ut dem.
Bra idé men höstlöven hade fallit hela veckan och de är ju gulbruna i färgen och den inhägnade tomten som hundarna rör sig på är mycket stor!

Men ändå:
Ut med lämpliga redskap och leta reda på alla troliga högar och röra om! Aldrig trodde jag att vi skulle hitta så många doldisar. Jag brukar faktiskt gå en rejäl plockrunda varje vecka men höstlöven hade förvillat mig. Hundarna följde frågande våra ansträngningar och bidrog med ett par färska sökobjekt. Inga tänder
- Tänk ifall han har kvar dem i magen?

Nästa steg: Röntgen!

Men vår veterinär jobbar inte på helger och har dessutom ett gammalmodigt högt röntgenbord där man får lyfta upp sina kära husdjur. Bagarmossens djursjukhus har modernare saker men är dubbelt så dyra. Vi beslöt således att satsa på Klepto i första hand: 25 kg är bättre än 80.

Vi avslutade vårt sökande och beslöt oss för att invänta måndagen för bokning av tid. Under tiden kom farfar plötsligt att tänka på någonting.
- Jag tog ut tänderna när jag skulle äta äpplen!
- Och innan?
- Ja då skalade jag äpplena förstås.
Vi andra lystrade.
- Och var tog äppelskalen vägen?
Farfar är inte riktigt med ännu:
- I soppåsen förstås. Var annars?
- Har någon varit ute med soporna i dag. Ingen?
Exet no 2 kastar sig fram och börjar gräva försiktigt i soppåsen och vips:
Under vad som ser ut som tonvis av äppelskal ligger de tre köpta tänderna!

Allting gott. Och vi ger alla lille Klepto urskuldande blickar.

Kanske kan jag nu övertala farfar att göra en extra uppsättning tänder? Men troligen kysser han mig och kramar mig varligt och kärleksfullt medan han lägger fram bärande argument emot och jag ger mig för tandläkaren finns som sagt kvar i stan.

Av Sunny Börjesson 26 okt 2005 23:43