Genusforskare bedriver politik

Den som påtalar att genusforskarna vid våra universitet idag bedriver feministisk politik utifrån sin ideologi, istället för seriös förutsättningslös forskning, blir oftast av dessa utpekad som okunnig eller naiv. Okunnigheten sägs bestå i att kritikern inte förstått dels att all forskning är politisk, dels att den verklighet vi idag lever i som sådan är en politisk ideologi precis som den feministiska - nämligen en patriarkal.

Accepterar man den första svepande och grovt generaliserande invändningen innebär det i praktiken att ingen forskning över huvud taget kan avfärdas som politiskt styrd och kritiseras som sådan. Det innebär att varken nazisternas "ariska vetenskap" eller sovjetkommunismens lysenkoism längre kan beskrivas som några politiska övergrepp på vetenskapliga principer, fastän deras misslyckande regelmässigt sägs ha berott på just de politiska ingrepp som dessa totalitära regimer gjorde i den dittills fria vetenskapen. Båda förtryckarregimerna stipulerade nämligen att den universitetsforskning som bedrevs i landet skulle främja statsideologin och ställas i den progressiva samhällsutvecklingens tjänst.

I feminismens beskrivning av all forskning som politisk blir såväl arisk vetenskap och lysenkoism som det som dessa utgjorde reaktion mot - "judisk" respektive "borgerlig" vetenskap - lika mycket politisk, fastän de senare bara är vedernamn för vad vi idag känner som seriös, fri och förutsättningslös vetenskap, som givit oss bland annat kunskap om gener och relativitetsteorin, medan de ideologiska pseudovetenskaperna båda bidrog till miljontals människors död. Att utpeka all forskning som politisk, blir lätt ett sätt att torgföra sina egna ideologiska åsikter och även rena lögner under det trovärdighetshöjande namnet "vetenskap".

Den andra feministiska invändningen bygger på relativisering av begreppet "ideologi". Där utpekas som ideologier inte bara politiska sådana, som människor tar medveten ställning till, utan också verkligheten i sig, såväl som människors omedvetna ställningstaganden och handlingsmönster. Men även om begreppet "ideologi" i vissa sammanhang och avseenden - nämligen marxistiskt präglade - kan sägas omfatta också det senare, har sådant "ideologiskt " inflytande ingen betydelse eller negativ effekt på seriös forskning och vetenskap.

Att man i forskningen utgår från föreliggande, påvisade och verkliga förhållanden är förstås alldeles utmärkt; till exempel går det bra att i seriös vetenskap utgå från att jorden är rund och att män och kvinnor är olika. Att utgå från omedvetna, kulturellt betingade föreställningar gör visserligen resultaten mindre värda, men enskilda arbeten och artiklar kan alltid i en gängse kritisk analys kritiseras för att brista i förutsättningslöshet. Detta går dock inte att göra om de politiska förutsättningarna ligger fasta och implicita i metoden, vilket de gör i politiserad forskning som innebär övergrepp på den vetenskapliga principen om förutsättningslöshet. Ett exempel på ett sådant övergrepp är alltså genusforskningen.

I en debattartikel i Dagens Nyheter 12/5 2004 går 39 elitfeminister ut och menar sig en gång för alla ha avvisat tankarna att genusforskare skulle bedriva politik. De gör detta med hjälp av ett citat från Maud Eduards - professor i statsvetenskap - som hon tidigare yttrat i en offentlig utredning SOU 1995:110 s. 63. I själva verket bekräftar Eduards att genusforskningen är politisk i och med detta uttalande:

"Utgångspunkten att kvinnor är underordnade män har kritiserats för att vara axiomatisk. Utgångspunkten att kvinnor inte är underordnade skulle däremot bygga på ett mer öppet förhållningssätt. Det låter bestickande, men grundar sig i ett felslut. Naturligtvis finns det ingen principiell skillnad mellan de båda utgångspunkterna. Däremot är den senare tanken mer allmänt och officiellt omhuldad, vilket emellertid inte betyder att den är mindre axiomatisk."

Professorn har visserligen alldeles rätt i att det inte är mindre axiomatiskt att utgå från att kvinnor INTE är underordnade, men för att detta skall vara relevant för diskussionen om genusforskningen politisering krävs det att åtminstone några andra akademiker utgår ifrån detta i sin forskning, och i praktiken att alla som inte är genusforskare gör det.

För de allra flesta vetenskapsmän är frågan om kvinnors eventuella underordning ointressant i forskningen. För en fysiker eller biolog och till och med för de flesta humanister har frågan ingen betydelse för verksamheten. Även för de flesta som forskar om könsskillnader - till exempel medicinare - är det ointressant om kvinnor är underordnade eller inte och de behöver varken utgå från det ena eller andra axiomet. Frågan har bara relevans för dem som i sin forskning studerar maktrelationer eller samhällsfenomen som betingas av maktrelationer. Men de allra flesta som gör detta utgår varken från något axiom eller någon fördom, utan förhåller sig neutrala till frågan om kvinnors underordning. Undantaget utgörs av genusforskarna, som bestämt sig på förhand för hur det ser ut.

Sedan dessa gjorde entré i den akademiska världen finns det fyra eller rättare tre olika sätt att som forskare förhålla sig till kvinnors eventuella underordning. Man kan:

- Utgå ifrån att kvinnor är underordnade.
- Utgå ifrån att kvinnor inte är underordnade.
- Inte utgå ifrån att kvinnor är underordnade och
- Inte utgå ifrån att kvinnor inte är underordnade.

De två sista förhållningssätten - att varken utgå från det ena eller det andra - är de som seriösa forskare kan inta och fortfarande hålla sig till den vetenskapliga principen om förutsättningslöshet. Det är också den inställning som i princip alla akademiker verkligen intar, och låter därmed relationerna mellan könen vara mer komplicerade än att de kan beskrivas med en enstaka dogmatisk och grov förenkling. De två förra är dogmatiska och innebär att ha ett politiskt ställningstagande som utgångspunkt. Men medan det finns forskare som har den förra åsikten som premiss - nämligen genusforskare - så finns det ingen som i sin teori har åsikten som premiss att kvinnor inte är underordnade.

Men feminister som Eduards menar att andra akademiker skulle utgå ifrån att kvinnor inte är underordnade, inte medvetet, utan omedvetet. Men om nu någon skulle göra det, så går det alldeles utmärkt att hänvisa till brister i förutsättningslösheten och peka på att resultaten och slutsatserna därför blir tvivelaktiga eller felaktiga. För detta finns det i den akademiska världen en utvecklad kultur och tradition av reguljär kritisk analys, "peer review", seminarier och handledning.

Att någon omedvetet utgår ifrån en viss fördom gör alltså inte forskningen politisk, utan bara bristfällig om arbetet inte genomgår vanlig akademisk kritik. Däremot går det inte att rikta samma kritik mot genusforskningen på grundval av bristande förutsättningslöshet i denna fråga, eftersom den dogmatiska hållningen är en del av den grundläggande teoretiska bakgrunden. Och även om man accepterar de feministiska invändningarna att "all forskning är politisk" och att "verkligheten är en ideologi", så gör detta övergrepp mot kravet på förutsättningslöshet att genusforskningen skiljer sig från reguljär akademisk forskning och att den blir en politisk verksamhet som inte uppfyller kraven på seriös vetenskap.

I Eduards fall föreligger alltså två möjligheter: Å ena sidan kan det vara så att hon inte förstår skillnaden mellan att utgå från en politiskt dogm och att omedvetet utgå från en fördom som man kan göras uppmärksam på och befrias ifrån. En fördom som hon i praktiken måste mena att alla andra akademiker håller fast vid lika hårdnackat som genusforskarna vid sin dogm.

Å den andra sidan kan det vara så att Eduards inte förmår skilja på formuleringarna "att inte utgå ifrån …" och " att utgå ifrån att inte …", vilket - trots språklig förslappning - knappast är ursäktligt för en professor som försöker resonera logiskt. Om Eduards nämligen menar att alla som inte i sin forskning utgår ifrån att kvinnor är underordnade, utgår ifrån att de inte är det, innebär det exempelvis också att alla som inte utgår ifrån att neutrinon har vilomassa, utgår ifrån att den inte har det - även de humanister för vilka både frågan och svaret är ointressanta. Så postulerar Eduards i citatet ovan att alla forskare ger svaret på vissa politiskt utvalda frågor innan de börjar forska - under förutsättning förstås att hennes resonemang är rimligt, vilket det inte tycks vara.

Vid samtliga tillfällen i historien, när makthavare har velat styra den akademiska forskningen och utnyttja den för sina ideologiska syften, har argumentet förts fram att "all forskning är politisk", för att skyla över och legitimera de egna politiska ingreppen. Detta gäller såväl nazisterna som sovjetkommunisterna, vilka pekade ut den seriösa fria forskningen som respektive "judisk" och "borgerligt metafysisk". I dagens Sverige menar feminister i kurslitteratur på samma sätt att "universiteten bedriver politik i form av ’patriarkalism’" Nina Björk, Under det rosa täcket, s. 169.

Om genusforskarna vill bli tagna på allvar bör de ta fram i ljuset de tidigare historiska exemplen på ideologier, vilka genom att peka ut all forskning som ideologisk har velat styra den akademiska vetenskapen till sin politiska fördel. De bör också påvisa var bristerna låg då och att de själva inte begår samma fel idag. Bara därigenom kan de själva övertyga kritiker och andra om att det den här gången är på riktigt och att uppdelningen "feministisk/patriarkal" är verklig och rimlig, och inte - som under 1900-talets totalitära regimer - är frågan om vetenskapligt charlataneri som i slutändan leder till vetenskapens förfall och ödesdigra konsekvenser för samhället.

Men feminister gör inte detta; de menar istället att dessa sakliga och relevanta jämförelser med nazism och lysenkoism är kränkande försök att smutskasta och mobba genusforskningen.

www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d572&a264591&previousRenderType2

Av Nilserik Olsson 16 okt 2005 16:07