En otrolig historia

Det fanns en tid i mitt liv då det mesta gick på räls. Jag jobbade som målare, måndag till fredag. Varje fredag och lördag gick jag på disco och sen softade jag på söndagen, vilket det inte hette då, men det var samma sak i alla fall.
Lönen räckte nästan och det var acceptabelt. Dom flesta i min ålder hade det så. Att aldrig vara utan tobak var en jättefrihet bara det och förhållandena avlöste varandra med allsköns tjejer med olika fantastiska kvalitéer.

Men människa som jag är, måste jag givetvis känna efter vad som saknas, och i mitt fall ville jag mest av allt veta att min far, som jag inte hade hört av på många år, och inte visste var han fanns, var i livet. Bara jag fick veta att han levde så skulle det vara lättare att släppa. Grubblandet kom dagligen, och framförallt när man målade. Att måla ger hjärnan en liten paus, det är inte det att man inte behöver använda huvudet, men det finns en hel del ledigt ram minne när det blir stora partier som ska byta färg och det var då det dök upp.

Jag höll på att måla plåten på fem stycken tak av sex hus som var på rad. Under tiden jag målade undrade jag varför inte den sista husägaren hade gått med de andra då de fick ett paketpris. Men när jag såg närmare på trädgården som var vildvuxen så tänkte jag att den som bor där antagligen inte bryr sig så mycket om utsidan, sådana människor finns och ska få finnas, men det är bara synd att de aldrig bor inom samma område, så att vi andra kunde få ha fint omkring oss, vi som vill.

Bilden var ganska klar på hur människan var som bodde där, och jag var ganska övertygad om att jag aldrig skulle vilja ha en sån slarver till granne. Men plötsligt hörde jag en svag darrig röst som sa "Akta så att du inte trillar ner."
Det var en gammal kvinna som stod med sin käpp på uteplatsen bland ogräset och jag förstod ganska snabbt att det givetvis var omöjligt för henne att sköta en trädgård, det dåliga samvetet satte in över att ha målat upp en bild av en riktig slarver, så jag började konversera med henne .

"Hur kan det vara att du inte vill ha målat när de andra får det gjort?", frågade jag med en ungdoms oförstånd.
"Givetvis för att jag inte har råd, annars hade jag velat ha lika fint som de andra, men pensionen räcker inte riktigt till.", svarade damen.

Jag tittade lite i hennes ansikte och kunde urskilja trötthet, glädje och godhet. Jag har alltid haft en förmåga att utläsa människors ansikten, och detta ansikte var endast fyllt till bredden med bra saker. Och för goda människor gör jag gärna vad som helst för att hjälpa.

"Vet du vad, jag kommer att vara färdig med de här husen på måndag kväll och om jag piper hit under helgen finns det ingen som kommer att få reda på att jag gör ditt gratis, så jag kommer lördag morgon och blir färdig med ditt söndag eftermiddag"
Kvinnan tittade på mig utan förvåning och sa "Det blir bra, så kan jag bjuda dig på söndagsmiddag, vi ses i helgen."
Jag hade i alla fall förväntat mig att hon skulle bli paff eller något, men hon tog det som att det var den självklaraste sak, och nästan väntad. Innan jag skulle gå hem på fredagen kom hon ut och sa "Jag hoppas att du inte tycker att jag verkar otacksam, men jag vet att det finns en mening med det mesta som sker och därför ska det ganska mycket till för att göra mig förvånad, givetvis är jag glad för din välvilja och tacksam, men ju äldre man blir desto mindre syns på utsidan, inom mig finns det dock oftast ett leende."
Det var nästan kusligt att hon kom ut och svarade på det jag tänkte på, men inget förvånar mig mer än gamla människor, det kan ständigt överaska med sin livserfarenhet.

Det blev till slut söndag eftermiddag och huset var färdigmålat precis lagom till maten.
"Är du färdig?" frågade den gamla damen genom fönstret, som hon med mycket möda hade öppnat.
"Jadå" svarade jag, och tänkte att det nog var ett antal år sen hon hade öppnat ett fönster i detta hus, det kunde man se. Det kändes nästan lite kusligt och spökligt när jag gick in, det luktade ungefär som det gjorde när jag kom hem till farfar i Canada när jag var liten, och i och med detta så försvann den osäkra känsla som fanns precis innan. Den doften minns jag som trygghet.

Vi satte oss till bords och började äta de godaste kåldolmar jag någonsin ätit. Och under tiden frågade hon lite om mig.
"Jasså du heter Angus, det var inte så vanligt, vad heter du i efternamn då?"
Det hela kändes mest som artighetsfrågor och jag svarade lugnt "Jag heter Liddell i efternamn, inte det heller så vanligt i Sverige."
Den gamla damen åt vidare och man såg att hon tänkte lite innan hon sa "Jaha, då heter kanske din pappa Arthur, Arthur Liddell?"

Jag tror jag svalde en kåldolmen hel, hörde jag verkligen rätt? Det kändes som om tiden stod still, hon hade uttalat min fars namn bara som om det inte var något konstigt alls. Om jag trodde att hon var ett spöke innan, så var jag ganska säker nu på att hon måste besitta oanade krafter, eller vad tusan är det här.
"Du förstår" sa hon "Jag är eldsjälen i en gammal förening som heter "Vänskapens hus", och för många år sen var det en polis som jag känner som ringde upp mig där på julafton och sa att de hade omhändertagit en man som var deprimerad men polisen tyckte inte att de bara ville släppa honom då han verkade som om han inte riktigt brydde sig alls om vad som skulle hända honom. De hade hittat honom sovande på en bänk."

"Min far lever", tänkte jag, "han lever" den gamla kvinnan fortsatte att berätta en sorglig historia om en man som sökte efter sina fem barn, han hade så när på gett upp hoppet om allt när han till slut träffade denna gamla kvinna. De hade suttit och pratat hela julaftonsnatten och han åkte hem vid mycket bättre mod och med hopp i blicken, allt enligt denna gamla kvinna, efter att de hade gått igenom händelserna som bidragit till allt detta lidande. Hon hade gett honom nytt hopp och han flög hem till ett land och ett hus och ett hem som det skulle dröja många år till innan jag fick se.

Jag var smått bedövad när jag kom hem. Jag var bara tvungen att ringa Anders, min bäste vän, även kallad Stek. Jag gav honom hela historien och hans svar var "Angus, om du åker hem till henne igen och gör vid hennes trädgård nästa helg och hon talar om hur din framtid ska bli, ja, inte ens då blir jag förvånad, så är ditt liv, vänj dig vid det, det har jag gjort, du är inte som andra."
Dom sista orden gjorde riktigt ont och det var svårt att inte falla i tårar, för även om Stek sa det hela med humor, så kunde inte ens han veta att min största dröm var att få vara just det, som andra. Det är inte alla förunnat.

Nu följde en tid av lugn i allt vad jag gjorde, för jag visste att min far, han levde, fantastiskt.

Av Angus Liddell 11 okt 2005 11:36