Varje samlag är en familjeaffär

”Hur fan kan man döpa en bok till Samlaget?” ”Titta på honom! Han ser ju rent pervers ut!” Några av de viskande kommentarerna från förbipasserande när jag solbränd och i vit bomullströja, militärgröna shorts och sandfärgade sandaler satt och signerade mina två nya romaner i Ordtältet på Malmöfestivalen den 20/8.

För fem år sedan skrev jag en berättelse om halvsyskonen Markus och Vanja. Efter att ha förtryckts i barndomen av farfadern, familjens patriark, utmäter de blodig hämnd. Jag kallade berättelsen Samlaget, en lek med ordets konstruktion; ett lag som samarbetar. De två syskonen går ihop för att – öga för öga, tand för tand – göra upp med det förflutna.

Titeln är dubbelbottnad, det finns en sexuell komplikation dels mellan syskonen och dels mellan de båda barnen och farfadern, men när berättelsen skulle ges ut i bokform valde jag att ersätta originaltiteln med Syskonkärlek. Jag strök också en del i manuskriptet, egentligen rörde det sig om två sidor; prologen och epilogen; detta för att få något mer kammarspel över atmosfären. Strykningarna påverkade varken innehållet, frågeställningarna, de återgivna våldtäktsscenerna, den olagliga kärleken eller språket.

Syskonkärlek gavs ut våren 2000 av det lilla förlaget Ord & Visor, ett halvår efter min romandebut, och bortsett från en skånsk recensent som inte tyckte att en riktig författare får vara så produktiv möttes boken med förvånansvärt positiva tongångar. Det som överraskade allra mest var att den anmäldes på många kultursidor. Annars brukar verk av okända författare publicerade av små förlag hamna sist på turlistan. Den här boken var dessutom kontroversiell i flera avseenden, inte minst moraliskt.

Fyra år senare bestämdes att originalmanuskriptet skulle ges ut med originaltiteln. Syskonkärlek hade sålt slut och det var dags för en ny, oredigerad upplaga. Jag skrev kontrakt med bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Samlaget släpptes den 28 maj i år. Fyra månader senare får man konstatera att det varit ganska tyst om boken.

Det är förstås helt okej, det kommer böcker i en strid ström och de flesta glöms bort i skuggan av kritiker- och försäljningssuccéerna. Man kan förklara tystnaden med att boken helt enkelt är dålig, att den släpptes inför sommaren när kulturredaktioner och bokaffärer ligger nere eller att den redan getts ut en gång, om än något redigerad.

Vad som gör mig nyfiken är hur det svenska samhället har förändrats på fem år. Det talas allmänt om nypuritanism, att vår syn på sex och sexualitet har gått tillbaka till 1950-tal. Det är fult och äckligt med erotiska och pornografiska skildringar i konsten, som i USA där barn och vuxna matas med våldsaction medan ett kvinnobröst eller skymten av en penis bara får synas inom lyckta dörrar. Detta återfall i prydhet märks tydligast hos opinionsbildande media – morgontidningar, seriös teve och radio – eftersom media är, eller ska vara, verklighetens fönster.

Den ytliga sexualisering som slås upp på kvällspressens löpsedlar och i reklamkanalernas dokusåpor har mindre eller inget med åtrå och mer med silikonbröst att göra, men är helt beroende av prydheten för den lever på att folk förfäras. Med en naturlig syn på kåthet skulle tabloidernas upplagor rasa och reklamkanalerna tvingas lägga ner.

För fem år sedan lovordade kvinnliga litteraturkritiker Syskonkärlek/Samlaget för dess innehåll, idag ser de samma bok som gubbsjukt slem. Är det titeln som förblindar, har genusdebatten blivit snävare och mer toppstyrd, är det mina inlägg i debatten – om ifeminism och individ före kön – som retar eller ska manliga författare inte skildra komplexa, sexuella relationer och övergrepp med en för ämnet politiskt och litterärt inkorrekt ton?

Jag snackade med min agent i förra veckan och han berättade att Samlaget ska översättas till engelska och kommer att få titeln Family affairs. Det är en bra titel tycker jag. Kanske borde förlaget här hemma ge ut den i ny upplaga och kalla den Familjeangelägenheter?

Av Stefan Whilde 04 okt 2005 17:23