Knark, uppgivenhet och tvång

Enligt CAN har priset sedan 1988 för hasch halverats, kokainpriset sjunkit med 40 procent och med hela 60 procent för amfetamin och brunt heroin. Knarkare återfinns bland såväl rika som fattiga. Må vara att det döljs bättre bland de förstnämnda.

Idag kan vem som helst köpa knark med minimal risk att åka fast. Lite ungefär som straffet att gå mot röd gubbe. Samhället, dvs. vi alla, verkar ha resignerat inför övermakten. För det "lättare" knarket, som hasch och liknande, finns det dessutom en gapig lobby som offentligt verkar för legalisering. Köp, försäljning och konsumtion av såväl lättare som tyngre knark sker alltmer öppet och ogenerat.

Den knarkbekämpning som görs, koncentreras på langarna och de "stora bovarna". BRÅ rapporterar också att straffen för grova narkotikabrott har skärpts avsevärt sett över en längre tidsperiod. Självklart är det bra men samtidigt verkar man i mångt och mycket ha missat det som motiverar langare och smugglare brottslighet - knarkarna själva. Missbrukarna, deras familjer och alla som drabbas av knarkrelaterade brott är de verkliga förlorarna. Välkänt är också att mycket av vården för de tyngsta knarkarna dragits in.

I huvudsak är vård av knarkare och förebyggande åtgärder en fråga för kommuner och landsting. Staten kommer huvudsakligen in i via Rikspolisstyrelsen och med begränsade bidrag. Lagstiftningen ger kommunerna möjlighet att tvångsvårda narkomaner som är farliga för sitt eget eller annans liv. Det ansvaret har kommunerna helt struntat i. Åtminstone om man skall tro folkhälsominister Morgan Johansson DN 19/3 -04. Här är uppenbarligen den vanliga svenska "offer-och-tycka-synd-om-mentaliteten" överordnad allt annat.

Vissa anser också att vi inte kan göra något åt problemet förrän vi fått ett bättre och rättvisare samhälle. Andra att knarkandet är någon sorts obotlig sjukdom som vi andra mer eller mindre har att finna oss i. Ursäktskatalogen är omfattande.

Men polisen då, vad prioriterar den? En del av svaret återfinns i regleringsbrevet för polisen, där staten varje år närmare anger vad som skall prioriteras. För 2005 återfinns mest det politiskt korrekta. Inte särskilt förvånande framhålls redan på första sidan att polisen skall uppmärksamma bla. "ekonomiska brott, inklusive miljöbrott samt brott med rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska eller homofobiska inslag". Prioriteringen framstår som aningen märklig då mer än hälften av de intagna på våra fängelser själva säger sig vara narkomaner. Åtminstone enligt en undersökning 2002. Tullen kämpar dessutom en minst sagt hopplös kamp mot en den flod av knark som väller in i landet. Om man bortser från spektakulära knarkbeslag, som främst får kvällspressen att gå upp i falsett, verkar knarkbekämpning inte vara något som regeringen anser går hem i stugorna.

Nu finns det naturligtvis inga enkla handgrepp och metoder för att komma till rätta med knarket. Den som tror det är bara naiv. Det mesta har prövats internationellt med oftast begränsat resultat.

Bland de få länder som ändå kan uppvisa resultat är Japan. På 1950-talet fanns ca 600.000 missbrukare av ett amfetaminliknande preparat varav hälften injicerade drogen. 2 miljoner japaner beräknades då någon gång ha missbrukat drogen. Detta utsatte naturligtvis det japanska samhället för stora påfrestningar i form av våld och kriminalitet.

Trots avsaknad av egentlig narkomanvård fick man bukt på så gott som allt missbruk. Insatserna bestod till större delen av tvångsingripande och fängelsestraff. Under toppåret 1954 gjorde man 55.000 tvångsingripanden vilket motsvarade ca 10 procent av missbrukarna, Fyra år senare var man nere i färre än 271 arresteringar. Den här kampanjen pågick tills man uppnått de resultat man ville nå.

Under en lång följd av år var sedan narkotikamissbruk ett mycket begränsat problem i Japan. Det återkom i mindre omfattning under 1970-talet för att sedan öka ytterligare under 80-talet. Under 90-talet vände trenden igen med liknande metoder som under 50-talet, denna gång dock inte med samma remarkabla framgång.

Nu tror jag inte att vi i Sverige skulle lösa alla knarkproblem om vi burande in säg ca 10 procent av våra ca 30.000 narkomaner personer som mer eller mindre dagligen använder narkotika i fängelse vart år under tills problemet var löst. Särskilt inte när våra fängelser flödar av knark och då fångarna redan till stor del redan är knarkare.

Däremot tror jag att den tvångslagstiftning, som vi faktiskt redan har, bör utnyttjas och kanske tom utökas, då allt annat faktiskt har prövats. Och misslyckats. Fria sprutor som nu diskuteras räddar naturligtvis knarkarnas liv - på kort sikt - men inte botar det någon.

Men i Sverige skulle naturligtvis inget politiskt parti gå till val på fler tvångsåtgärder. Bättre då att bara prata om human narkomanvård som bygger på frivillighet men som alla vet inte fungerar.

Källor: RMS, CAN, polisen, IOGT.

Av Lars Nilsson 27 sep 2005 22:23