Det här är bara för mycket

När jag vaknade härom morgonen verkade det vara en vanlig dag, solen sken, undulaten kvittrade och min underbara fru frågade om jag ville ha kaffe. Ungarna flöt runt i lägenheten och gjorde allt de brukar göra från tv-spel till skateboard och ibland ställde de någon fråga som man besvarade lite automatiskt eftersom de fortfarande är i en ålder då man hänger med.

Hampus som är fjorton skulle övernatta hos en kamrat som han följt sedan begynnelsen, de låg nämligen i kuvös bredvid varandra, nyfödda o granna, ja, nyfödda i alla fall, nyfödda barn är faktiskt ganska skrynkliga, vilket påminner mig om min svärmor, och detta som skulle bli positivt.

Okej det var väl inget konstigt med det, men när Emil, 11 år sa att han var bjuden på kalas och att de skulle sova över där höll jag på att ramla av stolen. "Han är bara 11 år", sa jag till min fru, "varför ska dom sova över?" Min fru tittade på mig som om jag var en utomjording, vilket hon faktiskt gör oftare och oftare nu när jag tänker efter, och sa "Du kan inte ha undgått att veta detta, vi har pratat om det flera gånger denna veckan". Pratat och pratat, inte tänker jag på vad vi pratar om. Jag försörjer familjen och lagar bilarna, ja, ser till allt det stora, hon sköter bara hemmet, då är det lite lättare att inte vara disträ. Familjeoket som axlas av oss fäder bidrar till att vi blir lite disträ när dagarna går mot sin ända.

Nåja, det verkade som om detta hade godkänts av de andra föräldrarna så det är nog inte så farligt, tänkte jag, och drack upp kaffet och njöt av dagens första timme. Helgen är fantastisk, men den går så fort och nästan som på räls, den känts alltid kort eftersom det som ska göras täcker mycket av tiden och det blir så lite kvar till de som vill göras.

När jag hällde upp min andra kopp kaffe slog det mig plötsligt, HERREGUD, vi ska vara utan barn inatt, det har aldrig hänt. I fjorton år har vi alltid sovit i alla fall tre som minst, eftersom Hampus ibland sover hos sin kompis.
Så nu står vi alltså där, där som man har blivit varnad för, där som man skulle upptäcka om man har något gemensamt, om man har något att prata om. Man har hört om så många män som flyttat ut kort efter barnen med någon yngre förmåga, och kvar har det stått en ensam kvinna som offrat allt för familjen, för att sen bli helt ensam. När jag har hört dessa historier har jag alltid sagt att det skulle aldrig ske i vårt hem, där råder bara kärlek och respekt, vi tar hand om varandra för livet.

Men tänk ändå, vissa av dom där historierna hade börjat visa sig vara sanna. Det där med svärmödrar, se bara på han i USA som sköt sin svärmor, hon hade tagit fjärrkontrollen och slagit över mitt under finalen i Superbowl och vägrade ge tillbaka den. Det finns hemska historier om svärmödrar, och det finns en anledning, tro mig. Och det där med att man har mage vid fyrtio, ja, den kom som ett brev på posten, fast jag inte ändrat levnadsvanor. Och fyrtioårskrisen, jag köpte mig en tvåsitsig sportbil när jag fyllde fyrtio - vad tänkte jag på - vi är fyra i familjen. Jag menar visst är det roligt med sportbil men jag har roligt med hela familjen, det var något som måste finnas i mig alltså, på nått sätt precis när man fyller fyrtio.

Jag pratade med en granne och sa "Va fan har jag tänkt på, här får bara jag och min fru plats" varvid han replikerade "Va fan ska du med frugan till i en sportbil".
Han har sina barn varannan vecka, vilket jag kanske inte behövt förklara. Nåja, jag sålde den snabbt igen, men ett efter ett kom tecknen som man hört. Sjuårskrisen, hade bara hört talas om den, men när vi varit gifta i sju år förstod jag vad det innebar, de första sju åren är ett rent helvete, men sen blir det lite lättare.

Nåja, vi körde och lämnade av Emil, och i dörren stod en lång tjej som jag uppskattade till att vara cirka femton år. Jag sa till min fru "Inte visste jag att de hade en tonårsdotter" varvid min fru replikerade "Det är inte deras dotter, hon är en klasskamrat till Emil och faktiskt hans tjej" Jag har faktiskt låsningsfria bromsar, men till och med bilen höll med mig när jag tvärbromsade. "Hans tjej!"
Min fru förklarade att det bara var par på den här festen och de skulle ha lite roligt genom att sova över. Jag började köra igen och försökte få informationen jag just fått att sjunka in. "Det hela är ganska oskyldigt" sa min fru, och efter en stund började jag komma till sans och inse att det faktiskt kunde vara lite gulligt ändå, om det nu var så oskyldigt som hon sa.

Nästa stopp Hampus. När han gick in till sin kamrat kände jag hur lugnet lade sig, med dom två vet man att det ända som blir hett är datorerna.

På vägen hem körde vi inom och skulle köpa lite chips och dippa. Inne på konsum slog det mig plötsligt att det kanske kunde vara gott att laga till något smaskigt istället.
Plötsligt stannade jag upp i gången och kände mig som träffad av en blixt. För länge sedan hade en kamrat sagt att "Den dagen du byter ut chips o dippa eller ostbår mot maträtter så har du nått en milstolpe i ditt åldrande. Herregud, jag var nästan på väg att göra det, jag skyndade mig till chipsen så att jag inte blev ännu mer vilseledd av dessa åldersblixtar som verkade slå ner i mig hela tiden, och alla samma dag.

Väl hemma satte vi på kaffe och jag började prata med min fru om dom där historierna om män som lämnar sina fruar när barnen flyttat ut, och att det var tramsigt alltihop.
Min fru tittade på mig som en utomjording för andra gången denna dag och sa "Tror du verkligen att det bara rör männen ?" Nu var det min tur att titta på henne som ett UFO. Vad tusan menade hon? Nu öppnade hon munnen igen, och den skulle förbli så ett tag till, hon sa "Tror du inte att det är lika många fruar som lämnar sina män när barnen flyttar ut? Efter år av att bara laga mat, bara städa, bara diska, bara sköta sjuka barn om nätterna, bara tänka på alla andra i familjen, alltid ta hand om sin trötte gubbe som har SÅ hårda dagar, tror du inte att lika många fruar lämnar sina män?" Äntligen stängde hon munnen. Det hade aldrig slagit mig, att fruarna kunde tröttna, även om det är självklart. Jag hade missat det. När även detta började sjunka in så tyckte jag faktiskt att det skulle bli skönt när det väl var måndag, herregud.

Tänk om jag blir lämnad? Skulle jag stå helt ensam bara jag? Herregud, det kan faktiskt hända, även mig!

Söndag morgon, "Godmorgon älskling, vill du ha kaffe ?"
"Ja tack, svarade min fru, varför har du stigit upp först Angus, och lagat kaffe och allt."

Av Angus Liddell 27 sep 2005 21:33