Lundells nya bok en skräll!

" - Lazarus, kom ut. Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk." Joh.11:1-44

Rockartisten Poul har passerat femtiostrecket. Efter trettio år i branschen är han trött på turnéerna, recensenterna, musikklimatet i det "pissljummiga, skitnödiga Stockholm" och på myten om sig själv. Rastlös kränger han fram i sin bil mellan lyan i huvudstaden, gården i Skåne och olika hotell nere på kontinenten. Han söker en eld och ett uppdrag, men är hårt ansatt av leda. Socialt handikappad och levnadstrött överlämnar han sig åt assistenten Sunny, en yngre kvinna vars jobb blir att planera de sista turnéerna, artistens grand finale. De inleder en trevande relation, men Sunny bryter upp när hennes genom livet frånvarande far ligger för döden. Poul hamnar i klorna på en vän, den bullrige författaren Bull. Bull har ett självmordsförsök i bagaget och lider av skrivkramp. Han vill sluta som författare, har ingen lust längre, och börja fotografera erotisk konst istället.

Precis som nystartade Feministiskt initiativ förordar Bull månggifte, men av något andra orsaker. I hyrhuset i Théoule sydväst om Cannes huserar han med två bisexuella damer och ältar långt gångna planer på att bli bigamist eftersom varje människa borde ha rätt att välja sin relationsform. Poul har en kort affär med den ena damen innan han kontaktas av en känd gitarrist som vill sätta ihop ett band. Under kaotiska former spelas Pouls dödsmässa in i en studio i Köpenhamn.

För snart trettio år sedan romandebuterade Ulf Lundell med Jack. Året dessförinnan hade han släppt sin första rockplatta; Vargmåne. I Saknaden 1992, första romanen i en trilogi som avslutas med Värmen, målar huvudpersonen tavlor. Detta är Lundells tre yrken; författare, musiker och konstnär, och dessa yrken går igen i hans böcker. Han lägger sig farligt nära det självupplevda utan att bli självbiografisk och skapar därmed en oerhörd nerv, men han spär också på myten om sig själv, samma myt som Poul vill avliva en gång för alla.

Värmens första sjuttio sidor känns försiktigt famlande och lite tråkiga, men sedan sprätter det till. Lundell låter de båda manliga huvudpersonerna ge sig i kast med att diskutera kuklängder. Denna långa utläggning om fallos historia och betydelsen av längd och tjocklek är barnsligt befriande, ja, jag skulle nästan vilja säga att den är stor litteratur. En hundrafemtio sidor in i romanen blir det riktigt bra; Lundell målar upp en karta över dagens Sverige, hårda och underbyggda ord dissekerar ett förlorat land, något av en sista ? hälsning från en man som inte längre är hemma någonstans, en man, eller i det här fallet två män, som vill försonas med minnena och livet, den ene försöker ge upp kampen utan att resignera, den andre ser kampen som förlösande.

Naturskildringarna är, som alltid när det gäller Lundell, vackra och romantiska. Illusionen av att stå på barrikaderna och fylla sitt tomrum med slagord krossas brutalt; harmonin måste hittas bortom ett egoistiskt självuppfyllande. Man kan förstås dra paralleller mellan bokens karaktärer och karaktärer i tidigare böcker av Lundell; Bull påminner om Julius i Vinter i paradiset 1979 och Leo i Hjärtats ljus 1983, Poul har drag av rocksångaren Cosmo i Sömnen 1977 som tar ett sabbatsår och bygger sig en mås.

När Poul sticker till Köpenhamn för att under nio dagar spela in en dubbelplatta med nya, hungriga musiker söker han en krasch. Myten ska dö, artisten ska dö och återuppstå och han laddar studion full med champagne, kokain och marijuana. Under rituellt, orgiastiskt kaos bandas fler än tjugo låtar och skivbolaget frågar oroligt: ”Ska du verkligen ge ut det här?”

Inslagen av knark för tankarna till debuten Jack som fick skäll för att vara drogliberal smörja. Fyra år senare gjorde Lundell ofrivillig avbön med låten Stackars Jack från Längre inåt landet och därefter har han gått ut och blivit nykter alkoholist och även låtit ett par romankaraktärer vara nyktra alkoholister. Värmen kommer säkert att sätta igång både debatter och rykten. Överhuvudtaget är boken åsiktssprängd. Sverige och svenskheten står i fokus och leder till strindbergsk exil. Poul och Bull överger hemlandet på jakt efter inre och yttre värme. Feminismen, jämställdheten och könsrollerna luftas hejvilt, ibland plumpt och grovt, men oftast lika vitalt och sunt som en höststorm. Lundell känns mer nyanserad och komplex och humorn släpps fram på ett helt annat sätt än i Frukost på en främmande planet 2004 och Friheten 1999. Samtalen om rockkritiker och kvällspress är träffsäkra och gapflabbigt roliga. Gessle och Gyllene Tider får sig flera kängor liksom ligorna som organiserar nerbränning av musik från nätet. Ena stunden kläs akademikerfeministen Ebba Witt-Brattström Ebba Fitt Britt Kvitt av, i nästa antifeministen Popova.

Bordeller ska tillåtas, konstnärens integritet skyddas, frustrationen bekämpas, Goethe och Dylan blir måttstockar och bilen en förlängd arm upp och ut ur ankdammen. Långa stunder är det genialt, underhållande, till och med innerligt. Det gör ont när nyfikenheten går över i luttrad resignation, men måste en inre frid vinnas genom storslagna erövringar? Lundell har brottats med frågan ända sedan han skrev om den stora sömnen. Först nu förmår han fullt ut ladda texten med substans, sensmoral och livserfarenhet. Värmen är hans bästa roman sedan Vinter i paradiset och romanens sista femtio sidor det bästa han någonsin skrivit.

Vill man ha ledmotiv till Värmen ska man gå till Lundells egen cd-trilogi Ok baby ok hösten 2004, Högtryck våren 2005 och Lazarus släpps den 28 september 2005. Det finns starka beröringspunkter mellan plattorna och boken.

Av Stefan Whilde 21 sep 2005 12:34