Ovanpå Allt del 5-5

Morfar skyndade iväg och var snart tillbaka.
- Ta den också.
Expediten nickade vänligt och räckte morfar en påse med böckerna i. Sedan vände hon sig till farfar.
- Ska ni också ha en bok?
Farfar såg osäkert på morfar.
- Visst ska han det, sa morfar och räckte fram boken.
- Jaså, ni tänker läsa "Imorgon som jag trodde var idag".
- Nja, sa farfar, det var Johan som tyckte att jag skulle läsa den där. Annars är jag själv gärna utan böcker.
- Men er bror har väldigt bra smak, sa expediten, denna ska vara väldigt bra.
- Nej, nej, sa morfar, vi är inte bröder!
- Jaså, sa expediten förvånat?
- Nej... ja, det är komplicerat att förklara, sa farfar, men det är så att min son Gustav och Johans dotter Pernilla, var gifta. Men de avled i en bilolycka och deras nyfödda dotter Ida blev föräldralös. Efter att våra fruar dött, bodde jag ensam i Stockholm och Johan ensam i Skåne. Vi beslöt då att sälja våra lägenheter och köpa en stor tillsammans, uppfostra Ida och dela på hyran.
- Men jag har aldrig hört om något liknande, sa expediten förvånat, vad klokt av er!
Morfar och farfar nickade.
- Ingen av oss trivs med att sitta ensam. Då är till och med Antons sällskap bättre, sa morfar.
Expediten brast ut i skratt.
- Åhja, jag tror nog att ni är lika goda!
Innan de åkte hem, handlade de mat och gick in på "Järn & Fritid", där trivdes de båda. Sedan begav de sig hem. De tänkte hämta Ida i skolan. När klockan var halv tre körde dem till skolan.

Ida kom ut från sitt klassrum efter sin sista lektion.
Hon såg Nicke sitta på klätterställningen. Plötsligt tappade han taget och föll. Han skrapade sig på sidan när han stötte emot en kant. Sedan skrapade han hela benat när han landade på asfalten och slog i huvudet så det började blöda. Nicke skrek högt. Ida såg sig oroligt omkring. Där var ingen annan utom hon. Ingen annan såg något. Ida sprang fram till honom och satte sig på knä bredvid.
- Nicke, Nicke, hur är det.
- Stick här ifrån, stick, sa Nicke argt.
Men Ida såg snart tårar på hans kinder. Hon tog av sig sin jacka och lade den under Nickes huvud och såg sig oroligt omkring. Hon trodde inte sina ögon när hon såg mot parkeringen. Där kom morfar och farfar.
- Hjälp, skrek hon, morfar, farfar, kom! Hjälp mig.
När morfar och farfar hörde henne, skyndade de sig dit så fort de kunde.
- Ida lilla, sa farfar, vad är det som har hänt?
- Det är Nicke, han har trillat ner från klätterställningen.
Morfar och farfar satte sig ner bredvid honom.
- Hur känns det, sa morfar?
- Som om jag ska svimma, grät Nicke.
- Ta det bara lugnt, sa farfar, ska vi ringa till dina föräldrar?
- Det hjälper inte. Mamma är utomlands med sin nye kille och pappa är ändå inte så han är till någon nytta, sa Nicke.
- Då får vi ta dig i vår bil och köra dig till sjukhuset, sa farfar.
- Det behövs inte, jag behöver inget sjukhus, jag kan gå hem.
- Prat, sa morfar, kom nu.
Morfar och farfar tog ett hårt tag om honom och bar honom till bilen. Nicke skrek av smärta när de lyfte. De lade honom i baksätet i bilen.
- Var ska jag sitta, sa Ida?
- Du får sitta där bak och ha hans huvud i ditt knä.
Alla satte sig i bilen och körde. Nicke sa ingenting.
- Såja Nicke, sa morfar, ta det lugnt, nu är vi snart framme.
När de var framme kom doktorer och tog över. Ida, morfar och farfar satt och väntade i väntrummet i flera timmar.
Sedan kom läkaren ut med Nicke. Han hade ett bandage runt huvudet och på sidan och kryckor.
- Vi får tacka för att ni körde hit, sa läkaren, annars hade det kunnat sluta riktigt illa. Jag har ringt hem och ni kanske kan köra hem honom?
- Javisst, sa farfar, klart vi gör.
En sjuksköterska kom ut och pratade med dem. Läkaren kom och lade handen på farfars axel. Farfar följde med honom bort och pratade. De stod där en lång stund och Ida såg efter dem. Läkaren sa något och Farfar nickade. Sedan kom de tillbaka igen.
- Ja, ska vi köra då, sa morfar.
Innan de gick in i bilen, tog Nicke Ida i handen och sa så inte morfar och farfar skulle höra.
- Tack så mycket för hjälpen. Ni är verkligen snälla. Vad skulle jag gjort om ni inte hjälpt mig. Ja... och förlåt för det jag sa igår. Ida log.
- Det är okej. Morfar och farfar är kanske lite tokiga, men har ett hjärta av guld.

Av Batrice Bengtsson 19 sep 2005 11:24