Katrina - starten på en ny, långsam katastrof?

Nu i efterhand vet världen att det var långt ifrån oväntat att New Orleans skulle utplånas av en orkan. Redan 2001 identifierade FEMA, Federal Emergency Management Agency, en orkan i New Orleans som ett av de tre allvarligaste hoten mot landet. Tidskrifter som National Geographic och The American Prospect såväl som stadens största dagstidning, Times-Picayune, hade rapporterat om den undermåliga beredskapen för en mycket kraftig orkan. I artikelserien Washing Away, 2002, uttalade sig stadens direktör för krisberedskap, Terry Tullier, i grava ordalag; "Det är ingen tvekan om att många människor inte kommer att lämna staden och det gäller inte bara de 100,000 som saknar egna fordon. Vi tycker att vi gör vårt folk en stor otjänst om vi inte berättar sanningen. Och sanningen är att när det händer orkanen kommer kommer många människor att dö."

Mike Parker, f.d. chefen för den federala myndighet som ansvarar för USA:s vatten, Army Corps of Engineers, tvingades avgå 2002 efter att han offentligt kritiserat Vita Husets låga prioritering av New Orleans eftersatta översvämningsskydd. Nu förklarade han på femte dagen efter stormen på CNN hur målet att modernisera systemet av flodvallar kring staden borde ha uppnåtts redan på 80-talet. Men 30 år efter planen beslutades hade den ännu inte fullföljts när Katrina hemsökte Louisiana. Inte ens om Bush hade låtit bli att skära ner utgifterna för att förstärka flodvallarna hade de existerande vallarna hållit tillbaka vattnet efter Katrina.

Frågan är alltså inte om New Orleans skulle ha drabbats, utan när. George W. Bush kan knappast förklaras skyldig för översvämningskatastrofen. Istället står följderna av Katrina som dramatiska exempel på hur presidentens politiska prioriteringar konsekvent förnekat verkligheten. Givetvis finns det ett samband mellan krigskostnader och budgetprioriteringar; mellan antalet gardister i Irak och brister i räddningsinsatserna i New Orleans; mellan orkanernas ökande styrka, global uppvärmning och Vita Husets energipolitik som förkastat Kyoto och lagstiftat en "reform" som ställer obetydliga krav på minskad bensinförbrukning. Sett i sitt politiska sammanhang, urskiljs ett tydligt mönster där Vita Husets underkastelse för energiindustrin och dess fientlighet mot miljölagstiftning har bäddat för naturkatastrofer såväl som en global lågkonjunktur. Liksom Bush blundar för det pågående sönderfallet i Irak, vänder han sig också från verkligheten om säkerhetsrisker i hemlandet, om global uppvärmning och om världens tvinande oljeproduktion. Efterräkningarna från Katrina kan innebära en otäck kombination, den perfekta stormen, där störningar i oljemarknaden och bekymmer i USA:s ekonomi orsakar en våg som sänker konjunkturen världen över.

Bush byråkratiska megaskapelse, Homeland Security, har i översvämningens New Orleans misslyckats i sitt allra första prov. Den supermyndighet som skapats efter 911 för att samordna säkerhet och skydda landet från massiva terroristattacker, klarade inte att organisera responsen till en naturkatastrof som förutspåtts flera år i förväg. FEMA, som numera är underställd Homeland Security, lyckades inte undsätta de värsta oroshärden förrän närmare en vecka efter stormen. Sjukhus saknade ström, mat och rent vatten. Stadens borgmästare blev tvungen att vända sig till nyhetsorganisationer för att föra ut sitt rop på hjälp. Var fanns ledningen?

Och var fanns räddningen? Svaret som låg närmast till hands var att 3700 av delstaten Louisianas gardister fanns på andra sidan jorden i Irak. Normalt skulle dessa gardister ha varit de första på plats under de livsviktiga första 72 timmarna efter att katastrofen inträffat. När Louisianas guvernör Blanco på lördagen 3:e september begärde att Bush utropade en federal nödsituation, sades det att 11000 gardister skulle mobiliseras. Ändå fanns det bara 5100 fördelade över tre delstater när Katrina nådde kusten två dygn senare 1. Militären och Homeland Security har hävdat att fördröjningen av hjälpinsatserna till New Orleans berodde på att vägarna in till staden var oframkomliga. Men Times-Picayune har i ett öppet brev till George W. Bush påpekat att det faktiskt fanns flera öppna inkörsportar till staden där bl.a. journalister lyckades resa in och ut. Enligt New York Times tvingade FEMA lastbilar med förnödenheter från både affärskedjan Walmart och US Coast Guard att vända - innan dess egna hjälpinsatser nått dit.

FEMA:s högsta chef, Michael Brown, har nu avgått. Hans kompetens och bakgrund har starkt ifrågasatts. Före hans inträde på FEMA, hade Brown arbetat heltid i 11 år som direktör för ett internationellt hästförbund - där han till slut tvingades avgå 2. Då anställdes han som FEMA:s vicedirektör av dess dåvarande chef, som varit Browns rumskamrat under högskoleåren. Men Browns enda tidigare erfarenhet av att organisera räddningsarbete var som praktikant på 70-talet. Enligt tidskriften Time innehåller Browns CV flera oegentligheter. Han har uppgett sig vara f.d. direktör för ett vårdhem där ingen nu säger sig känna till honom, samt hävdat att han vunnit pris som professor på en högskola där han i verkligheten vistats endast som studerande.

Under Browns ledarskap i New Orleans missköttes samordningen av kommunikationen och räddningsinsatserna. Försvarsministern Rumsfeld har i sin tur hävdat att militären visst mäktar med att både bemöta inhemska katastrofer och föra krig i Irak. Men ingen har förklarat varför New Orleans utslagna kommunikationssystem inte snabbt ersatts med militära medel. Normalt ansvarar lokala gardister för en sådan initialrespons, enligt Överste Daniel Smith, Vietnamveteran och utbildad på USA:s militärhögskola West Point. Han har skrivit att bland de 8000 gardister från delstaterna Louisiana och Mississippi i Irak finns enheter med flygvapen, fältsjukhus, väg- och vattenbyggnadsingenjörer, samhällsservice samt transport; "Samtliga enheter har interna kommunikationssystem som, utspridda över ett avgränsat område som New Orleans med omnejd, skulle kunnat skapa ett informationsnätverk genom vilket ledningen kunde styra, uppmuntra och ge andra instruktioner" 3. Istället uppgav Homeland Security-chefen Michael Chertoff i en radiointervju på katastrofens fjärde dag att han "inte hade hört någon rapport om tusentals personer i Convention Center som inte har mat och vatten" - trots att bilderna därifrån redan visats på TV 4.

När det saknats planer att evakuera dem i förväg, hänvisades människor utan egna resurser till gigantiska byggnader där de skulle invänta transport. Den kom inte, utan istället fick de leva under vidriga förhållanden utan mat, vatten, medicin, sanitära anordningar eller ens skydd från våldsamma kriminella. Småbarn och gamla tvingades leva bland lik som inte forslats bort. Dag efter dag fortsatte helvetet utan att varken transport eller förnödenheter anlände.

Så sent som på femte dagen efter stormen intervjuades stadens polischef på FoxNews vid Convention Center. Han vittnade förtvivlat om det ohållbara läget, där offrens desperation när som helst skulle kunnat förvandlas till våldsamt upplopp. Men när George Bush redan tidigare under veckan hade fått frågan om plundring kunde rättfärdigas av folk som bara stal mat för att överleva, svarade han bistert "Nolltolerans". Guvernörens beordrade de gardister som först sattes in att förhindra plundring Ett uppdrag som märkligt nog militären i Baghdad aldrig fick, när den stadens skatter försvann under invasionens första dagar.. Laglöshet och våld blev medias fokus under de första dygnen. Hjälpinsatser hindrades av att polis och räddningspersonal blev beskjutna. Ändå hävdar Vita Huset att regeringen inte kunde göra mer, pga att guvernören tvekat att lämna över makten. Men i upploppen i Los Angeles 1992 tillämpades "Insurrection Act", som ger Presidenten makten att köra över delstatens ledning. Varför använde sig inte Bush av den möjligheten?

Fler vidriga historier kommer säkert att avslöjas. Naturligtvis kommer vi också att få höra om hjältedåd och enskilda människors uppoffringar för att hjälpa de nödställda. Men de döda, skadade och hemlösa kommer troligtvis att försvinna in i allmänhetens glömska innan de fulla konsekvenserna av Katrina är fullt utredda. Det som har hänt i USA:s största hamnområde kommer att få återverkningar för hela världens ekonomi.

Via New Orleans passerade en fjärdedel av USA:s importerade olja, motsvarande 10 av världens dagliga produktion. Redan veckan före Katrina skedde den största ökningen av bensinpriset i USA på 15 år. Trots att Bush snabbt öppnade landets strategiska reserv steg oljepriset till 70 dollar per fat. Det innebär en drastisk prisökning, speciellt när priset redan hade fördubblats på två år före stormen. Dessvärre slog Katrina ut en betydlig del av den inhemska olje- och raffineriproduktionen, som till stor grad är samlad i Mexikanska bukten och längs kusten, vid en tid då den globala oljemarknaden har liten buffert mellan produktion och den kraftigt ökande efterfrågan.

Vad som står på spel är inte bara en lågkonjunktur orsakad av ökande bensinpriser, utan också amerikanernas "way of life". Bensinslukande stadsjeepar utgör 15 av USA:s bilpark och har under senare år stått för hälften av nybilsförsäljningen; satsningar på kollektivtrafik och järnvägar har länge fått stå tillbaka för nya motorvägar; medelklassfamiljens mobila livsstil innebär två tre bilar och ett konstant resande till jobb, skola, ungdomsaktiviteter och storhandeln.

Hoppet att den blivande energikrisen kan bli kortlivad krossades redan i mars. Då släppte USA:s energidepartement en rapport som för första gången medgav allvaret i en global oljemarknad som nått sin produktionshöjd; "Världen har aldrig konfronterat ett problem som detta. I avsaknaden av kraftigt förmildrande omständigheter minst ett decennium innan det inträffar, blir problemet genomgripande och inte övergående."

Katrina kan vara start på en mer långvarig - och långsam - katastrof.

1 Washington Post, 11/9
2 Boston Herald, 3/9
3 www.counterpunch.org, 9-11/9
4 www.npr.org, 1/9

Av Patrick Gallagher 12 sep 2005 15:19