Ovanpå Allt del 4-5

Ungar
Ida kom hem efter skolan utan att säga ett ord.
Hon slog sig ned vid bordet där morfar och farfar redan satt.
Morfar och farfar såg frågande på henne.
- Hej, sa farfar!
- Hej, sa Ida tyst.
- Du var så tyst när du kom så man kunde tro att det var en liten myra som öppnade dörren och kom in, sa morfar.
- Jaha, sa Ida utan intresse.
- Vad är det med dig, sa farfar?
- Det är ingenting, sa Ida vresigt.
- Det ser jag väll, sa farfar, säg nu!
- Men det är ingenting, sa Ida och tog lite mat.
Hon skruvade på sig och såg gärna inte på dem.
- Ida, sa morfar, jag har känt dig i hela ditt liv. Jag känner dig bäst i hela världen. Jag vet när det är något eller inte.
Ida blev röd i ansiktet och pressade undan tårar. Hon försökte säga något, men kunde inte.
- Vad är det, sa farfar, vad är det som har hänt?
Ida försökte låta bli att gråta, men kunde inte längre. Nu kom det stora tårar sakta ner för kinden.
- Åh, sa hon, varför skulle ni fråga? Hade ni inte frågat hade jag aldrig känt efter och börjat gråta.
Farfar klappade henne på kinden.
- För att vi känner dig alldeles för väl och bryr oss alldeles förmycket om dig för att inte fråga om det var något fel.
Ida fortsatte snyfta.
- Jag hatar dem, sa Ida.
- Vilka då, sa morfar?
- De i min klass… åh vad jag hatar dem!
- Vad hände, sa farfar?
- De var hemska mot mig! De var förfärliga!
- Vad gjorde dem, sa morfar?
- De sa en massa elaka saker om er. Att jag var en mes som bor med er. Att ni är gamla senila gubbar som snart ska… dö! De hävde ur sig hemska saker om er. Jag sa emot och var jätte arg, men blir jag för arg, så gråter jag.
Hon började gråta igen.
- Det började med killarna som var dumma. När jag sa emot var de dumma till mig och sa dumma saker. Tjejerna hjälpte mig inte. De stod i en grupp och fnissade åt det killarna sa. De fnissade och sa att de inte var snälla mot mig.
- Jaha, sa farfar, jag har bara väntat på det.
- Vadå, sa Ida?
- Att de skulle vara dumma. Det är klart att man inte får sticka ut. Då blir man retad. Det vet du väl. Jag är förvånad över att det inte kommit något förrän idag.
- Bry dig inte om det, sa morfar.
- Det är lätt för er att säga, sa Ida, de var hemska mot oss.
- Var där ingen lärare i närheten, sa farfar?
- Nej, sa Ida.
- Det är inte så mycket att göra, sa morfar.
- Ska vi bara låta de retas och vara dumma mot mig utan att få höra något, sa Ida förtvivlat?
- Men vad ska vi göra, sa farfar?
- Kan inte du ringa till någon i klassens förälder, sa Ida?
- Nej det ska jag inte, sa farfar bestämt, tänk vad hemskt det kan bli i morgon då, om de är arga på oss, så får du det.
- Det är klart, sa Ida och snyftade.
- Jag vet inte, sa morfar, skulle inte du Anton, kunna ringa till läraren och berätta? Så får läraren ta hand om det i skolan.
- Jo…, sa farfar, vill du det Ida?
Ida nickade.
- Ja, då gör jag det, har du telefonnummer till din lärare?
- Ja, där, sa Ida och gav honom en lapp.
- Bra, sa farfar och tog telefonen. Då ringer jag.
- Kom, sa morfar, vi sätter oss i soffan.
Morfar satte sig och tog Ida i handen.
- Jag vet precis hu det är.
- Va, vet du, sa Ida?
- När jag var liten var min mormor det viktigaste i mitt liv. Hon dog när jag var 14 år. Då kom jag till skolan och grät. Jag blev så retad och alla var så dumma. Det var det värsta i mitt liv.
Ida kramade honom.
- Vad hemskt! Får det gå till sådär? Lova att inte dö för mig, lova!
- Jag gör så gott jag kan, sa morfar. Det finns inget att göra åt, det är osäkra människor, som måste göra så för att dölja sin egen rädsla. De som retade mig var kanske själva lika rädda för att något skulle hända deras mormor något. Vem var det som började, med att retas?
- Nicke, sa Ida.
- Nicke ja, sa morfar, det förvånade mig inte. Hur är det, ska inte hanns föräldrar skiljas?
- Det ska de kanske, sa Ida, jag tror det.
- Tänk vad ledsen han är egentligen, sa morfar, han är jätte ledsen och rädd för det. Tänk vad det måste reta honom att du, bor annorlunda med oss och mår bra, medan han har det så jobbigt. Jag kan lova dig att han gärna byter med dig och bor här. Hans ända sätt att göra så inte du och någon annan frågar hur det är hemma, är att vara dum till dig så du inte ska våga fråga. tror du inte det?
Ida nickade.
- Men varför stod inte tjejerna på min sida?
- De fega stackarna, fnyste morfar, om de skulle stå på din sida skulle ju de också bli retade. Det är alltid säkrare att vara med de som retar än de som blir retad, även om det tar emot. det är bara riktiga mesar som gör så .Sådan får du inte bli Ida, lova mig det, men det tror jag inte.
Ida nickade.
- Nej, sådan blir jag aldrig.
Efter en stund kom farfar.
Han pustade ut.
- Såja, då har jag pratat med din lärare, hon sa mycket gott om dig. Hon sa att det absolut inte får gå till såhär. Hon ska ta upp det i skolan imorgon. Du skulle inte vara orolig.
Han satte sig bredvid Ida i soffan.
Ida kramade dem båda två.
- Jag älskar er så mycket!!
- Ja Ida, sa farfar, vi älskar dig, vår lilla flicka.
Morfar sneglade på klockan och rykte till.
- Nej tusan, Gokväll!















Hjärta av guld
Det var morgon och Ida låg i sin säng. Det knackade på dörren.
- Kom in!
Farfar öppnade försiktigt dörren och gick och satte sig vid hennes säng.
- Hej vännen, hur är det nu?
- Jo, sa Ida, det är väl lite bättre.
- Jag hoppas att det löser sig idag.
Ida nickade.
- Men, sa Farfar, du får komma upp nu.
Ida gick upp och satte sig vi frukostbordet.
Morfar kom också upp och satte sig för att äta.
- Ta det lugnt idag Ida och säg till din lärare så fort det är något. Det är inte som du skvallrar.
- Nej jag vet, sa Ida.
Hon tvättade sig och tog på sig kläder.
- Ja, hej då, sa hon, sedan och gick.

Morfar och farfar skulle handla idag.
De gick och tog sina cyklar.
Farfar cyklade fort och smidigt, medan morfar kom långt efter.
- Hallå, Anton, vänta på mig!
Farfar suckade och stannade cykeln.
- Snälla, du får ju hinna med.
- Lätt för dig att säga, men man behöver inte köra så fort här.
- Visserligen vet jag att alla gamla skånska gubbar kör som krattor allihop, men när jag ska cykla med dig så begär jag lite mera.
- Vi skåningar sätter i alla fall värde på andras liv, sa morfar surt.
- Jaså, sa farfar, vi säger att det kommer en bilist som möter en cyklist. Bilisten tror att cyklisten kör lika fort som alla andra cyklister, men denna cyklist kör väldigt sakta, så bilisten måste broms och ha besvär. Bakom honom kommer en annan bil som är nära att krocka med bilisten. Vem är då mest rädd om liv, du eller jag?
- Om du hade varit så dålig som jag på att cykla, skulle du också kört sakta, sa morfar.
- Nej, sa farfar, jag skulle lära mig cykla bättre och det gör man aldrig om man inte försöker, så kom nu!
De kom förbi bokhandeln.
- Kom, sa Morfar, här går vi in!
- Nej aldrig i livet, sa farfar, vi går in på dressman istället.
- Nej, det är bäst att ha Ida med sig då, sa Morfar.
- Ja kanske det, men vi går inte in där, sa Farfar och nickade mot bokhandeln.
- Jo kom nu, sa Morfar bestämt och drog med sig Farfar in, jag ska köpa den senaste boken av Håkan Nesser.
Farfar suckade och gick in.
Morfar hälsade glatt på dem i kassan som han kände väl och såg ut som ett barn i en godis kiosk.
Han gick från hylla till hylla och läste på baksidan på alla böcker.
Farfar stod bredvid och stampade otåligt.
- Nej Johan, vi har varit här i en hel timme nu, välj nu en bok så vi kommer här ifrån.
- Stå inte där och var otålig. När läste du en bok senast förresten?
- Jag läser inte böcker och det vet du.
- Varför gör du inte det? Ta och köp en bok här idag som du kan slappna av med. Det behöver nog du.
- Nej för allt i världen, sa farfar! Ta din bok nu och kom!
- Nej, vi ska hitta en bok till dig först, sa morfar, denhär kunde du läsa, sa han och tog en bok ur bokhyllan. Denna, " Randig Som En Tiger".
- Nej, jag tror inte det, sa farfar livrädd.
- Kanske inte, sa morfar, men denna, " Imorgon som jag trodde var idag".
- Njej, sa farfar.
- Jo, nu tar vi den, sa morfar bestämt, jag har redan tagit min, kom nu såg går vi och betalar.
- Morfar gick med raska steg mot disken.
En kvinna i disken log mot dem.
- Jaså, ska herr Larsson köpa en ny bok.
- Ja, sa morfar, jag har precis läst ut den näst senaste av Håkan Nesser.
- Vad tyckte ni om den?
- Den var väldigt bra.
- Visst är den, och nu tänker du köpa den allra senaste, sa expediten.
- Ja, jag har hört att den ska vara bra, sa morfar.
- Det stämmer. Den ska vara ett strå vassare.
- Jaså, jaså, sa morfar. Han skriver hemskt bra. Hans tidigare är också väldigt bra.
Farfar stod och stampade otåligt bredvid morfar.
- Javisst, har ni läst "Grovmaskiga nätet", sa expediten?
- Nej, sa morfar, det har jag nog inte. Har ni den?
- Ja den står där borta, sa expediten och pekade på en hylla. Den är bra, den tycker jag ni ska läsa.
- Jaså, men då tar jag den också, ett ögonblick.

Av Batrice Bengtsson 04 sep 2005 17:35