Reflektioner!

Under jägar- och samlartiden så gjorde människorna på samma sätt som de vilda djuren. De flyttade på sig själva jagade runt för att hitta saker som tillgodosåg de fysiska behoven. Numera flyttas det på saker tvärs över kontinenterna från försörjningsomlandet till permanent boende i städer, tätorter och längs dess transportnät av tillfartsleder. Utflyttningen av restprodukterna för att kvalitetssäkra en ständig reproduktion och recirkulation i kretslopp, när sakernas brukbarhet har upphört, är det däremot si och så med fortfarande.

Varför avstår samhället från att bjuda de hemlösa på bostad? Trots att det i snitt påstås finnas ca 50 kvm boyta för varje svensk inom Sveriges gränser! Våra skattefinansierade offentliga byggnader påstås ha 22 kvm tempererad lokalyta per varje svensk medborgare, och i många av dessa utmärkta lokaler pågår det endast aktiviteter under en begränsad arbetstid.

Johan Norberg formulerar varje människas fria sociala och moraliska rättigheter så här:
"...Den makt som finns i ett frihetsliberalt samhälle är främst rätten att inte stå till förfogande..."
Men det gäller ju då mänskliga individer, och inte myndigheterna och demokratiskt beslutad samhällsservice! När man med telefonen mot örat, och efter en halvtimmes papegojupprepat tjat om att "...du behåller din plats i kön..." så verkar det istället vara samhällsservicen som inte står till förfogande för den skattetvångsmässigt betalande konsumenten!

K G Hammar har däremot suverän makt att inte längre stå till förfogande som ärkebiskop! Journalisterna bör inte ens kräva att han skall deklarera varför, om han inte själv vill!; även om de nästan alltid gör försök att tänja på begreppen, och låtsas som att det är något annat som gäller när det handlar om s.k. offentliga personer! Precis som om de tyckte att "offentliga personer" egentligen borde sakna individuella rättigheter! Däremot står det naturligtvis var och en fritt att själv ställa sig till förfogande t.ex. söka den lediga platsen som ny ärkebiskop.

Dem som i ett frihetsliberalt samhälle därför ställer sig till förfogande, vill helt naturligt ha ordentligt betalt för detta. Vissa fackföreningar har spätt på detta, genom att med samförståndssymbios med några rigida svenska arbetsgivare ha bedrivit långvarig lobbying, som institutionellt har förankrat något som påminner om det gamla skråväsendet. De har exempelvis därigenom slussat politikernas fullmakt ända dit, att de med lagstadgat tvång kan förhindra att arbetare från andra EU-länder försörjer sig mot lägre betalning!

Vem är det egentligen som i slutändan faktiskt betalar för det arbete som görs av dem som ställer sig till förfogande för att tillgodose människornas fysiska behov? Tja, det är naturligtvis alla de människor som har behov av att konsumera mat och förnödenheter och att använda bostäder och alla andra saker. Bland dem som tjänar avsevärt mindre per timme än byggnadsarbetaren, ombudsmannen, arkitekten, byggmästaren, byggnadsnämndens ledamöter, byggnadsstyrelsen, fastighetsägaren osv., så finns det väl knappast samtidigt pengar över för att förse sig med allt annat än mat och nödtorftigt tak. De får kanske avstå från att ens försöka att fullt ut uppleva optimal hälsa och välbefinnande genom att samtidigt orka ha ett klarvaket engagemang, tillräcklig avkoppling, tillgivenhet, förståelse, kreativitet och meningsfull identitet i en riklig social gemenskap och en genuin känsla av frihet.

Naturligtvis vore det enklare om det fanns valbara alternativ där de fysiska behoven i högsta grad tillgodosågs utan behov av andra människors direkta medverkan; mer än möjligen övervakningen och underhållet av integrerade logistik- och processystemen.

Många människor vill kanske istället syssla med att byta tjänster med varandra och samtidigt uppleva en angenäm gemenskap. Där några betalar och andra tar betalt, och vise versa i ett annat upplevelseprojekt. Detta vore rimligen möjligt om skatterna på arbete och konsumtion slopades helt och hållet. Sannolikt en angenämare form av arbetsdelning, än att hela tiden behöva flytta på saker som sedan pråglas ut till människor i Sverige. I snitt är ju redan var och en omgiven med mer än 20 000 föremål, som den mesta av tiden bara finns i beredskap eller bara är undanställda i förråd, vindar och källarskrubbar.

Av Uno Hansson 29 aug 2005 11:20