Ovanpå allt del 2 av 5

Schack matt
Ida kom hem lite tidigare idag. Morfar satt och hörde på sina skivor och farfar satt och spelade sitt glasschack med sig själv.
- Hej, sa Ida, spelar du schack, farfar? Kan vi inte spela?
- Jo, sa farfar, det kan vi väl.
- Bra, sa Ida och satte sig, vilka vill du vara i dag?
- Jag vill nog vara de vita, sa farfar.
- Varför det, sa Ida
- Jag vet inte, sa farfar. Det är hur man känner sig just i den stunden, tankar och känslor och så. Förstår du?
Ida nickade.
- Då är du inte helt glasklar idag då?
Morfar skrattade där han satt i fåtöljen.
- Hö, hö, hö, sa farfar och log, här försöker man vara lite allvarlig och djup och så blir man retad.
- Jag bara skojar med dig, sa Ida och log.
- Ja min vän, det förstod jag, sa farfar.
De ställde upp alla pjäserna och började. Farfar trivdes med att lära ut hur man spelade. Morfar blev mer och mer nyfiken på deras spel och gick dit för att se. Farfar flyttade sin häst.
- Nej så kan du inte göra, sa morfar.
- Kan jag visst. Låt oss vara ifred och lyssna du på din Bach, sa farfar vresigt.
- Du, jag är lika bra på schack som du och jag vet i alla fall reglerna, sa morfar.
- Jaha, sa farfar, ska vi spela så ser vi resultat.
- Det har jag inget emot, sa morfar, buttert.
Ida såg på dem.
- Men då kan du ta över mig, sa Ida.
- Men inte ska jag ta din plats, sa morfar, spela ni färdigt först. Jag kan vänta.
- Nej, spela ni nu, så lagar jag maten så länge, sa Ida och reste sig upp.
- Ja, ja okej då, om det går för dig då.
- Ja, sätt dig här bara, sa farfar och gjorde en gest.
Morfar satte sig ner. Det var en hård match och inte ett ord sades. Ida tassade tyst i köket medan hon gjorde mat.
När hon väl var färdig med maten, väntade hon tills att de skulle spela färdigt. Efter en lång stund hörde hon.
- Schack matt!
Det var farfars röst.
- Förbannade helsikes jäkla skit, sa morfar.
- Vann du farfar, sa Ida?
- Ja, sa farfar.
- Bra, men kom nu och ät.
Alla kom ut och satte sig vid bordet, morfar, sur som ett åskmoln.
- Strunta i det nu, sa Ida.
- Hm, muttrade morfar.
Ida satt och spände sig under måltiden, som om hon ville säga något.
- Jo, sa hon efter en stund. Kan vi inte skaffa en dator?
Morfar och farfar såg ut som två stora frågetecken.
- Va? En dator?, sa farfar.
- Ja precis.
- Va ska vi med en sådan, sa morfar.
- Man kan ju göra vad som hälst med en dator, sa Ida. Man kan prata med varandra.
- Det gör man med en telefon, sa morfar.
- Men, man kan skriva med den.
- Vi har skrivmaskin och den funkar utmärkt, sa farfar.
- Vadå, bara för att den kommer från Stockholm, eller, sa morfar.
Farfar knuffade honom i sidan.
- Men man kan slå upp saker, sa Ida.
- Vi har lexikon.
- Men det är kul om man har spel och kan spela på datorn eller leta efter roliga bilder.
Hon visste redan när hon sa det att det inte skulle bita på dem.
- Att sitta och spela spel och leta bilder, är en onödigt slöseri på tid, sa morfar.
- Inte om man är intresserad av det, sa Ida. Många tycker att det är onödigt att lyssna på Bach! Morfar muttrade.
- Du får säga vad du vill, sa farfar, det blir ingen dator.
Efter maten gick morfar in på sitt eget rum och surade och läste en bok. Ida gick in på sitt rum och ringde en kompis, medan farfar diskade. Efter att ha pratat i telefon en timme, gick Ida ut i vardagsrummet och såg på farfar.
- Var är morfar?
- Han är väl i sitt rum.
Ida gick till dörren och knackade på. Ingen svarade. Ida öppnade försiktigt. Där satt morfar i sin gungstol, med läsglasögon och läste. Ida satte sig mitt emot honom på en stol.
- Hur är det morfar?
Morfar såg på henne.
- Det är ingenting.
- Det är det visst, sa Ida, är du arg på mig?
Hennes röst läs sorgsen. Då blev morfar själv ledsen för att ha gjort henne orolig.
- Nej, min vän, jag är bara lite ledsen. Eller "lissen", som vi sa förr.
Ida log. Hon mindes när hon var liten och hur grov skånska hon hade pratat då. Men efter att ha bott med farfar, hade både Ida och morfar fått försöka skärpa sig lite.
- Men "gred" gråt inte nu, sa hon, ta och "grina" skratta lite!
Morfar såg mot vardagsrummet där farfar satt, sedan på Ida igen och båda brast ut i klingande skratt.


Evert och Gunn
Det var lördag och Ida kom upp klockan tio. Morfar och farfar var redan klädda. Farfar stod och rakade sig och morfar borstade håret.
- Hej, Ida, sa morfar, är du vaken nu?
Ida nickade trött.
- Var ska ni? Ska ni bort?
- Vi är bjudna till Evert och Gunn, sa farfar.
Evert och Gunn var de som morfar och farfar umgicks mest med.
- När kommer ni hem, sa Ida?
- Vi kommer nog hem till två, sa morfar.
- Ja, ja, men då går jag till en kompis, sa Ida.
- Ja gör du det, hej då Ida, sa de och dörren stängdes.
Morfar och farfar gick till sin bil som stod utanför huset.
Farfar gick mot ratten.
- Nej för tusan, sa morfar, du ska inte köra! Du kör ju som en galning. Det har du väl lärt dig ifrån Stockholm. Du kan väl inte ta det varligt på de här små vägarna!
- Ja inte ska du köra, sa farfar, om man står på långt avstånd och tittar på bilen, kan man inte avgöra om den rullar eller rent av står stilla. Sätt dig nu så kör jag.
Morfar morrade och satte sig. De satt tysta under en tid som de åkte.
- Nu ska du till höger, sa morfar.
- Jag har väl varit där förr, sa farfar!
Morfar tittade ut genom fönstret och började vissla på en av Bachs symfonier. Farfar blev störd, men sa ingenting.
Istället satte han på radion på högsta volym. Det blev svårare och svårare för morfar och vissla och snart slutade han. Då stängde farfar också av radion och log retligt åt morfar. Evert och Gunn bodde lite utanför staden och de svängde nu upp på en gård. Ut ur huset kom Evert och Gunn.
De hälsade på varandra och gick in i huset för att dricka kaffe. Där fanns både bröd med massor av pålägg och olika kakor. Gunn servera dem så mycket hon kunde.
- Ja, sa Gunn efter att de hade fikat, ni kanske vill se det som Evert har köpt?
- Jaså, vadå?, sa farfar.
- Jo, sa Evert, jag har nämligen köpt en dator.

Ida var inne på sitt rum, när hon hörde morfar och farfar komma hem.
- Hej, ropade hon, är ni hemma nu.
Farfar visade sig i dörröppningen.
- Ja, sa han, och du, vi har tänkt på en sak, vi ska nog skaffa dator.
Ida bara stirrade på honom.
- Jaså, värst vad ni kan ändra er plötsligt.
- Ja men, tänk så mycket det går att göra med den…
Ida såg nu ännu mer förvånad ut.
- Man kan ju skriva till varandra…
- Det finns brev, sa Ida.
- Men man kan skriva annat också…
- Det finns skrivmaskin.
- Man kan söka och leta efter saker…
- Det finns uppslagsverk, sa Ida.
- Ja, sa farfar, men allt går ju mycket fortare nu. Evert han visade. Han tystnade tvärt. Då förstod Ida exakt. Hon lade armarna i kors och nickade.
- Jaså, är det han som har fått er till att förstå. Men om det hade varit jag så är det en annan sak.
Farfar suckade och såg skamsen ut.
- Ja, okej du har rätt, förlåt oss. Du hade rätt hela tiden.
Ida skrattade.
- Ja, det är klart, det visste jag hela tiden.
Farfar såg skamsen ut och skrattade.

Data
Ett stånkande och skramlande oljud hördes utifrån. Det var farfar som kom bärande på ett skrivbord. Han ställde de mitt på golvet i vardagsrummet, där Ida och morfar stod.
- Så, sa han, var vill ni ha det?
- Det kan väl stå där, sa morfar och pekade mot en vägg.
- Nej, sa farfar, det ser konstigt ut, vi kan ha det där.
Han pekade på väggen mitt emot.
- Alltså, sa Ida, hade inte det smartaste varit om vi hade haft det där det finns ett eluttag?
Morfar och farfar suckade.
- Ehm, vad smarta vi är. Då får det stå där vid fönstret, sa farfar.
- Ja, sa Ida, ställ det där.
- Men, sa morfar, hur ska vi göra? Inte kan vi installera en dator och sätta in den.
- Men snälla morfar, sa Ida, detta är den fjärde gången du frågar idag, de kommer och installerar den till oss!
Morfar nickade och satte sig i soffan. Tiden gick. Installatören skulle komma klockan tre. Klockan var nu fem minuter över tre. Morfar och farfar gick otåligt och väntade.
- Det är för dåligt att de inte kan passa tider, sa morfar oroligt.
- Tänk om någon skulle ha något inbokat efteråt.
Ida satt i soffan och tog det lugnt.
- Men snälla, sa hon, det är väl inte hela världen om de kommer fem minuter försent.
- Tänk om alla skulle tänka sådär. Då skulle inget kunna bestämmas efter tider.
Ida suckade och ett par tysta minuter led. Sedan ringde det på dörrklockan. Farfar gick och öppnade.
- Goddag, goddag, sa han.
- Hallå, sa mannen, ni hade beställt en dator.
- Ja, ja, sa farfar, kom in här.
Mannen kom in och hälsade på morfar och nickade vänligt åt Ida.
- Ja, här vill vi ha den, sa farfar och visade mot skrivbordet.
- Jaha, sa mannen och satte dit datorn.
Han började arbeta med alla sladdar och morfar och farfar stod bakom och såg ut som två stora frågetecken. Ibland kom de med frågor som, enligt mannen, var underliga.

Av Batrice Bengtsson 16 aug 2005 11:51