Ja, du får klappa mina hundar

Det här blir en annorlunda artikel. En i raden. Orden kommer att ha en klang som de flesta har upplevt några enstaka tillfällen i livet. Vissa aldrig. För andra har det varit dagligt bröd. Ibland under lång tid. Jag ska försöka att inte ge några svar. Därför kan du lugnt och stilla ta några steg bakåt. Absolut inte springa. Det är lönlöst och fåfängt. För annars hinner hånet ifatt dig.

Ibland minns jag stentrappan till hemmet. Det var grått, prickigt melerat. De svarta prickarna prydde den ljusgröna bakgrunden i trapphuset i förortsradhuset. Det blanka och skinande sopnedkastlocket från vilket genomträngande dofter friskade upp medvetandet. Det starka gula ljuset från surrande lampor. Jag minns som tioåring öppnade dörren till hemmet. Jag ser mina små händer vrida om handtaget av järn. Plötsligt, utan förvarning, står min styvfar till höger om dörrmattan. Han har tappat bort ett av sina verktyg. Jag är den misstänkte. Han anklagar mig för stöld. Jag kliver snabbt över tröskeln. Precis när jag stänger dörren kommer det första välriktade slaget mot min mage. Jag böjer mig ner. Jag hinner inte stänga av psyket. Efter första slaget kommer ett slag med höger näve. En uppercut.

Tillfälligt tappar jag medvetandet. Han lyfter mig upp. Jag vet inte hur länge han håller mig på benen. Jag har blodsmak i munnen. Jag hör det dova bruset från vågor som skvalpar långt borta. Styvfar är tyst som bödeln. Skräcken som tar liv. Plötsligt släpper han mig och jag går in på mitt rum. Hans hårda grepp om min hud svider fortfarande. För min tioåriga hjärna var detta ogripbart. Idag, 25 år senare, finns denna omedvetna rädsla kvar som en tyst följeslagare i mitt liv. Även om det gnager emellanåt i själen, vill jag formulera mig högtidligt:

- Ja, du får klappa min hund.

Jag tror de flesta är beredda att hålla med mig att sådana här tillfällen i livet - en eller flera - formar en människa, ett barn, på djupet. Utan en rätt omgivning med sina särskilda kompetenser kan en liten tioårig pojke fortsätta misshandla en hel värld resten av livet. För att psyket omedvetet söker efter att bli reparerat. Ja, allt detta ser säkert många vana och trogna läsare på Sourze. Ni är ju vana med Malin martyr.

Nåväl, det tog lång tid för mitt psyke att möta min egen vrede. Det tog också lång tid för psyket att skönja konturerna av en väntande gestalt som är ödmjuk till sinnet. För varje år har han tagit ett steg närmare. Ärligt talat, så hånade jag honom i början. Barnsligt skyllde jag allt på honom. Jag hotade till och med att göra slut. Svordomarna välde ur munnen. Det var nog min sämsta bön i livet. Plötsligt grät atmosfärspersonligheten. Det är den andra personen som gråtit i mitt liv. Det var genom hans tårar jag ångrade mig. Han blev mycket arg. Jag bad om förlåtelse. Det räckte inte för att lugna honom, så jag gav honom ett evigt löfte. Att aldrig lämna honom. Att alltid stå kvar. Det har jag hållit. Idag, 18 år efter incidenten, skiner han som solen. Obotligt glad. Livgivande. Mina steg har blivit fastare under hans milda ok - och jag kan hålla med om en sak. Hans börda är lätt.

Men du, Lena Andersson, din hånande ateistdjävul, mig lurar du inte med din falska vrede. Du går tydligen samma öde till mötes som Ingemar Hedenius. Hans blick stirrade ofta tomt ner i backen. Nu vet jag varför.

Av Peter Soilander 10 aug 2005 12:11