Ovanpå Allt del 1 av 5

Vårt lyckliga liv

Tamburdörren stängdes och Ida kom in. Hon tog av sig sin blåjeansfärgade väska och slängde av kappan på en pall.
- Hallå, ropade hon!
Hon kikade in i det lilla mysiga köket och såg sin farfar stå och göra mat. Ida var en lång, bredaxlad blond flicka med ganska kort hår och blå ögon. Hennes föräldrar hade dött i en bilolycka när hon bara var ett par månader gammal.
Nu bodde hon i en lägenhet med sin morfar och farfar i Skåne. Hennes mamma var skåning och hennes pappa kom från Stockholm. Ida pratade själv skånska precis som hennes morfar. Efter att hennes farmor och mormor hade dött, bodde farfar och morfar helt ensamma i var sin lägenhet. De bestämde sig då för att flytta ihop och bo i samma lägenhet och dela på hyran. Sedan tog de hand om Ida. De hade uppfostrat henne nu sedan hon var liten och hon var nu 13 år. Morfar och farfar var de bästa hon visste. Farfar såg nu på henne med sitt milda leende.
- Men hej! Hur var det i skolan idag?
- Som vanligt, svarade Ida och fortsatte in i ett vardagsrum som satt ihop med köket.
Där inne satt morfar i en fåtölj och läste en tidning bredvid en bokhylla och en grammofon.
- Hur gick det med läxan, fortsatte farfar?
- Som vanligt, sa Ida och satte sig i en fåtölj mitt emot morfar.
- Hm, hördes farfars röst ute ifrån köket, du måste bruka mer alvar med läxan.
- Ja, jag vet, svarade Ida och tog fram en tidning och började läsa.
- Ska du inte göra läxan nu, sa morfar?
- Nej, sa Ida, jag kan vänta lite.
De satt tysta en stund, och läste sin tidning medan farfar lagade mat. Plötsligt såg morfar på sin tidning och sedan på Idas.
- Vad är det för en tidning du läser?
- Se & Hör, svarade Ida.
Morfar skakade på huvudet.
- Vad är det för skit de lär ungdomar? Det är ju bara skvaller på skvaller. Nej tacka vet jag Ystadallehanda, det är en tidning som man ska läsa!
- Men låt henne vara ifred, sa farfar, du med din tidning.
- Men det där med att läsa skvaller, fortsatte morfar, du börjar likna min Pernilla en gång i tiden, vad mormor och jag hade göre med henne. Ida log och klappade sin morfar på kinden.
- Men vi hade aldrig sådant problem med Gustav, sa farfar.
- Gustav nej, sa morfar, men då bodde ni i Stockholm och där gör väl dem precis som de vill!
- Nej, sa farfar, men allt behöver inte vara inom sådana stränga regler.
- Inte led min Pernilla av det, sa morfar.
- Måste ni tjafsa med varandra hela tiden, sa Ida?
- Nej, nej, sa morfar, det behövs inte, jag sa inte prata med honom nu.
Han letade bland sina skivor och satte på grammofonen.
Morfar satte sig tillrätta i fåtöljen, slöt ögonen och njöt.
- Men vad är det ni lyssnar på, sa farfar efter en stund?
- Det är morfar som lyssnar på sina skivor, sa Ida.
- Men snälla stäng av, låt oss ha frid, sa farfar.
- Det är de bästa skivorna av Johan Sebastian Bach, sa morfar upprört och rynkade mustaschen!
- Vill du hör mina skivor, sa Ida och tog sin freestyle och gav till morfar.
Han tog på sig den, men drog snabbt av sig den igen.
- Nej, för allt i världen, stäng av, man blir ju helt snurrig i huvudet.
- Nej då, sa Ida.
- Kom, sa farfar, maten är färdig.
De gick ut i köket och Ida gick fram till farfar.
- Lyssna farfar, inte blir man snurrig.
Farfar lyssnade men tog också av dem fort.
- Jo Ida, där har fackiskt Johan rätt, då är Bach symfonier bättre.
Ida suckade och satte sig vid bordet.
- Men, sa hon, var det inte morfar som skulle göra maten idag?
- Ehm, jo det var det, sa farfar, men vi bestämde att jag skulle göra det, det blev bäst så. Ida log.
- Vad är det för dag idag, sa morfar?
- Onsdag, sa Ida.
- Bra, sa morfar, då är det antikrundan.
- Nehej, sa farfar, det går en jättebra deckare på trean.
- Men det är bara film, sa morfar, det ska vara något riktig!
- Men, sa Ida, vi måste ju leva i nuet. Tänka framåt. I de deckarna visar de hur det kan gå till i världen nu. Men vad hjälper en gammal stol från 1700- talet oss nu?
Morfar suckade.
De åt under tystnad, sedan sa farfar.
- Har du gjort läxan.
- Nej, sa Ida.
- Vem ska förhöra dig nu, sa farfar.
- Ja inte jag, sa morfar, nu börjar antikrundan, tack för maten, sa han och gick och satte på tv:n.
- Om du hjälper mig att diska, så hjälper jag dig med läxan sen, sa farfar.
Ida hjälpte honom och sedan gick de till hennes rum.
Det var ett litet mysigt rum med blå tapet och fult med planscher på väggarna. Farfar ryggade tillbaka när han tittade in i rummet.
- Åh, sa han, man blir ju snurrig bara av att titta in.
- Vadå, sa Ida, du vill väl ha släta bruna tapeter överallt.
- Nejdå, sa farfar och satte sig i hennes säng, vad ska jag förhöra dig på?
Ida satte sig vid skrivbordet och tog upp sina böcker.
- Geografi, sa hon.
- Jaha, sa farfar, vilket land läser du om?
- Jag vet inte, Sydamerika tror jag.
Farfar suckade.
- Ida, Sydamerika är en världsdel, precis som Afrika, Nordamerika, Europa och Asien är.
- Oj då, sa Ida, jag läser om Kenya.
- Jaså, i vilken världsdel ligger det?
- Afrika.
- Bra! Vad heter det största berget i Kenya?
- Jag vet inte riktigt, kanske klippiga bergen?
- Nej, nej, nej, sa farfar, det är en bergskedja i Nordamerika.
- Ja just det.
Farfar suckade igen.
- Vad odlar man i Kenya?
Ida tänkte.
- Sockerbetor?


Klassmötet

Utanför tamburdörren kunde Ida höra oväsen och ljud. Ida öppnade och gick in.
- Vad är det för oväsen?
- Det är bara Johan som lagar mat, sa farfar från vardagsrummet.
Ida kikade in och fick se en syn. Det var fullt av mjöl, ägg och allt i hela köket och mitt i allt ihop stod morfar, röd i huvudet.
- Vad är det morfar, sa Ida?
- Åh, förbannade skit, sa morfar.
Ida kramade honom.
- Vänta, jag kan göra kvällsmaten, sätt dig.
- Tack min vän, sa morfar och gick in i vardagsrummet.
Farfar satte på tv:n och han och morfar satte sig och såg på den.
- Vad ska ni se på, sa Ida?
- Fotboll, Sverige-Italien, sa farfar.
Ida städade snabbt upp och började göra pytt i panna.
- Så, sa hon, kom nu så är det färdigt.
Morfar och farfar lunkade ut i köket. Farfar såg på det.
- Detta har du gjort bra.
- Ja, sa morfar, jag hade inte kunnat göra det bättre själv.
Ida och farfar skrattade.
- Vet ni om att det är möte med klassen idag, sa Ida?
Morfar och farfar fick något oroligt i blicken.
- Jaså, sa farfar, när är det?
- Halv sex. Om en halvtimme. Men båda måste inte följa med om det är fotboll.
- Klart jag ska med, sa morfar, man måste ju vara med om vad som händer i klassen.
- Javisst, sa farfar, klart jag ska med.
- Okej, sa Ida, vill ni det så.
Alla hjälptes åt att diska sedan. Morfar ville klä sig i fin kostym om han skulle iväg, men Ida sa till honom att det bara var ett enkelt möte och man inte behövde göra sig så fin. Så gav de sig sedan iväg. Några i Idas klass såg lite frågande på dem när de kom. En snäll och försynt pojke kom fram till Ida.
- Jo... Ida, är det dina föräldrar.
- Nej, sa Ida, det är min morfar och farfar, jag bor hos dem. Viste inte du det?
- Nej, men de ser i alla fall snälla ut, sa pojken.
- Ja, sa Ida, det är dem.
- Men hur känns det att ha döda föräldrar, sa pojken, jag har svårt att tänka mig mina föräldrar döda. Är du inte ledsen? Ida tänkte.
- Lever din farmor och farfar, mormor och morfar?
- Nej, sa pojken.
- Hur känns det? Jag har svårt att tänka mig morfar och farfar döda.
- Det känns inget speciellt, sa pojken, jag lärde ju aldrig känna dem.
- Nej just det, sa Ida, det samma är med mina föräldrar, jag kände dem aldrig. Ida gick och satte sig vid ett bord med morfar och farfar.
- Så, sa fröken, som stod mitt på golvet, välkomna alla! Idag ska vi prata lite om klassresan. Var vi ska åka bland annat. Eleverna har själv röstat fram Stockholm, Köpenhamn, och Öland. Då stämde en av mammorna som skämmer bort sina barn, in.
- Ända borta i Stockholm, där allt kan hända, nej aldrig i livet, då följer inte min Mia med! Farfar suckade.
- Inte är det något farligt med Stockholm. Är där bara folk som tar hand om dem, så.
- Är inte du rädd om din flicka.
- Klart som tusan att jag är rädd om Ida, sa farfar upprört, men det är inte farligt för dem att åka till Stockholm. De är ju stora nu!
- Nej Stockholm är inget farligt, sa morfar, jag tänker bara att det hade varit roligare för dem att åka och tälta, paddla kanot och sådant.
- Vi hade det som förslag men blev avslaget. Då skulle vi ha vår Idrottslärare med, men han kunde inte. Men vi behöver nu hjälp av föräldrarna att se efter vad de olika resorna kostar och hur mycket vi har i klass kassan. Men vi kan ha en omröstning nu och ser vart barnen hälst vill åka.
Fem ville till Köpenhamn, fyra killar och tre tjejer ville till Stockholm och resten ville till Öland och bo i en stuga.
- Då så, sa fröken, då kollar föräldrarna upp vad det kostar att åka till Öland.

Av Batrice Bengtsson 09 aug 2005 15:05