Craig David all the way

Låten jag hörde där fick mig till och med att leta upp hans officiella hemsida där ytterligare smakprov från kommande cd gavs. Till min stora förvåning kände jag mig riktigt hemma bland det jag hörde och tyckte jag lyssnade till musik från förr, men ändå något alldeles nytt och fräscht.

Det var under det sena 70-talet och tidiga 80-talet, discoeran om man så vill, som jag diggade musik som mest. Satt som klistrad vid radion när topplistorna presenterades och lyssnade ofta och gärna på Radio Luxemburg. De flesta i kompiskretsen delade förstås smaken och intressen, även om en och annan "medveten" fnyste åt det hela. Den senare kategorin sporrade bara min snällhet och fick mig att göra allt jag kunde för att de skulle få lyssna så mycket som möjligt på den musik de sågade…

Så småningom sjönk väl äldre kollegors råd och kommentarer som mitt skivköpande frammanade in, även om en LP-skiva köpt i lågprisbutik under 70-talets sista år kostade 35:-. Nåja, som ung och grön har man inte så mycket i lön och så småningom flyttade jag hemifrån, vidgade mina intressen och pengarna behövdes till annat. Lyssnade på radio gjorde jag förstås fortfarande och skivsamlingen utökades med ojämna mellanrum, men begäret efter det allra senaste av det man gillade på skivmarknaden hade jag blivit kvitt.

Fortfarande har jag ett antal LP-skivor med den musik jag gillade kvar och visst händer det att jag understundom lägger på en platta. Jag kan sakligt konstatera att en del har för länge sedan mist sin charm, men mycket tycker jag håller än idag. Självklart har det hela tiden skrivits och framförts mycket bra musik sedan dess som jag gillat. Då och då har jag hört en låt eller ett sound som fått mig att lyssna lite extra. Craig Davids "All the way" var definitivt en sådan.

Den påminner mig starkt om den "disco-soul" som fanns när jag var i tonåren och det kanske var det som fick mig att spetsa öronen och sitta blick stilla och bara lyssna. Texten beskriver naturligtvis saker som ligger unga människor nära och likheterna från förr är många, men olikheterna är starka nog att skilja dem åt. Det här var definitivt något nytt och bättre.

Förr var det inne med arrangemang "på amerikanskt vis" med kraftigt framträdande bakgrundskör och flerstämmig sång. Då reagerade man inte på det även om jag idag kan tycka att en ganska mjuk sång därigenom ofta "tutades" fram. Nu gör åtminstone inte Craig David på det viset. Om det är på grund av att han är engelsman och inte amerikan vill jag låta vara osagt.

I den mån bakgrundssångare används hörs de förvisso, men balansen är både till musikens och artistens fördel. Jag tycker även att det känns som om hans musik framförs lite mjukare utan att det blir mjäkigt. Resultatet blir istället att musiken kommer lyssnaren närmare och griper tag på ett sätt som en äldre inspelning i samma genre aldrig lyckades göra. Det känns mer personligt på något sätt.

Kanske är det just att balansen mellan sång, musik och bakgrundskör nu är betydligt bättre plus hans talang som är hemligheten? Hans röst behöver heller inte bäddas in i någon sorts ljudsås för att resultatet ska bli njutbart - tvärtom. I mina öron låter den bra och används klokt. Jag tycker mig också kunna höra att han utvecklats som sångare och låtskrivare sedan sist och tror definitivt att han blir mer än en fotnot i populärmusikhistorien.

Av Staffan Huss 09 aug 2005 12:45