Bomben, min älskade

Klockan 08.15 för sextio år sedan förändrades världen. Före detta klockslag hade människan upprepade gånger skapat katastrofer som fått hela civilisationer - kulturer - att gå under. Men det hade stannat där. Själva mänskligheten levde vidare.

Efter 6 augusti 1945 är allt annorlunda. Människan kan trycka på några knappar och allt liv på jorden försvinner.

Nu kommer minnet av offren i Hiroshima och Nagasaki att uppmärksammas i media. Man kommer att berätta att bomben över Hiroshima omedelbart dödade 80 000 människor medan lika många drabbades av strålskador med svåra lidanden som följd. Man kommer att beskriva det intensiva ljuset, tryckvågen och hettan som på en sekund ödelade en hel stad och brände fast män, kvinnor och barn i husfasaderna. Man kanske visar hur brinnande fåglar störtar mot marken.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var ur militärstrategisk synvinkel onödiga. Japan var redan en slagen nation och hade flera gånger skickat ut trevare om kapitulation, som avvisats av amerikanarna.

Atombomberna hade politiska skäl. USA ville visa Sovjet ett vapen överlägset allt kommunisterna hade. Man lyckades också skrämma Stalin rejält. Denne fick dessutom se det utlovade tyska krigsskadeståndet gå sin näsa förbi, utan möjlighet att utöva påtryckningar på dåtidens enda kärnvapenmakt.

När Sovjet åtta år senare skaffat kärnvapen inleddes den så kallade terrorbalansen. Varje anfall kunde besvaras med vedergällning och massdöd. Terrorbalansen hade vissa fördelar. I alla fall så länge ingen fick lust att utplåna mänskligheten. Vilket ingen lyckligtvis fick, lite förvånande för en misantrop som jag.

Parantetiskt vill jag upplysa en yngre generation att den trygga idyll som 50, 60 och 70-talen ibland utmålas som är falsk. Vi som var med levde med en verklig känsla av att vilken sekund inte längre finnas till. Självfallet fanns inte känslan alltid närvarande, det hade vi nog inte orkat med. Förnekelsens möjligheter har, som ni säkert känner till, räddat många liv.

Ständigt förekom dock händelser som påminde oss om verkligheten: Korea, Ungern, Suez, Israel, Kongo, Tjeckoslovakien, Vietnam, Laos, Kambodja, Sovjet, Kina och Kuba var alla tänkbara triggers för grabbarna med fingret på den röda knappen. Särskilt trygga var vi alltså inte där vi hukade inför undergången.

Men ingenting hände! Av detta dras numera två slutsatser. Dels att kärnvapenhotet minskat, dels att kärnvapenstater inte hamnar i krig mot varandra. Kärnvapen förefaller alltså fungera som fredsbevarare. För vem vågar anfalla ägaren till hundra atommissiler? Är det inte kärnvapnen som förhindrat krig mellan Pakistan och Indien? Är det kanske inte Israels kärnvapen som hindrat fientliga arabstater att anfalla landet? Och är det inte Koreas kärnvapen som fått USA att inleda förhandlingar istället för krig? Var det slutligen inte frånvaron av kärnvapen och andra massförstörelsevapen som gjorde att USA vågade anfalla Irak?

Kärnvapen är givetvis en förolämpning mot allt mänskligt förstånd. Vem kan leva i en värld där fredens enda chans är att vi riskerar att utplånas? Djupare ner i vårt intellektuella träsk kan vi knappast sjunka. Kärnvapen och förnuft är varandras motpoler, kärnvapen är beviset på den allra primitivaste dumhet.

Det mest troliga är ändå att vi kommer att sjunka djupare och djupare.

För alla har börjat fatta galoppen. Ett fritt tryggt land kräver kärnvapen. För små länder är kärnvapen enda sättet att hålla klåfingriga stormakter på avstånd. Med kärnvapen kan man försvara demokrati och frihet.

Istället för den nedrustning alla talar om står vi därför inför en global upprustning av aldrig tidigare skådat slag. Konfliktforskare siar om att minst 25 nya kärnvapenstater kommer att finnas inom ett eller ett par decennier. Ur rent pragmatiskt perspektiv kan därför Irans kärnvapenprogram vara både ursäktligt och förståeligt. Ur ett annat perspektiv kan programmet starta ytterligare krig. USA har nämligen all anledning att statuera exempel, att förhindra att den befarade kärnvapenepidemin börjar och sprids okontrollerat. Uttrycket "förebyggande krig" har skapats för detta ändamål.

USA:s motdrag är också att utveckla sitt antimissilprogram i rymden. Detta program talar mot att USA tror på en nedrustad framtid. Tanken är ett effektivt skydd mot andra staters möjligheter till vedergällning - det som var nödvändigt för terrorbalansen och som hittills gett kärnvapenförespråkarna en poäng.

Nu tror jag i och för sig att USA i långa loppet inte kommer ha råd att utveckla detta sitt antimissilförsvar. Över hälften av landets statsbudget går redan till försvaret och försvarsindustrin. Pågående och kommande krig kommer att sluka massor av pengar. Sovjetunionens ekonomi föll samman när landet försökte hålla jämna steg med USA under 70-talets kapprustning. USA är nu i den situationen att man kapprustar med sig själv, risken är påtaglig att man rustar ihjäl sig, precis som Sovjet gjorde.

En global ekonomisk kollaps, och den huggsexa som följer, i en värld med ett 30-tal kärnvapenstater, är ingen angenäm men en fullt realistisk framtidstanke.

Vi kan fortfarande välja framtid. Vi kan hedra offren i Hiroshima och Nagasaki med något konstruktivt och positivt. Vi kan välja mellan att fortsätta vara mänsklighetens största fiender eller bli dess räddare. Det är hög tid att damma av anti-kärnvapenparollerna. Eller har vi nog med oss själva och vårt eget lilla nu?

Av Roger Lord 06 aug 2005 14:41