Länge Leve Jesus!

Anledningen till att syrran och jag överhuvudtaget börjar snacka med lärjungarnas två ledare är för att vi har en timme att döda före en bio. Vi suktar efter att fika och Jesusjackorna står just då vid Pølsemannen och serverar gratiskaffe. Alltså går vi dit.

Medan vi smuttar på javan som värmer våra frusna tår får vi en lektion i Jesuskunskap. Ingen av oss Hadjipetri-systrar tillhör någon religion, även om vi bägge döpts i heligt grekisk-ortodoxt vatten. Ett ointresse i att bekänna oss till någon av de Fem Stora, som förbyts i överdriven fascination inför människomöten. Apostlarna, i yngre tonåren, har små guldkors runt halsen och sjunger halleluja-låtar i låg ton. Själv låter jag apostelcheferna, de två äldre tjejerna, mässa på.

De berättar att första veckan i augusti varje år står dem just på Medis, Stockholms värsta suparkvart, fast det tillägger de såklart inte. De försöker träffa folk - nå ut. I vanliga fall nöjer de sig bara med onsdagar lill-lördag och naturligtvis den största alkodagen av dem alla, lördagar. Ska man frälsa oss ofrälse är det lika bra att köra hårt. Så, ut med kaffestånd och biblar bland den saliga röran av falafelspyor och mörkgult piss! Och kanske hittar man nån medvetslös tonårskrake att rädda före dennes första färd till Mariapol.

På lördag ska de minsann ha konsert också, mitt på Björns trädgård. Hon med de tjocka glasögonen ler sådär jättestort. Det bara lyser jättefrälst om henne. Så jag frågar vad det är för typ av musik som ska spelas. I och med att hon snackar med två svartskallebrudar med lös klädsel måste hon få oss att mottaga det heliga budskapet, fast på vårt sätt liksom. "Hip-hop!", svarar hon käckt och blottar tänderna. Sen börjar de två väckta Jesusjackorna prata, direkt till varandra, fast indirekt till syrran och mig. "Ja, det är så kul, tycker jag", säger hon med glasögon och blickar på sin kompanjon, "för vi har så himla mycket folk från olika nationaliteter på våra ungdomsmöten". Jag nickar artigt och sippar kaffe. Vad håller de på med? Vilket skådespel. "Mellan 35-40 länder", säger de bägge nästan i kör och sneglar på varandra nöjt som fan. Där satt den! En grymt inövad replik.

Sen börjar Agneta Sjödin-kopian, dock med ljust hår, sitt amen-rejs. Hon fann Jesus för fyra år sen. Innan dess var hon en kättare, fast hon uttrycker det milt, "förnekare", säger hon. Hon var ute och söp, träffade killar, men kände sig så himla tom. Det fattades något. Därför tog hon kontakt med en kristen kompis och ställde en massa frågor; om Gud, om Jesus. Och det var då hon fann kärleken och slapp känna sig skitig. "Det var som om man tog en borste och skrubbade inifrån", hon demonstrerar för säkerhets skull med ryckiga handrörelser, "plötsligt kände jag mig så ren!"

Själv står jag där och känner för ett paket cigg, en eller två whiskey-cola, ett råhångel, varför inte rentutav ett knull - gud - vilken smutsig synd som helst som sliter bort mig ur denna mardröm. Och hon berättar vidare om alla "anarkister", alla ungdomar med "drogproblem" är de inom en och samma kategori? som kapitulerat inför "den rätta vägen". "Gud får en att känna sig hel, det är så enkelt, men vi människor gillar att göra det svårt för oss själva".

Som tur är börjar det bli dags att röra sig tillbaka mot Filmstaden Söder. Vår film ska strax börja. Vi tackar för kaffet och drar därifrån. Syrran har hållit sig saklig och lugn, men är ändå upprörd. "Jag vill aldrig mer ha med Jesusmänniskor att göra, varför måste de jämt pracka på en deras tro?", undrar hon.

Ja, varför envisas man i kristendomens namn att fortsätta missionera ut det goda budskapet? Varför gör inte muslimerna, judarna, buddisterna eller hinduerna samma sak? Varför inte helt enkelt tro på människans förmåga att själv söka rätt på den väg hon vill vandra?

Av Sofia Hadjipetri 03 aug 2005 13:04