Porr, knark och våld

Låt oss skärskåda vår egen kultur innan vi kritiserar andras. Låt oss därför granska ett fenomen som sällan diskuteras.

Vi i väst lever i en konsumtionskultur, i ett förlorat paradis. Allt går ut på att vi ska konsumera mer och mer. Minskar konsumtionen stannar tillväxten och ett öde värre än döden väntar. Ungefär sådan är modellen.

Först vill jag säga detta. Personligen föredrar jag den tid då litteratur, konst och filosofi hade avgörande inflytande på människors tankar. Då förnuft och intellekt stod högre i kurs än innehållet i plånboken. Men den tiden är förbi, endast sörjd och saknad av oss som upplevt den.

För att se vår egen samtid, den vi hyllar och älskar mer än allt annat, nämligen vår kultur, i vitögat, måste vi börja med att undersöka vilka varor som är oss kärast, vilka som är mest attraktiva. Något annat sätt att granska en konsumtionskultur finns förmodligen inte.

Vi gör alltså detta för att få en bild av vem västerlänningen egentligen är. Är vi bra eller dåliga? Kan vi inför resten av världen fortsätta framställa oss som de idealiska varelser vi själva tror oss vara? Ni får själva ge svaret.

Vi kan nämligen konstatera att knark, porr och prostitution, samt illegal vapenhandel, tillsammans omsätter mer pengar än någon annan legal bransch, som exempelvis den globala bilindustrin.

Slutsatsen vi kan dra: västerlänningen är en påtänd, skjutgalen onanist. Åh fan, säger någon, medan andra protesterar. Låt oss därför se saken ur ett verklighetsperspektiv.

I USA, detta dubbelmoralens förlovade land, där alltfler påstår sig ha upplevt den kristna omvändelsens sötma, omsätter porrindustrin mer pengar än den samlade produktionen i Hollywood gör. Man betalar mer för porrfilm än för vanliga biobiljetter och video.

De mest populära porrfilmerna består av klipp från privata videor som "vanligt folk" spelat in under sina sexlekar och sedan skickat till porrproducenterna. Folk säljer sig för en spottstyver, ivriga att få visa sina övningar för marknaden. Blottare påstås normalt vara fula gubbar, men vad ska vi kalla denna nya blottarkultur?

Man kan misstänka att folk i andra samhällen, där sex är en privatsak, finner dessa excesser både infantila och löjeväckande. I alla fall inget eftersträvansvärt.

I den amerikanska mellanvästern trängs gömda marijuanaplantor bland majsen för att förhindra narkotikapolisens flygspanare att upptäcka dem. Enorma mängder knark odlas. En stor del av den amerikanska marijuanakonsumtionen är inhemskt producerad. Varannan amerikan har nån gång rökt på.

Marijuana är den västerländska medelklassens främsta drog efter spriten. I många "efterblivna" länder är hasch en drog för underklassen. Det sociala trycket är verksamt. I väst är det tvärtom.

Miljarder i bistånd skattepengar till Afghanistan hamnade omedelbart i knarkklanernas fickor. Pengarna investerades i odlingar och nya fabriker för framställning av heroin, som nu i mångdubbel omfattning exporteras till väst. Vill vi verkligen att resten av världen ska bli lika korkade som vi?

Hur många västerländska börsmäklare, industriledare, rådgivare, politiker, bankfolk, som snortar kokain finns ingen som har kläm på. Men en del ekonomiska marknadsteorier av den nya sorten blir bara logiska när man har överdoserat.

Den illegala vapenhandeln är ett kapitel för sig, kanske alltför skrämmande att delge känsliga sourzeläsare.

Den amerikanska vapenindustrin står för en stor del av amerikansk tillväxt, men man har aldrig haft någon affärsmoral. När Iran och Irak låg i krig med varandra sålde amerikanarna vapen till båda parter, fast utåt stödde de bara den ena, Saddam Hussein. Dessutom överfördes 48 miljoner dollar, som Iran betalat, till Contras i Nicaragua, trots att amerikanska Kongressen förbjudit all hjälp till dessa högerterrorister. Intressant förresten, att USA stöder terrorister.

Slutsatsen om västerlänningens karaktär och kulturella intressen kan därför bli denna. Förutom att vi är skjutgalna, påtända onanister och sexgalningar, spelar vi ofta falskt och är ena jäkla dubbelmoralister.

Någon anledning att förhäva sig finns alltså inte. Minns att högmod alltid gå före fall. Lite ödmjukhet och självreflektion skulle kanske kunna rädda situationen.

Av Roger Lord 28 jul 2005 11:49