Till minne av Srebrenica

Männen skiljs från kvinnorna och förs till särskilda avrättningsplatser där de skjuts. Flera civila leds längs vad som ska bli känt som "Dödens väg". Snart ligger stadens gator folktomma och öde. Men explosionerna, skriken från offren och smattret från vapnen ekar fortfarande i människors minnen, tio år efteråt. När en vecka har gått har 8000 människor dött i något som är kulmen i den etniska rensning som påbörjats långt tidigare. De yngsta offren är elva år gamla.

I dag pågår arbete med att försöka identifiera försvunna genom det fragmenterade skelettmaterialet från uppgrävda massgravar. Men det är svårt, eftersom massgravarna grävdes upp i flera omgångar och benen maldes sönder under bulldozers i ett försök att dölja brottet. Det går ett eko som en iskall rysning längs med ryggraden från platser där samma taktik praktiserades för 60 år sedan men som bar andra namn. Belzec, Chelmno, Sobibor och Treblinka. Den gången var det judiska män, kvinnor och barn som drabbades. Hatet var så starkt att ingenting skulle få finnas kvar av de döda. Inget som kunde vittna om fasorna som ägt rum och lägren totalförstördes. Men fortfarande vägrar de dödas röster tystna och ängarna i Belzec är fulla av benfragment.

Innan kriget är det en underbart vacker plats. Srebrenica. Blånande berg ifjärran, med vidsträckta fält och åkrar och ängar. Nu finns utbrända hus med väggar fulla av skotthål och fält med mängder av ben och krossade skelettdelar. På fälten grävdes offren ner för att försöka dölja det oerhörda brott som bosnien-serbiska trupper gjorde sig skyldiga till. I dag har en del muslimer återvänt och försöker bygga upp sina hus och sin tillvaro på nytt. Men det är svårt att glömma och ännu värre att förlåta de grymheter som begicks här för tio år sedan.

Den etniska rensningen, mördandet, misshandeln, gruppvåldtäkterna och tortyren av helt oskyldiga civila började dock långt tidigare. De första angreppen kom längs med Bosniens östra gräns mot Serbien, vid floden Drinas dalgång. Tiotusentals människor dödades och flera hundratusentals drevs på flykt.

Under belägringen av Sarajevo dog runt 10000 av stadens invånare av i huvudsak serbiska bomber. Tvåtusen av dem var barn. Från serbiskt håll vill man inte kännas vid detta utan fortsätter att förringa och förneka massmorden.
Fortfarande befinner sig Karadzic som fyllde 60 år i juni liksom Mladic på fri fot.

Krigsförbrytelser begicks på båda sidor. Även bosnier-muslimer gjorde sig skyldiga till mord på civila men i betydligt mindre omfattning än serbiska militärförband. Men så länge man inte vill göra upp med sitt förflutna och
ställa de ansvariga till svars fortsätter krigets efterdyningar tio år efter massmordet.

I Expressen kunde man läsa en artikel av journalisten och författaren Ozren Kebo. Han skriver bland annat om världens länders passivitet och FN:s totala misslyckande under massmorden i det forna Jugoslavien. Om världens uppenbara oförmåga att ingripa när befolkningen hotas av folkmord trots att de historiska exemplen från modern tid fortsätter att göra listan lång. Han avslutar med följande tänkvärda ord:

"Vi ses - vid nästa folkmord"

Av Ninna Bengtsson 13 jul 2005 16:22