Monstret/megastjärnan Michael

Den första vinylsingel som snurrade på stereon hemma var Jackson Fives debutskiva ABC, a buh-buh buh buh-buh. Året var 1970 och jag var nio år gammal - bara tre år yngre än Michael. Jag snodde mina första danssteg från honom. Vilka reaktioner de väckte på släktfesten! Ett barn som dansar; precis så galet var 70-talet.

Michael Jackson var populär i USA men ingen världssensation. Bröderna var en bland flera grupper från Motown som höll på att erövra popvärlden. Pojkarnas ansikten prydde skolbarnens färgglada matlådor och de syntes flitigt både i reklam och på deras eget tecknade TV-program. På den tiden fanns det bara två popfenomen som kunde kallas för superstars, Elvis Presley and The Beatles. Men med skivorna Off the Wall 1980 och Thriller 1982 slog Michael Jackson igenom som popmusikens första svarta superstjärna. Numera finns det nästan lika många superstars på världsscenen som dokusåpakändisar på Stureplan. "The cult of celebrity" krävde en ny titel för dess översta gudar: megastjärnorna.

Kulten har aldrig synts så tydligt som senaste året kring just megastjärnan Michael. Massor har sagts om hans förlorade barndom och dess konsekvenser för hans förvridna liv som vuxen. Men Michael Jackson var knappast den första barnstjärnan. Barnarbetare har funnits i underhållningsbranschen sedan medeltiden. Trots moderna lagar mot barnarbete har de oftast blivit familjens huvudförsörjare. Långt ifrån alla har lyckats behålla sin status som vuxna, flera har slocknat redan vid puberteten. Men bland dagens superstjärnor finns flera som började som barn; Leonardo di Caprio, Beyonce, Britney Spears. Inte blev de väl pedofiler allihopa. I hysterin kring Michael Jackson och bland massor med strunt som skrivits om honom, har man ändå missat det väsentligaste: Michael Jackson var det första barn som var cool.

I litteratur och popkultur har barnet traditionellt varit en romantisk symbol för skuldlöshet och hopp. Men att framställas som små helgon, obefläckade av vuxnas korrumperade och ganska otäcka liv blev en börda för riktiga barn, eftersom de av naturen är småbusar! Kolla barnkanalernas tecknade serier och se hur allt slutar med en snygg sensmoral. Samtidigt lever dagens barn i en värld där terrorister pulvriserar skyskrapor. Inget under att Nickelodeans skeptiska motsvarighet blev Bart Simpson, en seriefigur som kom till som vuxenunderhållning men som snabbt blev trettonåringarnas kulturella egendom. Dagens media är genomsyrad av sex och våld, den är motorn i en samhällsutveckling som sexualiserat till och med barn. Likgiltighet sprider sig ner i yngre och yngre åldern, och allt är naturligtvis Michael Jacksons fel.

Långt före Michael och hans bröder dök upp var ordet cool något som endast beskrev afrikanska amerikaner. Ordet härstammade från jazzvärlden, med Miles Davis som ledstjärna. Under de närmsta åren efter Jackson Fives debut kom Gordon Parks filmer Shaft och Superfly "Never a dude like this one! Hes got a plan to stick it to The Man!. Visst hade ordet cool snotts av vita hippies också, men det fick aldrig samma sexuella laddning. Ursäkta, men varken Paul McCartney eller Bob Dylan har någonsin varit cool. Det var däremot både Curtis Mayfield och Marvin Gaye. Michael Jackson förvandlade begreppet till något som också omfattade barn. Synen på barnstjärnan som kerub förvandlades för alltid, liksom målet för oss som växte upp i 70-talets Amerika; alla ville vara coola.

Nu är det fortfarande så att barn ser upp till vuxna popstjärnor. Det nya är att föräldrarna vill vara som tonåringar. Det är ungdomarna som skapar trenderna och vuxna som apar efter. Generationen som ville vara cool före sin tid anstränger sig nu för att vara kvar i ungdomen. Ändå verkar de flesta vara överens om att Michael Jackson gick för långt. Han har försökt att bevara sin barndom genom att förvandla sitt hem till ett tivoli och omge sig själv med barn - som en vampyr som evigt när sig på deras ungdom. Misstankarna om pedofili kom som ett brev på posten för alla avundsjuka, som dessutom hade provocerats av Jacksons aggressivt fysiska förvandling till vit man. Polisens porträtt av den gripna Jackson bekräftade våra värsta misstankarna - ett monster! Snabbt förenades USA:s djupt splittrade nation till en lynchmobb. Bin Ladin kunde inte ens hittas men Wacko Jacko skulle minsann sättas dit för pedofili! Amerikas massmedia dreglade, dess hunger för kändisskvaller och -rättegångar mättades vid en tid när rubrikerna om tsunamin hade ebbat ut lika snabbt som flodvågorna. Och där här vi huvudförklaringen till besattheten kring monstret/megastjärnan Michael. MSM:s mainstream medias medvetna prioritering av personligheter och poppkultur framför riktiga nyheter får amerikaner att tänka på annat än exempelvis kriget, ökande klassklyftor, urholkningen av konstitutionen, mm. Så tacksamt!

Huvudmotståndarna, två vita medelålders män, kunde knappast ha varit mer olika. Försvarsadvokaten är en frisinnad Las Angelesbo med stor silver hårsvall, känd för att representera kändisar såväl som att gratis försvara fattiga. Han lever tillsammans med en svart kvinna vars hemsida visar bilder av hennes framträdande på Larry Flynts nattklubb. Åklagaren är konservativ republikan, far till nio barn och hans fru är en evangelistisk kristen som skriver ungdomsböcker och artiklar i tidskriften Christian Parenting Today. Kampen blev ett mikrokosmos för ett splittrat Amerika.

För alla utom de som förstår hur det amerikanska rättssystemet fungerar, blev MJ ändå dömd i förväg. Det faktum att han redan 1993 betalade 25 miljoner dollar för en 13-årings tystnad talade inte exakt för hans oskuld. Vad mer för bevis behövde man? Rättegången bjöd på allt från porrtidningar med både barnets och Jacksons fingeravtryck till en samling Barbiedockor i S&M-utrustning. Enligt en obskyr lag i Kalifornien tilläts även vittnesmål från tidigare rättsprocesser som aldrig lett till fällande domar. Skyldig eller ej, blev Jacksons rättegång rättesnöret i en rikstäckande häxprocess som annars mest jagat gamla katolska präster. Anklagelserna tillfredställde ett behov hos amerikaner att reagera mot både barnens ökande sexualisering och megastjärnornas dekadenta livsstil.

Därför chockerades många när Michael Jackson frikändes. Paralleller drogs omedelbart till OJ Simpson, som slapp straff för ett dubbelmord som de flesta är överens om att han faktiskt begått. Men att superkändisar blir frikända har ganska lite att göra med skuldfrågan. Inte heller innebär det att det går att köpa sig fri från skuld. Ironiskt nog är det som starkast talar emot en fallande dom just den anklagades superkändisskap. För det första, att ens hitta jurymedlemmar som kunde tänkas vara opåverkade av mediadrevet mot Michael förutsatte rätt så insnöade typer. Försvarsadvokatens uppgift blir då att överväldiga jurymedlemmarna med det förträffliga hos en person som nått hela världens beundran och kärlek. Man räknar kallt med att de flesta i slutänden hellre vill få megastjärnans autograf än att skicka honom till ett fruktansvärt öde i en av landets mest ökända anstalter. För det andra visar processen mot Jackson hur det kan gå till när en svart misstänkt för en gångs skull har resurserna att utmana åklagarmyndigheten. I USA har rättsväsendet blivit i det närmaste en industri. Fängelsebyggnation har länge varit USA:s mest expansiva bransch - hela två miljoner människor sitter inne. Det säger sig självt att när ett samhälle håller på fängsla folk i sådan stor skala blir rättssystemet lidande. Resurserna hos polisen och åklagare kan aldrig räcka till. Vanligtvis tar sig denna brist uttryck i det stora antalet anklagelser mot en misstänkt när åtal väcks. Normalt finns varken tid eller resurser att pröva samtliga åtalspunkter. Strategin är istället att få den misstänkta att erkänna någon mindre åtalspunkt. Så smörjs rättsystemet och så blir justitiemorden en vardagshändelse, när fattiga dessvärre tvingas förlita sig på överbelastade offentliga försvarare.

I Michael Jacksons fall fungerade inte denna strategi. Trots sina omtalade ekonomiska bekymmer skaffade han sig en stjärnadvokat, som punkt för punkt dessikerade den slarviga utredning som utförts av lokala poliser. Medan flera i juryn insåg att Jackson mycket väl kunde ha utnyttjat barn i tidigare fall, konstaterade de kallt att i det aktuella fallet hade åklagaren inte bevisat hans skuld "beyond a reasonable doubt". Åklagaren föll offer för samma fälla som numera präglar USA:s rättsystem. Överproduktionen av rättsfall har ofrånkomligen lett till inkompetens och rättsliga misstag.

Men det var kanske mest på grund av det usla intryck som mamman gav i vittnesbåset som juryn friade den misstänkte. Först fick de se henne i en videofilm där hon bedyrade sin stora tillit och beundran för Michael Jackson själv hade producerat videon, som svar på de misstankar som väckts av en tidigare dokumentär där han lovsjungit sin vana att sova med småpojkar. Mamman gav ett hispigt och självbesatt intryck. I rättssalen framställdes hon däremot som offer för ett tragiskt livsöde i vilket Jackson bara blivit det senaste i en rad olyckor, inklusive sin sons cancer. Men ett vittne avslöjade hur modern hade ljugit och även tvingat sina barn att ljuga när hon tidigare stämt en affärskedja för skador som egentligen hade orsakats av hennes man. Då vann mamman över en miljon kronor. Vittnesmålet var förödande för moderns trovärdighet.

Kanske kommer framtiden att visa att juryn hade fel. Risken finns att Jackson fortsätter i sina underliga relationer till barn och deras familjer. Är han pedofil kommer han förmodligen att fortsätta försöka utnyttja barn. Liksom andra sexuella avvikelser, går det sällan bara över av sig själv. Det återstår att se om någon familj vågar låta sin son vistas med Michael. Men det har aldrig varit ett problem tidigare. Hur kan man vara så korkad? Han är ju MICHAEL JACKSON, megastjärnan!

Av Patrick Gallagher 08 jul 2005 17:08