Något saknas i rysk film

Ungefär tre veckor efter att en film haft biopremiär, finns den att hitta i någon av Peterburgs små piratfilmskiosker. Dessa kiosker är lätta att lokalisera, du behöver knappt leta. En film kostar mellan tjugo och trettio kronor; och med tanke på att jag slukar film så som jag slukar en påse Gott & Blandat, har det blivit många karameller vid det här laget.

Vad gäller rysk film, valde jag till en början de säkra korten. Det vill säga klassiker som Solaris av Tarkovsky, Dog’s Heart av Bulgakov och Münchausen av Zakharov. Kvalitetsfilmer med spännande handlingar, dramatik och lustiga dialoger. Snart började jag emellertid snegla på filmer som folk i min umgängeskrets pekade på. Nyheter som Antikiller och Antikiller uppföljaren, Soldiers och Boomer. Lägg märke till titlarna - redan där kan du ana ugglor i mossen. Hur står det egentligen till med den ryska filmindustin?

Efter att ha studerat vårens filmfestivalprogram vet jag att det fortfarande är de stora namnen som står för den mesta av filmproduktionen i landet. Precis som andra delar av mediemarknaden i Ryssland, har filmindustrin under de senaste tio åren genomgått en kraftig boom. Från två till tre filmer per år under det tidiga 90-talet, är man nu uppe i 70. Det är emellertid fortfarande endast två eller tre som spelar in produktionspengarna och därtill går med vinst. Vad beror detta på? Vilka av alla dessa filmer är det som folk tittar på och varför går de hellre och ser på en medioker Hollowoodproduktion än en inhemsk film, med inhemska stjärnor?

Samtida rysk film saknar något viktigt, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den ger en känsla av ofullständighet. Antagligen beror det på de alltför många simpla studioscenerna, som berövar filmen dess naturlighet och de otaliga närbilderna, à la såpopera. Detta kan skyllas på två saker: för lite pengar och vem som finansierar.

En inhemsk film kan ha en budget på mellan 100 000 och 10 miljoner dollar. Varav den högre siffran motsvarar en lågbudgetfilm i Hollywood. Detta måste t.ex. innebära att det inte alltid finns tillräckligt med film för att ta om scener som skådespelarna inte lyckas med de första gångerna. Sedan Kulturdepartementet dessutom börjat stödja den inhemska filmproduktionen, har även manus många gånger justerats. Av den enkla anledningen att filmmakarna hellre skapar en modifierad verison än avstår från att filma. I en film som stödjs av regeringen, får det ju inte finnas några amoraliska hjältar! Därför görs karaktärerna ofta till lite bättre och snällare individer än de egentligen var från början.

Film idag är en ordinär underhållningskälla, ett marknadsfenomen som måste gå med vinst. Film kan inte längre ses på som den noblaste av konster. Det är inte filmkonsten som är det viktiga, utan snarare publikens preferenser och huruvida de under filmens gång föredrar chips, Pepsi eller en drink. De stora ryska filmskaparna vill gärna fortsätta i gamla fotspår; att skapa kvalitetsfilm som kan överösas med priser. Samtidigt efterfrågar den ryska publiken något helt annat: bandit- och krigsfilmer. Publiken bryr sig inte om karaktärer med god smak, moral eller om vad kritikerna skriver. Den älskar Tarantinodrägg.

Jag läste en gång att anledningen till att publikpreferenserna ser ut som de gör är att de som är beredda att betala upp till 10 dollar för en biobiljett är samma människor som under det tidiga nittiotalet associerades med den kriminella undre världen. Skribenten menade helt enkelt att publiken vill se filmer som handlar om dem själva. Detta kan man ju fundera över ett tag. Glöm dock för alldel inte att ta med i beräkningen att människor över hela globen älskar Tarantinodrägg och att vi alla omöjligt kan förknippas med kriminella skaror.

Efter att ha tittat lite närmare på rysk film, har jag kommit fram till att det inte verkar finnas några sanna hjältar kvar. Det finns ingen skådespelare som kan kontrastera antihjältarna och de romantiserade bovarna. Den enda som faller mig i minnet är den unge Sergei Bodrov Jr, som spelade huvudrollen i bl.a. Brat Brother från 1997. Han älskades av publiken för sin enkelhet, stora bruna ögon och känsla för rättvisa. Bodrov dog tyvärr i en lavinolycka 2002. Jag har diskuterat detta med några av mina vänner här, och de håller med mig när jag säger att Bodrov nog var den enda riktiga samtida hjälten i rysk film. Bear’s Kiss 2002 var den sista filmen han medverkade i. Efter honom har ingen skådespelare riktigt lyckats förföra biopubliken.

Av Camilla Bondareva 06 jul 2005 09:55