Den arbetslöses semester

I dag finns det en ovanligt hög arbetslöshet i Sverige. Jag är en bland alla siffrorna. En som varje morgon måste intala mig att livet är mer än karriär och ett viktigt arbete. Eller som måste dra på fötterna extra vid frukosten som numera flyttat fram några timmar för att undvika onödig stigmatisering av grannarna. På Södermalm märks arbetslösheten på olika sätt. Några sitter ovanligt länge och fördriver lunchen på någon av uteserveringarna.

Nåväl, min arbetslöshet är fortfarande inte så allvarlig och jag är inte direkt orolig. Även om jag borde vara det. Jag har ett ess i skjortärmen, och det är att jag är vit man, västerländsk och mäter över 180 centimeter över havet. Det som talar emot mig är att jag vet om det - och är både demokratisk och jämställd. Annat som talar emot mig är eftersläntrande universitetspoäng. Till min tröst finns att jag inte särskilt ensam bland dem som aldrig nådde riktigt fram. Bland dem som stupade på grund av bristande motivation att runda av exakt vid examen. Den gnagande prestationsångesten finns alltid livs levande i min ryggsäck, som jag på ett eller annat sätt lärt mig att hålla i schack - och sprida.

Är nu inte livet mer än ett arbete? Det som ibland beskrivs som ett slaveri och som ger både migrän och ledvärk? Succéförfattaren Corinne Maier har skrivit målande till de flitiga intellektuella arbetsbina i "Hej Lättja - Om konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet" 2005: "Bli företagets nolla, en tönt, en missanpassad individ, omöjlig att forma och oemottaglig för varje manipulation. Förkroppsliga gruset i maskineriet, avvikelsen som trotsar likformigheten! På så sätt kan du undkomma den obevekliga nyttighetslagen, den ofrånkomliga och immateriella allmänna bästa som aldrig har lett någon enda till lyckans land". För svenska läsare kan det vara givande att göra företagsbegreppet synonymt med statliga och kommunala institutioner, eftersom slukar mängder av akademiker på löpande band och utnyttjar dem till överansträngning.

Samtidigt står semestern för dörren. Frågan är inte vad jag ska göra utan vad jag ska svara. För det finns nämligen en tradition att fråga. Månadsutbetalningen är verkligen ingen källa till större glädje, vilket föranleder att utlandsresan är struken. Även om jag är förnöjd så är a-kassa och socialbidrag inget att applådera åt. Bidrag sprider inte direkt någon inre harmoni och stolthet. Jag är dessutom livegen - att stanna kvar i Sverige och stå i parodisk givakt för de inbillade arbetsgivarna. Vid 35 års ålder är detta katastrof. Vid en jämförelse med andra - vänner - som har fina positioner i arbetslivet med de rätta kontakterna står jag tämligen blek. Solen lyser inte på mig.

"Oj", kanske någon tänkte när de läste "socialbidrag". Lugn, det är självförvållat! Det är resultatet efter att jag vägrat leva på A-kassa av den enkla anledningen att jag vill arbeta och undvika lättja. Ett sätt att sätta press på sig själv och vägra anpassa sig till den stillasittande lättjefulla kulturen som jag beskrivit. Nåväl, när jag väl kommit till socialkontoret och sökt bidrag vet jag normerna och känner av strukturerna i atmosfären. I praktiken betyder detta att de inte vill ha mig där särskilt ofta. Mer synd om mig är det alltså inte.

Samtidigt får jag panik. Hjärnan behöver hållas i gång. Att den rationella halvan passiviseras är verkligen inte bra. Det behöver virvla och få brusa upp ibland för att slippa vaggas in i en falsk säkerhet. Sourze och bloggandet är bra livsuppehållande forum. Men det löser inte upp problemet med att ta tillvara på tiden på ett förnuftigt sätt. Jag har aldrig varit så aktiv i hela mitt liv, som under denna tid. Kreativiteten kan minsann sprudla genom små medel. Det vill säga ett liv bland rabattkuponger. Om jag åker till varje ställe som erbjuder något gratis - eller för en struntsumma - kan hundra svenska kronor förvandlas snabbt till tusen. Jag är alltså ovanligt rik och kan till och med slösa jordgubbar runt mig.

Annat som tar tid är ett landställe som är full med träd och mygg. Där kan jag fälla ett och annat träd. Hugga ved och bygga mig ett eget svävande rike bland vågor och vind långt bort från storstadsstressen. Prata med "Hacke", som är en vitryggad hackspett som badar i gölen och "Kurre" som är en nyfiken ekorre som kastar kottar på mig. Där lyser solen också på mig.

Av Peter Soilander 23 jun 2005 18:08