Diktatur som demokrati

Det finns uppenbara likheter mellan kapitalism och kommunism, i alla fall hur de fungerar i praktiken. Mitt första exempel är detta.

För att en kommunistdiktatur ska få folket med sig krävs en förhärskande tanke. Den tanken går ut på att "man är inne på den enda rätta vägen" -kommunismen. Den som någorlunda följt spekulationsekonomernas filosofiska härjningar, eller Carl Bildt, i media vet att detta är också deras idé, fast man bytt ord: "Det finns bara en väg" -kapitalismen
Envägsmodellen är alltså densamma.

Det finns fler likheter.

I en kommunistdiktatur gäller att makthavarna verkar i hemlighet, i slutna rum, bortanför medborgarnas kontroll. Den kommunistiska partieliten vet bäst och bedömer sakernas tillstånd utifrån eget huvud och utan inblandning. I ett kapitalistiskt samhälle gäller samma sak. Fast där bestämmer direktörernas arbetsgivare. Medborgarna har ingen insyn i bolagens styrelserum eller i dess framtidsplaner. I slutna rum, ofta på hemliga möten, planerar alltså en liten klick globala direktörer framtiden åt oss andra, som inget har att säga till om. Det känns igen på nåt sätt?

Om denna slutenhet skriver den liberale debattören Ralph Dahrendorf att "marxismen firar en oväntad återkomst i kapitalistiska kretsar". Den tyske sociologen Ulrich Beck menar att dagens "managementideologi är ett slags marxismens återfödelse". Den dolda agendan är alltså densamma.

Men det finns ännu fler likheter.

Kommunistdiktatur innebär planekonomi. Den politiska eliten har makt över och bestämmer hur produktionsapparaten ska nyttjas, givetvis för folkets bästa, säger man. I den globala kapitalismen äger 300 bolag mer än en fjärdedel av världens tillgångar. Ekonomen David Korten beskriver detta som "man utövar mer makt över världens ekonomier än Moskvas centralbyråkrater gjorde över Sovjets ekonomi." Detta sker givetvis i konsumentens - demokratins - intresse. Men har man inte bara vänt på kuttingen?

Och hur är det med den fria pressen? I en kommunistdiktatur är pressen knuten till statsapparaten. Man speglar sällan verkligheten utan lyder order. Man håller igång propagandan, alltså hjärntvätten. Om massmedia i den fria världen har den brittiske filosofen John Gray träffande sagt: "Den är så bortkopplad från mänskliga realiteter att den inte längre kan skilja utopi från verklighet." Det är väl ungefär samma sak?

Tror ni att jag lyckats spåra fler likheter?

I en kommunistdiktatur är stat och produktionsapparat intimt kopplat till varandra. Staten och "näringslivet" är samma sak. I en kapitalistisk ekonomi råder på pappret - idémässigt - motsatt förhållande. Men hur är det i verkligheten? Nationalekonomen Stefan de Vylder skriver om näringslivets dolda band med staten: "De vill ha det bästa av två världar - stöd och subvention på hemmaplan - samtidigt göra som de vill globalt."

I en kommunistdiktatur gäller monopol. Det räcker i princip att tillverka en sorts bil, mångfald behövs inte. Storproduktionen gynnar folket. Alla kan gå i likadana kläder. I ett kapitalistiskt samhälle strävar bolagen också efter monopol. Monopol garanterar maximal vinst. Storproduktion gynnar konsumenten. Skillnaden är att ibland slåss man om vem som ska vara ensam herre på täppan. Annars kan man alltid bilda karteller eller truster. Hur olagligt detta än är, är straffen alltid försumbara. Bill Gates är senaste exemplet på hur lönsamt monopol kan vara. Och går inte alla direktörer i likadana kläder? Det som skiljer systemen åt är ändå rättssäkerheten?

I en kommunistdiktatur övervakar eliten folket med hjälp av tjallare och hemlig polis. Man kan spärra in misstänkta typer utan åtal eller rättegång. I gamla Sovjet skickade man oliktänkande till Sibirien där de utsattes för tortyr och andra vidrigheter. I USA - kapitalets föredöme - finns idag en enorm apparat med privata terroristspanare som i samarbete med säkerhetspolisen övervakar folk på allehanda sätt. Man har dessutom 10 000 fångar internerade runt om i världen, utan åtal eller rättegång. Fångarna utsätts för tortyr och andra vidrigheter.

När statsminister Göran Persson uttryckte beundran för den kinesiska kommunistdiktaturen var det ingen tillfällighet. Han sa bara vad näringslivet också tycker om denna enpartistat med sina arbetsläger, summariska dödsdomar, förföljelser av oliktänkande, censur och annat sånt som vi demokrater föraktar "Rätt hyfsat i alla fall!".

Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha uttryckt saken.

Av Roger Lord 22 jun 2005 22:34