Lugnet före stormen i Israel?

Positiva nyheter från Mellanöstern är som bekant ett sällsynt fenomen - något i stil med norrsken över medelhavet - och israeliska media har uppfunnit ett alldeles eget sätt att fylla ut tomrummet som uppstått under den relativa vapenvilan med palestinierna. Istället för att tala om vad som verkligen händer vilket i sanningens namn inte är speciellt mycket, några raketer mot israeliska bosättningar här och några likviderade palestinier där, regional småpotatis utan något större försäljningsvärde ägnar de sig huvudsakligen åt att publicera djupgående analyser om vad som kommer att hända Dagen Efter. Dagen efter tillbakadragandet från Gaza, vill säga. Ingen vet än exakt vilket datum vi talar om, det kan vara allt från början av september till början av oktober, men nästan alla - generaler, ex-generaler, politiska kommentatorer, fredsorganisationer, opinionsundersökningar som "Peace Index" och naturligtvis politiker av alla slag, Alla verkar eniga i sin bedömning att Dagen Efter, eller möjligen två till tre dagar senare, då brakar den tredje intifadan lös. Företrädesvis i Jerusalem. Gärna med raketbeskjutning av städer i centrala Israel, och självmordsbombningar vars like vi ännu inte skådat. Verkligen upplyftande framtidsutsikter för en ortsbo så här i sommartider.

Lika påfallande är den israeliska allmänhetens närapå fullständiga likgiltighet gentemot de svavelosande profetiorna. Mellan 15.000 och 20.000 israeliska turister struntade i de upprepade varningarna om specifika terrorhot och åkte till Sinai på semester över den gångna långhelgen. De som inte ville åka så långt eller inte klarar av sanden och ökenhettan tog istället bilen till en semesterstuga i norra Israel, någonstans i bergen längs den libanesiska gränsen, där klimatet är synnerligen behagligt och där turistnäringen byggts ut och frodas sedan, tja, ungefär fem år tillbaka.

För fem år sedan drog sig nämligen den israeliska armen tillbaka från den så kallade "säkerhetsremsan" i södra Libanon, en rest från den israeliska invasionen av Libanon 1982. Reträtten kom efter hårt tryck på regeringen från bland andra utomparlamentariska grupper som fått bred publicitet i media. En av de mest framträdande grupperna var "Fyra Mödrar" en anspelning på Bibelns Sara, Rebecka, Rakel och Lea, som grundats av just fyra mödrar vars söner fallit i strid i Libanon. De ställde den enkla frågan "För vad?" och begärde att frågan om Israels militära närvaro i Libanon skulle få högsta prioritet på den politiska dagordningen. Helikoptrarna som med jämna mellanrum landade på plattan utanför Ramban-sjukhuset i Haifa med döda eller skadade 18-19-åriga soldater gjorde sitt till för att påverka den israeliska opinionen, och den 24 maj 2000 var reträtten ett faktum.

Även då publicerades domedagsprofetior om hur Hizbollahs raketer snart skulle nå Haifa, och den israeliska lokalbefolkningen längs gränsen, som kände sig totalt utlämnade vid synen av Hizbollahsoldater och hundratals andra arga libaneser som marscherade upp mot gränsstängslet några hundra meter från deras hem, fruktade det värsta. Visst, Hizbollah såg den israeliska armens reträtt som en seger och ett bevis på att man kommer längre med raketer än med fredssamtal. Det gjorde palestinierna också. Visst finns det en koppling mellan Hizbollahs seger i Libanon och den palestinska intifadans utbrott i september 2000. Och visst skjuter Hizbollah fortfarande raketer mot israeliska militära och civila mål, huvudsakligen mot de så kallade Shebaa-gårdarna som de anser vara ockuperat libanesiskt territorium.

Men ändå - jämfört med åren innan reträtten är skillnaden enorm. Barnen i Kiryat Shmona, som alltid växt upp i skyddsrum, kan äntligen sova i sina egna sängar utan att oroa sig för att en Katjusjaraket ska komma visslande in i vardagsrummet. Semesterstugorna och den tilltagande, huvudsakligen inhemska turismen, ger lokalbefolkningen försörjning och skapar nya arbetstillfällen. På den libanesiska sidan bygger saudiarabiska turister lyxsommarstugor, som kan beskådas från den israeliska sidan genom öglorna i ståltrådsstängslet som utgör gränsen. Osannolikt nog råder det något som börjar likna normalitet, vilket i den här regionen inte kan överskattas. Inte fred. Inte än. Men något som ändå är oändligt mycket bättre än krig. Något som trots allt ger hopp för framtiden. Skål på er, olyckskorpar.

Av Anna Veeder 21 jun 2005 16:04