Resa från en dagbok del 2

Man lever. Om än mycket knappt. Det tär att knapra mediciner. Man är en tickande bomb vars stubin slocknat för länge sedan. Lyfta kartonger, öppna kartonger, scanna karonger. Hämta mediciner, packetera mediciner, knapra mediciner. Monotomi får en ny innerbörd på lager. 14 timmars arbetspass så att snuten frågar ut en när man väntar på bussen hem.
- du har ikke bruket narkotika?
- jag har jobbat...med narkotika!
Så man får slänga upp sin legitimation från tiden då moppe-muschen stoltserade i några veka fjun. Snuten graskar och tittar med ett snett øga.
- jo det är samma peson som den som sitter framføö, fast ung och oförstörd, säger man och snuten ler. Sätter sig i bilen och bränner iväg till närmsta pizzahak i högsta fart. Alltsammans med blåljus och sirener på. Så man åker hem och äter sin pasta. Tar sig ett bloss och pratar med de tre vapendragarna i lägenheten. Och innan man blundar har man redan somnat för längesedan.

Fem timmar, samma buss, fast åt andra hållet. Sikhen med turbanen bakom ratten stinker svett. Man går på bussen trött och jävlig med svettdoften frätandes i näsborrarna. Och allt börjar om igen.

Fast det inträffar andra saker ibland. En sned-tripp från en vilsesprungen själ.
- ta inte mer nu, du får hjärtklappning
- bara två till
Och hela effedrinröret slinker ner i strupen. Man ligger och stirrar i det vita taket.Tillsammans med en vacker kvinna som även hon stirrar i taket men förmodligen ser något helt annat. Och man ska upp om två klockvarv. Till bussen, till lagret, till babylons understa kællare. Man ligger i sängen och smeker det silkeslena håret. Vinet har flytt och man vill sova.
- jag tänker hoppa från balkongen. Jag är inte fin nog.
- du är jättevacker.
Egentligen skiter man i alltihop. Men man är bara människa och smeker hennes tårar som bildar pärlband i det skimrande lakanet. Man somnar tillslut och åker tillbaka. Inte trött. För egentligen har man inte sovit. Bara vilat i tjugo minuter. Så man åker tillbaka och stänger ute backstreet-boys singeln som stønar i en evig orgasm från högtalarna. Åker tillbaka och säænger ute hela jävla världen. Skild är man. Fånge i sin egen värld och dess vanföreställningar. Jeff Buckley spricker i hørlurarna. In i den dær världen. Så man går där och plockar åt sig myntets baksida. Zoloft, Imigran, Cipralex. Man plockar Nicorette, schampon och acne-lösningar för moppemuscharna som är på väg. Man blir förvånad då man rycks bort från Hallelujah och inser att man håller en förhudsrensare i handen. För hunden. Men man är så trött att man skiter i vad man håller i. Så man kastar den i blålådan och scannar in koden och lådan försvinner på det oändliga bandet. Man går till lunchrummet och dricker den där koppen kaffe som eroderar i njurarna. Blålådorna sprintar och gaserna i magen bildar giftiga reaktioner. Man står kvar vid bandet. Trots att man vill skita ut all världens olycka på den smutsiga toaletten. Man står kvar och undrar vad fan man egentligen håller på med. Och inser att man håller på med livet och att man älskar varje sekund.

Av Jacob Zocherman 18 jun 2005 12:42