Sveriges usla journalistik

Hela åttiofem 85! procent av svenska folket saknar förtroende för pressen visade en SIFO-undersökning i höstas. Siffran ökar årligen. Snart tror ingen på media, och då ligger vi pyrt till. Demokratiskt sett, alltså.

Något är alltså fel. Mediaföraktet går uppenbarligen hand i hand med föraktet för den politiska och ekonomiska eliten. Folk kanske misstänker ett symbiotiskt förhållande mellan dessa makter? Eller också kanske det bara är själva dumheten man reagerar mot? Låt oss ändå se om det usla tillståndet kan ha andra förklaringar.

På pappret förefaller dagens journalister mer välutbildade än någonsin. Flertalet har studerat på kvalificerade högskolor eller folkhögskolor. Genomsnittsåldern på cheferna är runt 40 år, redaktionerna är unga och rappa, och ungefär hälften är kvinnor. Mycket bättre kan det knappast bli. På pappret.

I spelreglerna för press, radio och teve finns vissa plikter för media inskrivna. Där finns exempelvis Granskningsplikten, pressen har inte bara rätt att granska, den har skyldighet att göra detta.

Där finns också Informationsplikten. En journalist ska informera medborgarna om maktens förehavanden, men även informera makthavarna om vad medborgarna anser om sakernas tillstånd. Det är där bristen finns idag. Ingen informerar nerifrån och upp. Missnöjet jäser i landet utan att den ekonomiska eller politiska makten hör talas om saken.

Media informerar alltså i huvudsak uppifrån och ner. SvT 24 är ett lysande exempel. Med avbrott för nyheter, kan vi hela dagarna följa vad överheten sysslar med i riksdag, på seminarier och vi blir visade kungliga slottets konstskatter, minsann. Men ingenting - Nerifrån och Upp.

På gamla lokalradions tid fanns i programreglerna en punkt som löd ungefär så här: "Vår uppgift är att göra de röstsvaga hörda."

De röstsvaga, det var folk i allmänhet det. Journalisterna jagade nästan livet ur sig för att få detta folk att komma till tals.

Idag beställer redaktörerna hellre en gallupundersökning, där man själva bestämt vilka ämnen folket ska ha åsikter om, än att man ger sig ut och frågar dem om större saker än vädrets makter. Vill detta underliga folk något annat kan det ju alltid sms:a. Eller också kan man skicka kommentarer till stjärnreporterns nya blogg. Internet har ju fördjupat demokratin, sägs det. Pyttsan! Det enda som hänt är att informationen blivit mer utrymmeskrävande och svårare att överblicka, samtidigt som den blivit en allt svagare bärare av mening och sammanhang. En inte särskilt lyckad utveckling, med andra ord.

Bland journalister anses det numera finare att intervjua statsministern än att åka hem till Kalle Karlsson i Brandbergen för att fråga hur stor en sjukpension egentligen är. Ju finare folk man intervjuar, desto finare journalist är man.

Förresten vet alla riktiga journalister vad Kalle Karlsson i Brandbergen egentligen vill. Han vill ha pladder i radion och nakna bröst i tidningen, samt däremellan såpor på teve varvat med lite sport.

Om Kalle Karlsson däremot blir sjuk riskerar han att jagas av media. Sjukskrivna är nämligen fritt villebråd numera. Flertalet sjukskrivna simulerar och kostar samhället stora pengar. Så journalisterna måste göra sin plikt, skydda samhället mot dessa parasiter och jag dem med blåslampa. Att det råkar bli fel med både statistik och annat saknar betydelse för själva jaktens mening.

På den tiden folket skulle komma till tals ansågs just sjuka människor, konstigt nog, särskilt fridlysta. Det var liksom synd om dem.

Journalistiken i vårt hårda samhälle stinker alltså. Och sviker. Krönikören Ira Mallik uttryckte samma sak i nr 10 Journalisten 2005: "… det luktar när journalistiken alltför ivrigt springer ärenden åt myndigheter och politiker. Under 90-talets höga arbetslöshet var a-kassefusk och "problem med lata arbetslösa en liknande fråga - men mediernas iver att svälja betet var inte fullt lika stort."

Varför blev det så här? Det finns flera förklaringar. Den elakaste är att fördumningens ursprung av något märkligt skäl skulle kunna sökas på landets redaktioner, att de välutbildade journalisterna alltså är dumma i huvudet.

Jag tror trots allt på en snällare förklaring.

Vart man än ser på en redaktion, ser man samma sak: vit medelklass i ungefär samma ålder och med samma medelklassiga tänkande. Alla bär medelklassens lätta erfarenheter och var flitiga och lydiga redan som studenter. De svårbemästrade och egensinniga skribenterna hittar man i lyckliga stunder på kultursidor som få läser. Där, av alla ställen, ser man understundom mitt efterlysta underifrånperspektiv.

Och det är detta som är problemet.

Till dess saken återställts i sitt tänkta skick får vi fortsätta läsa Linda Skugge, borgarnas egen lilla enfant terrible, hon med sina små medelklassproblem.

Illa, om man säger.

Av Roger Lord 10 jun 2005 22:32