Euros i Fontana di Trevi

Kathy, vår guide, visade oss en romersk byst i Vatikan-museet som var en kopia av Bill Clinton. Allt stämde - hår och haka. Kunde dock inte upptäcka hennes "Sylvester Stallone" till vänster eller höger i ena hörnet av en stor fresk.

Det här var i fredags och det var som vanligt 30 plus i skuggan och inte läge att stå i köer som slingrade sig runt ett halvt kvarter. Speciellt som man inte kunde tränga sig in om än oavsiktligt mitt i en utan att en amerikansk dam påpekade att kön började längre bak. Alldeles innan jag registrerat hennes mycket sura uppsyn, hade jag vid anblicken av hur långt kön sträckte sig framåt utbrustit "fuck", ett ord hon säkerligen var bekant med.

Så jag och Anki nappade på ett förslag från en italiensk medelålders liten dam om att ansluta oss till en guidad tur i museet, med vilken vi kunde smita förbi kön.

Vår guide var en vacker amerikanska mellan 25-30: ca 1.60 hög, 55 kg tung, brunt hår, bruna ögon spanskt blod?, från Scottsdale, Arizona.

På min fråga om hon var konststuderande en misstanke väckt av encyklopediska kunskaper om antik konst samt renässansens dito, fick jag veta att så ej var fallet utan att hon kommit till Rom för att studera opera, men träffats av Amors pilar mitt ordval och så hade det blivit guideturer i Vatikanmuseet för Trinity Tours i stället.

Mannen som ändrat hennes öde var med på turen och liknade Tony Sopranos son - bara lite smalare och ca fem-sex år äldre än Soprano Jr.

Hans mor var italienska, berättade han jag får alltid folk att prata - borde kallas "Läkerol" och hade vuxit upp i Rom, men var amerikan ändå på något sätt. Felfri amerikansk-engelska i alla fall, så jag antar att hans pappa var jänkare.

I Sixtinska kapellet frågade en polack från Perth, Australien, om det var här kardinalerna träffades för att sända upp röksignaler och besluta om ny påve. Soprano Jr. svarade att de hade gjort det sist, men att de oftare brukade göra det i Milano. Verkligen? Hm.

Tre timmar skulle rundvandringen ta, men det kändes snarare som en. Fast det är väl som de säger: tiden går fort när man har roligt. Och det här var klart höjdpunkten bland utflykterna i De sju kullarnas stad. Alltså inte de två kullarnas, som jag dillat om på planet med flygvärdinnorna!

Villa Borgheses berömda park, som vi åkt runt i dagen innan i ett tåg som drogs av en liten bil maskerad till Skansen-lok, hade inte alls imponerat. Trots att texten i guideboken förlett mig att tro, att jag skulle få se något lika storslaget som Babylons hängande trädgårdar,
men icke sa Nicke. Fast vi såg bara en del av den förstås. Parken. Den föreföll sträcka ut sig på båda sidor av en trädkantad, lång gata.

"Lokföraren" var en medelålders man som liknade en gammal Securitas-kollega, som var omåttligt populär bland damerna och hade en italiensk far. Den här andre
sjöng italienska schlagers medan han kastade långa blickar efter förbipasserande kvinnor istället för på vägen.

Trajanus marknad var inte heller mycket att hänga i granen; Forum Romanum okej, men utan guide missade man nog en hel del.

Ja, en guide är ett måste, tror jag, för utan kunskaper à la Kathy är man som det förlorade fåret - även om man råkar vara utrustad med en bra guidebok. Hade en med mig från Sverige, och köpte en ännu större och mycket bättre ja, hemskt bra! i bokshopen i Colosseum, efter att på lördagsförmiddagen guidats runt av en italienska, vars engelska ordförråd föreföll omfattande, vilket inte hindrade att när det omsattes i tal, förlorade en hel del i klarhet. "Emperor" kejsare uttalade hon t ex "hemperor". Hon påstod vidare att de kristna inte alls blivit lejonföda på Colosseum, något jag kan svälja, men hennes nekande svar på min fråga om det inte funnits kvinnliga gladiatorer, ställer jag mig skeptisk till. Jag har nämligen sett ett program på History Channel som påstod att sådana fanns.

Men inte ens den i Colosseum köpta, mycket bättre guideboken var tillräckligt bra, märkte jag under mitt strövtåg på Palatinen det antika Roms Beverly Hills eller Djursholm. Således saknade den upplysning om ett gammalt hus som reste sig alldeles intill Domus Flavia. Mycket irriterande.

Nej, man borde haft en guide som Kathy med sig överallt. Vilken faktaspruta hon var! Hon visste precis allt. Fyllde en till bredden med nya kunskaper.

Några axplock av dessa:

Aposteln Petrus blev kortfäst upp och ned och hans trosfränder tvingades kapa benen vid fötterna för att få ner kroppen och begrava den.

Rafael målade sig själv i folkvimlet på sina fresker ett slags konstnärssignatur, enär "Den heliga stolen"/Påven ej godtog signerad sakral konst, vilket fick mig att tänka på Hitchcocks lilla gimmick att ofta dyka upp någon sekund i bakgrunden av sina filmer.

Michelangelo finns med i Rafaels "Akademien" den där Platon går och snackar med Aristoteles.

Michelangelo hade aldrig sett en naken kvinna, varför hans kvinnor ser ut att ha dopat sig med anabola steroider. Han använde manliga, muskulösa modeller även när han skulle måla nakna kvinnor.

I ett av museets många tak finns en målning i vilken figurerna ser ut som statyer, fast det egentligen rör sig om en 3D-effekt, som utvecklades av fransmännen på om jag inte missminner mig 1600-talet.

Efter visningen, erbjöds alla en gratis visning av St. Peterskyrkan. Det är ingen liten lantortskyrka, om man säger. När jag trodde att vi var klara med den och på väg ut , hamnade vi i ett ännu större kyrkorum fast "rum" känns missvisande - "rymd" mer adekvat.

Nåja.

Rom är väldigt dyrt, om ni nu tänker resa dit. Hela resan med fickpengar och presenter kostade ca 35 000 - en vecka, två pers. Köpte fyra böcker för nästan 1000 spänn.

Men så åt vi ute två ggr per dag. Och det märks, ty jag har gått upp ett par kilo från 81 till 83, trots att vi gick ca en mil om dagen i 30 graders värme.

Redan första kvällen gick vi till Spanska Trappan "via" Via Sistina . Trots att jag inte hade sovit sen dagen innan. Därstädes - vid Piazza di Spagna - intog vi middag
på en uteservering, där vi också plockade fram våra mobiler och ringde min far samt vår dotter.

Under måltiden började det regna, men det gjorde inget
på grund av baldakinen ovanför våra huvuden. På hemvägen till hotellet blev vi dock lite våta.

Vi var även vid Fontana di Trevi och tog kort och kastade euros i fontänen. Fast inte över axeln som man ska göra.

Vad mera?

Jo, trots de 13 restaurangmåltiderna, så bjöds det aldrig några kulinariska sensationer.

Kanske man måste åka till Toscana för att bli lyrisk när man äter?

De serverade hursomhelst en god cappucino på Caffé Greco vid fashionabla butiksgatan Prada, Versace etcetera Via Condottí.

Fiket i fråga har funnits där sen 1760 och besökts av berömdheter som Goethe, Byron, Casanova, Wagner, m fl; gick runt på dess insida och letade kända namn bland tavlorna på väggarna, men det enda för mig bekanta ansiktet var det av ryssen Gogol.

Var så ouppmärksam under detta företag, att jag vid inte mindre än två tillfällen ganska pinsamt faktiskt! stötte en armbåge i huvudet på två japanska damer som satt runt ett par bord, men de bara log är Japan patriarkaliskt? - precis som en ca 60-årig, blond, brunögd Fellini-kvinna, som säkert hade ett hest skratt, som jag hade fått höra bara jag hade lyckats snubbla över ett av borden.

Kulturkrocksvarning: italienarna är helkassa på engelska och missförstånd oundvikliga. Deras afasi i fråga om vår tids lingua franca beror rimligtvis på att t ex John Wayne-filmerna i deras tv liksom amerikanska serier t ex "Vänner" dubbats till italienska.

Så vi såg mest på CNN och BBC. Sverige nämndes aldrig i de nyheterna.

Den största turistgruppen utgjordes av amerikaner, som var talrika som Egyptens gräshoppor; de amerikanska ungdomarna förvillande lika svenska dito; lika vita, blonda, och klädda.

I hälarna på de amerikanska svärmarna, följde legioner av asiater - "japan, japaner, japaner", som den svenske radiorösten Sven Jerring sade, fast man kanske borde lägga till "taiwaneser".

Det sorgligaste inslaget i gatubilden var alla tiggare. Dessa vinddrivna, sorgliga existenser förtjänar att omnämnas eftersom Romresenären inte torde undgå att stöta på dem tämligen ofta. Ibland under mindre angenäma former.

Vilket jag och Anki råkade ut för.

Det var precis som ur följande citat ur guideboken: "Kvinnor klädda i färggranna men smutsiga kläder, vanligen med en baby insvept i trasorna, tigger på ett framfusigt sätt. Gäng av småungar kan ta dina värdesaker blixtsnabbt, ibland använder de våld."

Bortsett från att vi undslapp våld, och ej blev bestulna, så var det precis vad som hände oss nära Forum Romanum.

Det är märkligt att italienska staten inte gör något åt detta problem.

Eller sanerar allt klotter. Staden är kraftigt vandaliserad av denna farsot. Vilken andefattigdom tyder inte denna internationella vandalisering på!

Rom är speciellt. Tack och lov inte vandaliserat av arkitekter som London och Stockholm och alla andra storstäder med sina glas- och betongbyggnader. Enda anmärkningen är väl att husväggarna i de centrala delarna är lite väl sotiga från alla bilavgaser. Man skulle säkerligen kunna våga sig på lite pietetsfulla fasadrenoveringar utan att den gammaldags charmen skulle gå förlorad.

Av Michael Ståhlberg 09 jun 2005 14:21