Ett annat USA är möjligt

Så skrev änkan till en kapten i New Yorks brandkår till Bill Moyers, i brevet som bifogats hennes bidrag till den tittarstödda TV-station som sände hans nyhetsprogram Now. Hon fortsatte; "Nej, alltsedan jag förlorade min make den elfte september verkar inte bara min familjs värld utan hela världen ha försämrats".

Hos varje generation finns tendenser att se sin egen tid som den sämsta. Man förstår hur anhöriga till de som dog i attentaten den elfte september, i sin sorg och desperation, kan klamra sig fast vid sådana tankar. Men en sober betraktelse av världshistorien visar att så inte är fallet.
Massmordet i New Yorks World Trade Center var unikt i sin dramatik; smyganfallet mot civila en vacker vardagsmorgon, de hemska minuterna då offren fångades i rök och eldsvådor -eller föll från fönstrena, de kollapsande skyskraporna, fotgängarna som flydde för sitt liv och till sist det kusligt tysta askmoln som la sig över lägre Manhattan. Terroristernas tsunami; världen såg det live på CNN och fruktade ett dödsantal som befarades stiga till flera tiotusental. För mig personligen, liksom andra i min hemstad New York, förblir det en traumatisk upplevelse som aldrig kommer att läka helt.

Rent statistiskt vet vi nu att dödsantalet var en bråkdel av New Yorks jättebefolkning. Jämfört med andra länder som länge lidit under terroristernas våld var offren relativt få. Men jämförelser tröstar inte offrenas smärta. Inte heller förminskar de förövarnas skuld. Det var dramat kring elfte september som angav en mytisk bild till händelsen. Men liksom Hitlers folkmord i Europa visserligen var det största brottet som utförts, var det knappast det första eller sista av dess slag. Och liksom Förintelsen, har mytiseringen kring 911 redan visat sig tjäna övergripande ideologiska behov. Man talar om världen före 911 och efter.
Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att vissa konsekvenser av 911 har tjänat USA:s globala intressen. Inte heller är det långsökt att påstå att situationen var förutsägbar, såsom Zbignew Brezenski, säkerhetsrådgivare till USA:s f.d. president Jimmy Carter, visade i sin bok The Grand Chessboard 1997. Där redogjorde han för ett framtida världsläge där USA får göra militärt anspråk på Mellanöstern och Centralasien för att säkerställa tillgången till oljan och USA:s långsiktiga globala överlägsenhet. Men Brezenski menade att ett sådant imperialistiskt ingrepp skulle kräva något alldeles särskilt för att vinna det amerikanska folkets stöd; en händelse som Pearl Harbor.

Det kom den elfte september. Enligt det senast avslöjade memorandumet från Downing Street, var det tidigt bestämt att Irak skulle bli huvudmålet för Bush-regeringens hämnd för en utmärkt översikt om lögnerna som föranledde invasionen, se Juan Coles senaste inlägg i Salon, The Lies that Led to War.

Visst vore det lätt att ansluta sig till tanken att världen aldrig har varit så galen som nu. Egentligen är det tvärtom. Trots krigen och den skugga av fascism som börjat dra sig över USA, har förutsättningarna för förändring aldrig förr varit så ljusa. Alla minns de stora gatudemonstrationer som ägde rum världen över den 20 mars 2003. Redan då insåg folk att argumenten för en invasion av Irak inte höll. Man insåg att det var det irakiska folket som skulle lida allra mest - ett folk som redan utstått 10 års ekonomiska sanktioner och en utsugande och brutal diktator. Protesterna hade som bekant ingen effekt på krigsmakarna. Nu undrar många här i Europa vad som hände med den kraften. Visst har det ordnats demonstrationer på årsdagen av invasionen men de har inte kommit i närheten av storleken förre invasionen.

Har Bush och hans gelikar vunnit gehör även hos demonstranterna? Svaret är nej, inte mer än Vita Huset håller på att vinna sitt katastrofala krig i Irak. En opinionsundersökning i USA CNN/Gallup/USA Today visar att endast 41 procent av amerikanerna tycker att kriget i Irak är "värt att kämpa" och bara 42 procent tycker att det går bra. Stödet sjunker dagligen. Nu lär inte Bush bry sig mer om folkopinionen än för de cirka 1600 döda amerikanska soldater vars begravningar han avstått att närvara på 1. Men erfarenheten från Viet Nam visar att de är just bortvittrandet av folkets stöd som till slut stoppade det kriget. 60- och 70-talets fredsrörelse tog däremot många år att bildas. Skillnaden nu är att det redan finns en vital fredsrörelse som kan ta vara på det växande missnöjet med kriget i Irak.

Det starkaste missnöjet återfinns på högskolorna. Motståndet tar sitt konkretaste uttryck i demonstrationer mot militärrekrytering. Länge har USA:s frivilliga militär lyckats locka studerande med erbjudanden om att snabbt kunna betala av deras studieskulder. Nu bemöts allt oftare rekryterare av högljudda demonstrationer. Det har också blivit svårare att rekrytera soldater på andra håll. Faktum är att militären redan nått en kris då flertalet aktiva soldater i Irak börjat nå slutet på sin avtalade tjänstgöring samtidigt som nyrekryteringar kraftigt svikit. För första gången har militärrekryterare inte kunnat uppnå sina månatliga mål. Nödlösningen blir nog allmän värnplikt, men det innebär samtidigt dödsstöten för folkets stöd för äventyren i Centralasien.

Även bland aktiva soldater sjunker stridsmoralen. Antalet desertörer stiger vanligtvis under krigstid, och med över 140 000 aktiva soldater i Irak finns det nu cirka 5500 desertörer i USA 2. Attityden hos militären har länge varit att man inte ville ha de soldater som avvikit från sin tjänst. Nu har militären åter börjat åtala desertörerna. Men rättsfallen riskerar inte få den avsedda avskräckande effekten. Istället kan desertören få önskad exponering i media. Pablo Paredes var en sjöman i den amerikanska marinen som aldrig gjorde någon hemlighet av sitt beslut att desertera. När hans fartyg skulle lämna hamnen i San Francisco vägrade han gå ombord. Det var aldrig så att Paredes liv skulle sättas i fara. Fartyget hade ett logistiskt syfte och skulle inte delta i någon direkt konflikt. Paredes resonerade dock att hans medverkan skulle stödja ett krig som han ansåg vara olagligt och omoraliskt. Han åberopade samvetsskäl för att träda ur marinen. Men hans ansökan avvisades och istället blev han åtalad. Nyligen blev han dömd till ett i sammanhanget mycket lindrigt straff, efter att han hållit ett fulländat försvarstal. Trots den uppenbara provokationen i hans vägran att gå ombord fartyget, utdelade inte ens en militär domstol det fängelsestraff som påyrkades 3.

Flera andra desertörer driver för närvarande rättsprocesser i Canada, där de söker asyl liksom desertörerna från Viet Nam-kriget4. Förmodligen blir det bara en tidsfråga innan Sverige får ta ställning, för det lär bli många fler amerikaner som deserterar. En hjälporganisation, GI Rights Hotline, uppger att de tagit emot 33 000 telefonsamtal senaste året från soldater som vill komma undan krigstjänst. Bland de som redan fullföljt sin tid i Irak och insett krigets felaktighet, finns medlemmar i organisationen Iraq Veterans Against the War. Liksom Military Families Against the War uppträder medlemmarna i pressen, som talare på demonstrationer och de bedriver lobbyingverksamhet gentemot politiker i Washington. En annan verksamhet som bedrivs av Irakveteraner, Operation Truth, fokuserar bland annat på att rädda liv genom att påtala och försöka åtgärda dödliga brister i soldaternas utrustning.

Än så länge verkar politiker i Washington blunda för folkopinionen. Även hos Demokraterna finns ytterst få kongressledamöter som på allvar ifrågasätter Vita Husets imperialistiska intentioner. Men på lokalplan är läget annorlunda. Sedan flera år har lokalpolitiker skrivit resolutioner mot kriget i Irak. Enligt hemsidan för Cities for Peace har i dagsläget 209 olika läns- och stadsfullmäktige antagit sådana resolutioner och antalet växer. I den lilla delstaten Vermont har man gått ett steg längre. Där tillämpas en mer direkt form av demokrati, med byalag som debatterar och beslutar om lokala frågor. Nu förs även utrikespolitik på tapeten. En majoritet av delstatens byalag har ifrågasatt att delstatens hemvärn, vars huvudsyfte är att försvara mot inkräktare, istället används som utlandsstyrkor. Nu kräver folk att trupperna ska återvända från Irak. Metoden att bilda lokalopinion mot kriget har börjat sprida sig till Massachusetts och Pennsylvania, mycket tack vare organisationen American Friends Service Committee. 5

I samklang med fredsrörelsernas framgångar finns flera starka och växande röster i Amerika. Alternativmedia kallas det, i kontrast till det starkt kontrollerade nyhetsflöde som förs ut av s.k. mainstream media, vilket till största del ägs av jättebolag vars ekonomiska intressen ligger rakt i linje med Vita Husets politik. Tack vare Internet och sattelit- och kabelkanaler kan öppensinnade amerikaner numera ta del av uppgifter som knappt nämns i de största tidningarna, på CNN, FoxNews eller på de övriga större nyhetskanalerna.

Air America är en ny rikstäckande radiokanal vars tydliga vänstervridning är tänkt att konkurrera med de många högerfigurers pratprogram som började florera under Clintons tid som president. Men det mest lysande exemplet av alternativmedias kvalitet och framgång är utan tvekan Democracy Now! Från att under flera år ha existerat i marginalen av amerikansk radios nyhetssändningar, har dess popularitet exploderat. Numera sänds programmet dagligen av över 330 radio- och TV-stationera runt om i USA såväl som på Internet.

Mer om detta i en kommande artikel.
1 www.interventionmag.com/cms/modules.php?opmodload&nameNews&filearticle&sid1041
2 AWOL in America: When Desertion is the Only Option, K. Dobie, Harpers 27/4 samt www.democracynow.org, 15/3
3 www.swiftsmartveterans.com
4 www.jeremyhinzman.net och www.brandonhughey.org
5 Vermonters Vote on Study of National Guards Role, N.Y. Times 050301 och www.ips-dc.org/citiesforpeace/Vermontresolution.htm

Av Patrick Gallagher 30 maj 2005 21:37