Fredan som kunde slutat lyckligt

Vi sitter i parken. Solen sitter med oss och slänger låga skuggor under träden. Vinet flödar under solen hos oss som suttit i skuggan alltför länge. Så vi sitter i parken och dricker vin, frodas, njuter sådär som man gör när allt är perfekt. Parken är stor. Kanske som fem fotbollsplaner. Det står en fontän i mitten som spottar ut brunt vatten. Några ungar plaskar med fötterna i det skitiga vattnet. Men vad gör det. Sommaren är snart här. Vi skålar. Vi skrattar. Någon jonglerar med käglor upp mot den blåa himlen. Några får gräs i håret när de rullar runt å hånglar på marken. Detta är egentligen inte något att skriva om. Det är sånt som alla känner igen. Det är inte intressant. Men.

Vi dricker på och pratar. Vi dricker på och lever tillsammans med solen som nu färgar skuggorna oranga och varma. Veckan är slut. Folk har lämnat sina jobb och parken sprudlar av energi. En fotbollsmatch pågår några meter bort. Barfota kickar smutsiga fötter den slitna bollen.

Pang!

Ett läte av ett brännbollsracket som knäcks mot en skalle låter inte speciellt obehagligt. Ungefär samma avslappnande ljud som när man klyver en vedkubbe med farfars gamla yxa. Det är inte obehagligt, speciellt inte om man har druckit vin och världen blir bara sådär aningen lite bättre och vackrare. Och när man först ser blodet som rinner igenom det bruna håret och ner på den blåa tröjan förstår man inte riktigt. Vin gör saker overkliga. Man får för sig saker efter några flaskor. Men när man sen ser hårsvallet som är genomdränkt av blod signa till marken. Då förstår man att det inte är verklighetsuppfattningen det är fel på. Som i slow-motion hör man ljuden av smärta stiga från gräsmattan. Fast det är inte slow-motion. Det är fastforward i en helvetes fart. Då går det upp för en att det är allvar. På riktigt liksom. När sen ambulansen kommer inser man att det är i denna världen det händer. En fredag eftermiddag i en park stor som fem fotbollsplaner.

När sedan ambulansen åker tänker man på ljudet igen. Det går på repeat. Slow-motion. Pang. Pang. Pang. Fast långsammare. Det hjälper inte att solen sitter med oss. Det hjälper inte att vinet rinner ner i halsen. Det hjälper inte heller att vi alla i parken försöker värma varandra. Vi fryser ändå. Besvikna och rädda. Ja va fan vi är skärrade hela jävla parken. Tänk dig fem fotbollsplaner av skärrade människor. Huvuden som nervöst tittar över axeln, en extra gång. Röster som pratar tyst. Bollar som slutar att rulla. Luften fylls med obehagskänslor. Ljudet av smällen gör oss nervösa. Det är då det händer igen!

Pang!

Ljudet av en knytnäve. Det är ungefär som på film. Fast inte riktigt lika högt. Men på film reser man sig upp. Men i den riktiga världen ligger man kvar på det orangfärgade gräset i en park stor som fem fotbollsplaner.

Av Jacob Zocherman 16 maj 2005 22:32