Vilse!

Mina fötter går av sig självt samtidigt som vingarna fastnar i taggtråd och rivs upp. En bit här, en bit där. Jag vill inte ge bort mitt för evigt. Det är det enda jag har som människa. Folk ger bort sitt för evigt varje dag. Jag ser på gatorna. Blickarna är uttryckslösa och frågande. Ungefär som vart tog det där livet vägen som jag drömde om. Hur hamnade jag här? För evigt känns så långt borta när man är ung. Jag har all tid i världen att hålla fast vid mitt liv. Det är det enda jag har. Jag älskar livet. Även fast jag går vilse och lägger fällben på mig själv. Vad ska man annars göra. Ge bort sitt för evigt och stå där med lönekuvertet i handen och säga, ja det är ju värt det här samtidigt som man smeker den nya plasmatvn. Är det allt vi är. Konsumenter med ekande innandömen. Våra för evigt har gått vilse bland rabattkupongerna i den oändliga reklamen. Jag går vilse i världen och sliter av mina vingar. Men det är jag skyldig mig själv annars dör jag levande som folket jag ser på gatorna.

Av Jacob Zocherman 15 maj 2005 11:29