Släpp in Gud på DN

Den neokonservativa debatten som spridit sig till Svenska Dagbladet har fortfarande inte riktigt fått det önskvärda utrymmet på Dagens Nyheter. På sätt och vis är detta tråkigt, eftersom samhällsutvecklingen och den fria debatten på sikt blir lidande. Anledningen till detta är att förnuftstänkare håller fast vid avlidne chefredaktören Herbert Tingstens val av positionering i samhällsdebatten.

Den pågående debatten om yttrandefriheten ger en fingervisning om vart samhället är på väg ifråga om frihet. Det är lagligt att häda människors tro på Gud men det är olagligt att häda homosexuellas tro på könsneutralt äktenskap. Nu slår även en HD-begränsning av yttrandefriheten mot etablerade journalister och inte enbart enskilda samhällsdebattörer i deras kamp mot förtryck och orättvisa. En prejudicerande dom mot pingstpastor Åke Green vore därför ett hårt slag mot människor som har skrivandet som yrke. Händelseutvecklingen kring pingstpastorn - oavsett om man är för eller mot homosexualitet - kommer att bevisa att Herbert Tingsten bet sig själv i svansen.

Liberalismens svenske företrädare Per Ahlmark 2003:173 rosar Herbert Tingsten i ’Vänstern och tyranniet - det galna kvartsseklet’: "Tingsten: nittonhundratalets främste publicist i Sverige, samtidigt den mest kunnige och passionerade kritikern av tidens totalitära läror och stater." Nu hoppar visserligen Per Ahlmark över en kritisk utvärdering av Tingstens val i samhällssynen, vilket för övrigt återspeglar Dagens Nyheters syn på religionsfrihet. Väl känt är att Herbert Tingsten utmanövrerade den organiserade Svenska kyrkan, vilket idag har lett till en hälsosam åtskillnad mellan stat och kyrka. Däremot medverkade Tingsten i Ingemar Hedenius domptering av tron DN 041128. Genom att utnyttja sin position som chefredaktör kunde han i dåtidens auktoritetsbundna Sverige medverka till att kristendomen blev privatiserad. Att helt ta bort religionsfriheten var uteslutet eftersom Tingsten hade en passionerad syn på demokrati. Att tron på Gud tillhör det skamfulla privata är alltså Tingstens samhällsverk.

Däremot uteslöt han inte att tron på Gud kunde inspirera till positiva samhällsomvälvningar i ett initialt skede, vilket också inträffade under slutet av 1800-talet. Då gick folkrörelser som arbetare, nykterhetsvänner och frikyrkobesökare hand i hand. Tingstens förkunnelse byggde på valet av det bästa och praktiskt lämpliga för framtidens liberalism. Inspirationen hämtades från marxismen som vid 1950-talet representerades av Sovjetunionen och från kapitalism som representerades av USA. Två framstående samhällsalternativ med sina fel och brister, men som också segrat mot Nazityskland.

I kampen mot antisemitism och bildandet av Israel som demokratisk nation i Mellanöstern valde Herbert Tingsten USA:s sida. I kampen mot kyrkans makt och religionens påverkan på samhällskroppen stod han på vetenskapens sida. Vetenskapen - förnuftstron - skulle ersätta det bästa inom religionen område. Det är just på denna punkt hans framtida samhällsanalys brister, vilket föranleder att Herbert Tingsten inte är en särskilt bra förebild. I sin negativa syn på religion och den förhatliga totalitära kommunismen stod han inför ett personligt val mellan pest och kolera. Tingstens val blev Sveriges mest utskällda professor, professor i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius. Det moraliska siktet har liberalismen justerats efter samhällsutvecklingen i Frankrike och USA. Förnuftet - objektivismen - har varit lika tråkig som Dostojevskij och Ayn Rand.

Samtidigt har det gnisslande samarbetet med vänstern varit ett fruktansvärt galet val, vilket kvalificerar honom långt utanför samhällets acceptabla normer. Detta är också Dagens Nyheters val i och med att de låter porträttet på Herbert Tingsten hänga på deras vägg. Per Ahlmark skriver 2003:174: "Tanken att Tingsten definitivt skulle kunna förvandlas till ett skällsord verkar löjeväckande idag."

Genom samarbetet med vänstern gjorde också Herbert Tingsten liberalismens slogan "frihet under ansvar" till en anarkistisk scenuppvisning där samhällsordningen sakta upplöses till värdenihilism. Just denna discovänliga knarkdyrkande värdenihilism som utesluter existensen av människors val är väl representerad i den marxistiska ideologin. Den ligger också nära andra totalitära riktningar där ett allmänt parti fattar beslut över enskilda människor. I och med Tysklands erfarenheter under andra världskriget är det skrämmande att Herbert Tingsten valde att se bort från den moraliska inspirationen som kommer från kristendomen i syfte att ge marxismen i Sverige en fast plattform i massmedia.

Idag har naturligtvis DN inte samma massmediala makt som under 1950-talet. Ändå finns Tingstens tankar med som en tyst följeslagare, vilket Per Ahlmark också belyser 2003:175: "även om ett par generationer hann växa upp utan att läsa en enda bok eller en enda artikel av Tingsten så fanns han ändå hela tiden kvar där, var till och med "permanent" närvarande i debatt och tänkande, jag antar också bland dem som knappast kände hans namn, än mindre visste vad han stod för."

På sätt och vis är därför en genomskådning av Herbert Tingstens idealsamhälle ett viktigt banbrytande val. Dansen mellan vänster och liberalismen i Sverige är avslutad. Varje dag förbannar DN:s ledare Herbert Tingstens val. Nyckeln är att kasta ut tavlan på personen, som representerar den bittra ideologi.

Nu står neokonservatismen vid dörren iklädd en global mundering. En uppdaterad och modern Gud. Samtidigt har Sverige en utveckling som fört landet tillbaka till 1930-talets arbetslöshet och 1800-talets alkoholism. Generationsväxlingen visar också att den tidigare generationen lämnar ett enda stort arv av frossande egoismen bakom sig. Det är dags för DN att räkna efter hur de ska handla. För Gud står vid dörren - och kräver spaltcentimeter.

Av Peter Soilander 10 maj 2005 10:47