Minnesruna över friheten

Till skillnad från de stora enhetsideologiernas vanligtvis totalitära tendenser och västdemokratins komplicerade syn på frihet var den liberala humanismen en frisk fläkt i sitt hävdande av alla människor som fria, oavhängiga individer med egen vilja. I dag är ordet "liberalism" så stigmatiserat att det nästan är fult att kalla någon liberal. Ordet har blivit så symbolladdat att till och med nyliberaler vägrar kalla sig det utan i stället föredrar det mjukare "libertarian". Men vad är då den fria individen och hur kan det komma sig att så många idag påstår att tron på en sådan varelse utgör en omedelbar fara för samhället?

Jag tror att den huvudsakliga källan till motståndet mot friheten är att den i människors ögon utgör en motpol mot den så vurmade tryggheten. Människor vill helt enkelt hellre känna sig trygga än fria. När fabriker läggs ned och massarbetslöshet sprider ut sig i landet längtar svenskarna tillbaka till välfärdsstaten, det älskade folkhemmet. Problemet var bara att folkhemmet inte höll. Det föll sönder likt ett korthus. Man kan inte devalvera sig ut ur alla problem och leva vidare i ett rosaskimrande luftslott. Det finns inte heller någon ond nyliberal agenda som kämpar för att alla svenska företag ska flytta till Kina och Indien. Vår regering är socialdemokratisk och har så varit under merparten av vår demokratiska historia.

Det vi nu ser växa fram är inte den nyliberala staten utan den "nykonservativa" dito. Regeringen vet att de har misslyckats med att skapa nya arbetstillfällen till de arbetssökande. 15 av befolkningen saknar jobb. En stor del av arbetslösheten döljs bakom de lömska chimärer som kallas för "arbetsförberedande åtgärder" eller försvinner från statistiken med hjälp av förtidspensioner och långtidssjukskrivningar. AMS har blivit ett maskineri ämnat att hitta på nya fiffiga sätt för att dölja den skenande arbetslösheten. Men, vad gör då regeringen, förutom att blunda för de uppenbara problemen och sopa dem under mattan?

Jo, man hittar på en skuggfiende. Ett mörkt hot i horisonten, redo att tugga sönder, sluka och skita ut vårt välfärdssystem. I Sverige kallas det liberalismen och kommer i form av en ond liten djävul som skruvar sönder fundamentet till Per Albins folkhem, hur mycket regeringen än stretar emot. Mer trygghet - mindre frihet, är medicinen. Men detta är en falsk trygghet som vaggar in oss i tron på, att om vi bara stiftar några fler lagar, höjer skatterna en smula och skapar lite nya skatter samt inskränker ytterligare på människors privatliv så ska vi nog klara också det här. Med lagar och förordningar motar vi Olle i grind.

Så blir småföretagarnas liv ytterligare lite mer komplicerat och konsumenternas ännu dyrare att framhärda. Konkurserna duggar alltmer tätt och hotar att brista ut i ett störtregn och dra oss ner i en allt djupare massarbetslöshet. Det är dom små näringsidkarna, inte megaföretagen med sina skattereduktioner och statliga privilegier, som får ta den stora smällen. När krisen väl når de stora bjässar som ännu inte har stuckit utomlands så hittar staten nog på nåt fint åtgärdsprogram för att rädda dem. Sen kan regeringen slå sig på bröstet och säga "se där vad som hade hänt om inte vi hade funnits där för att ställa allt till rätta". Säkrast att hitta på lite nya lagar, höja skatterna ännu mer, skapa några nya skatter och inskränka på människors privatliv ytterligare en smula. Då blir nog allt bra.

Vi har blivit trygghetsmissbrukare. Vi suger i oss falsk trygghet på nappflaska och blundar åt faktumet att det är Massouds närbutik, Majas konfektyr och Mickes bilskrot som håller det här landet vid liv. Staten har blivit en stor överdimensionerad amma som vägrar släppa taget om oss. Istället för att vakna och skrika, kvävs vi tills vi slutligen somnar in och tystnar för gott.

Av Martin Ekdahl 06 maj 2005 13:00