Inhuman asylpolitik

Telefonen blev ett perifiert centrum, i betydelsen placerat i lägenhetens utkant men trots det i egenskap av händelsernas medelpunkt. En platt svartochvit väggtelefon på kökets kortaste innervägg. Köpt rabatterad och än idag föräldrahemmets huvudtelefon.

När det inte ringde stirrade mamma stundom på den och stundom på väggen den hängde på när hon inte stirrade ut genom köksfönstret. Alltid med det ena knäet över det andra, bitandes på naglarna under gråtjock cigarrettrök medan pappa sprang fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum. Samtidigt som de turades de om att fimpa i en kaffekoppsassiett. Eftersom ingen av dem märkte när den snabbt blev överfull med cigarretterna i överkant och med aska på bordsduken passade jag på att göra det till mitt jobb att tömma den lite då och då. Nyfiken som jag var förstod jag tidigt att det var det enda sätt med vilket jag kunde försöka förstå vad som egentligen försegick där hemma. Frågade jag skulle de bara bli medvetna om att jag befann mig bland dem i röken och därför bli utschasad från köket. En strategi som fungerade, även om det låter orimligt med en osynlig fjortonåring. Det gällde bara att vara tålmodig.

För rätt som det var kunde tystnaden i lägenheten brytas av en ringande signal varav mamma svarade instinktivt snabbt redan innan första signalen hann upphöra.
"Hallå! Mmmm, mmm, ja, ja, Hur är det med honom?, Finns det något vi kan göra?" - och så ett par svar från personen på andra sidan luren, sedan först lur på och därefter en inrusade pappa med tusen frågor "Vad sa de? Hur mår han? Lever han?". Sådana ordväxlingar gav mig en del information, för det första handlande det alltså om en han. Därefter gällde det till en början med att ta reda på vem denna Han var.

Minnet sviker, för jag kommer inte ihåg om jag redan den dagen fick reda på vem han var och vad det handlade om eller om det var först några dagar senare. Det visade sig hursomhelst att Han var en god vän till familjen, en lågmäld och oerhört sympatisk man i 50-års åldern som brukade besöka oss ett par gånger i veckan, inte sällan med godis till mig och lillebror innan han till sent på natten brukade samtala med pappa över oräkneliga koppar kaffe och jämna schackpartier. Han hade då bott i Sverige i fem år och hade blivit meddelad att han inte beviljats permanent uppehållstillstånd. Chocken var total och han hade i ett uppgivet tillstånd svalt en halv burk mediciner i ett självmordsförsök, trots fru och två barn i sitt hemland.

Han klarade sig och fick efter att mamma kontaktat en journalist som i sin tur blandat in en advokat stanna kvar. Hans familj är nu också samlad. Mamman kan jag inte svara för men barnen går i skolan och har lärt sig behärska svenskan redan. Så långt om inte ett lyckligt slut så inte ett tragiskt i alla fall. Men jag undrar om tanken på att deras far hade kunnat vara död idag någonsin släppt familjen.

Diskussionerna på allas läppar före alla andra diskussioner om än jämsides med vår allas pastor Runar Sögaards korkade utlåtanden handlar för närvarande om de apatiska flyktingbarnen och svensk asylpolitik. Kanske oanade kan dessa stackars barn och deras familjer bidra till humanare asylprocesser. Men redan har de bidragit till att förklara åtminstone en aspekt bakom Socialdemokraternas förtroenderas. Denna bokstaveras enklast som brutna löften.

Socialdemokratin har tappat färg och bleknat i djupt ambivalent vatten. Gamla ideologiskt folkhemstrogna rötter dras ett efter ett från en allt bräckligare mark. Man kan inte å ena sidan vinna val på vallöften om lägre arbetslöshetssiffror ändå föra en politik som närmast gör det omöjligt för arbetslösa och ungdomar att komma i arbete - då förlorar man många röster. Inte heller kan man skicka ledamöter som exempelvis Mona Sahlin på informationståg för invandrares integration i samhället utan reella åtgärder - då förlorar man också röster. Slutligen trots att de inte bett om det har de stackars barnen och alla utsatta för inhumana asylprocesser utgjort sinnebild för innebörden av brutna löften. Som nu slår tillbaka - i en enkel logisk ekvation av förlorade röster och i sin tur tappat förtroende. Kanske är förhoppningen i slutändan det tystaste löftet av dem alla. Och när man förlorat det vad har man då kvar att leva för?

Av Marius Alkhatib 02 maj 2005 17:52