Vita Huset - dokusåpan som slår allt

Den amerikanska fredsrörelsen är för närvarande splittrad. Tvisten handlar om hur snart trupperna borde lämna Irak. Många fortsätter kräva ett omedelbart tillbakadragande. Andra menar att det vore förödande att lämna landet så fort. För några veckor sedan läckte Vita Huset, via en av dess mest pålitliga kolumnister i journalistkåren, sina funderingar på att dra tillbaka trupperna. I veckan kontrade Demokraternas nya partiledare, den före detta antikrigskandidaten Howard Dean, med att avvisa tankar på ett tillbakadragande.

Under tiden fortsätter opinionsundersökningarna att tala sitt tydliga språk. Mindre än hälften av folket stödjer kriget. 54 procent tror att Bush ljög om Saddams massförstörelsevapen. Och i mars hade George W. Bush de lägsta opinionssiffrorna för en president i sin andra valperiod sedan andra världskriget; 45 procent.

Läget är minst sagt förvirrande. Hur ska man tolka allt detta? I alla fall inte som att Bush planerar på riktigt att ta hem trupperna. Robert Novak, den kända kolumnisten, har redan varit föremål för utredning i samband med en tidigare läcka från Vita Huset. Den gången avslöjade han identiteten på en CIA-anställd. Det finns det lag mot i USA, en lag som stiftades av presidentens far, den före detta CIA-chefen George Bush den första. Vita Huset läckte namnet på agenten som hämnd mot att hennes man hade offentliggjort sin utredning som ambassadör för Niger, vars slutsats blev att Saddam aldrig köpt material till kärnvapen därifrån. Problemet var bara att presidenten, i sin iver att invadera, hade hävdat motsatsen. Ambassadörens avslöjande blev minst sagt generande. Alltså klipptes hans frus karriär. Tack vare att journalister skyddas av grundlagen slapp Robert Novak påföljder och justitiedepartementets utredning om vem i Vita Huset som hade läckt uppgiften lades så småningom ner. Fallet är ett typexempel på Bush-administrationens förhållande till pressen.

Propaganda om ett tillbakadragande är inget annat än en eftergift mot de senaste skiftningarna i folkopinionen. I själva verket håller USA på att bygga ett antal permanenta militärbaser i Irak. Syftet med Novaks artikel var att avleda uppmärksamheten ett tag i förberedelsen på Vita Husets nästa drag. I maj genomförs en massiv marknadsföringskampanj i samarbete med flera amerikanska jätteföretag - exempelvis McDonalds - för att stödja militären. Det är försvarsdepartementets svar på folkets sjunkande stöd för kriget och de drastiskt dalande siffrorna på nyrekryteringar. På grund av bristen på ersättare har en stor andel trupper i Irak redan blivit tvungna att stanna, trots att de borde ha muckat för länge sedan. Något måste alltså hända om USA:s armé överhuvudtaget skall kunna fortsätta bemannas - utan att det införs allmän värnplikt. Det vore mindre lyckat, som erfarenheterna från Viet Nam visat. Värnplikt innebär att andra ungdomar än de från underklassen tvingas gå ut i krig. Motståndet skulle oundvikligen växa. Men kriget i Irak som CNN numera kallar en "konflikt" är enormt. 140 000 soldater tjänstgör där nu. Sedan invasionen i Afghanistan har totalt över en miljon soldater någon gång tjänstgjort i regionen. Det motsvarar cirka hälften av USA:s aktiva krigsmakt.

Inte kan Donald Rumsfeld beskylla media för försvarets dilemma. Inga nyhetsorganisationer trotsar Vita Husets förbud på att filma de dryga 1500 flaggprydda kistor som hittills skickats tillbaka till hemlandet. Inte heller visas många bilder av de cirka 25 000 skadade och lemlästade som kommit hem. I dagens absurda mediesituation anses bilder på döda och skadade soldater vara opatriotiska. Så långt har pressen gått i sin iver att tillmötesgå den politiska eliten. Militärens sjunkande popularitet bland de fattiga ungdomar som brukar rekryteras beror på inget annat än de reella riskerna som krigstjänsten innebär. Alltså väljer makthavarna att fortsätta använda sig av samma kraft som vann dem valet hösten 2004. Aldrig har manipulativ marknadsföring bättre beskrivits som "mördande reklam".

Förutom att de största nyhetskanalerna numera ägs av jätteföretag, vars vinstintressen ligger i linje med Republikanernas politik, ska man också ha klart för sig att i Amerika formuleras partiernas valrörelse av mycket väl betalda marknadsföringskonsulter. Endast en liten bråkdel av de flera miljarder dollar som bekostar valkampanjerna går till fotfolkets ansträngningar att nå folk på gator och torg delvis på grund av att det knappast finns fria offentliga utrymmen längre, köpcentrum är privatägda och valpropaganda förbjuden. De allra mesta pengarna går till TV- och radioreklam som utformas av konsulterna, som tjänar 10-15 procent av varje dollar som bekostar kampanjen. Efter valet återvänder konsulterna till sina flotta kontor och sina klienter bland de multinationella jätteföretagen. Vem som vunnit valet är faktiskt inte så värst viktigt. Nu utvecklas vidare den onda alliansen mellan militären och jätteföretagen, vars populäraste varumärken nu också hoppas kunna lyfta militärens anseende hos folket. Liksom med Bush valkampanj 2004, kommer det med stor sannolikhet att lyckas.
I ett auktoritärt system, som i gamla Sovjet Unionen, kan man tvinga folk med våld och repressalier att göra som makteliten vill. I ett öppet system som USA går det inte till så. Där måste man lura folk in i beteenden som gynnar makthavarna. I Amerika gör man det via reklam och mediemanipulation och dess effektivitet är långt överlägsen Sovjetmetoderna. Det sägs att under Sovjettiden höll folket där koll på läget genom att läsa mellan raderna i dagspressen. Folk visste mycket väl att de statliga mediakanalerna ljög för dem. Alltså utvecklade man en sund skepticism och lärde sig sovra fram sanningen. I USA är folk lika lydiga konsumenter av nyheter som de är av billiga handelsvaror från Kina. Eftersom nyheter numera produceras i väsentlig grad av makthavarnas pressfolk, tror folk i allmänhet på vad de läser och ser på TV. Dessutom sätter folk mycket stor tillit i sina favoritvarumärken.

Det är kännetecknande att en regering som påstår sig vilja skapa demokrati i Mellanöstern driver sin egen politik genom att manipulera och ljuga för sitt eget folk och därmed sätta de demokratiska spelreglerna ur funktion. Men Bush-administrationen ser inte pressen som the fourth estate, dvs. som den fjärde granskningsinstansen i demokratin, utöver presidenten, kongressen och domstolarna. Vita Husets stabschef Andrew Card har själv avvisat pressens traditionella roll att granska politikers makt. Han hävdar istället att media "inte representerar folket något mer än någon annan gör". Den synen underlättar för Bush-administrationen att hemligstämpla uppgifter i mycket större skala än någon tidigare regering, samtidigt som den grovt utnyttjar media för sina egna politiska ändamål. Nyligen har flera fall avslöjats där statliga myndigheter har avlönat kända journalister för att föra ut propaganda i sin vanliga yrkesutövning - utan att avslöja beställaren. I hundratals andra fall har staten spenderat miljontals dollar på att producera egna TV-inslag som sedan framställts som "nyheter" på lokala TV-sändningar över hela landet utan att källan uppgetts. Dessa är bara några exempel på en genomtänkt strategi hos Republikanerna att utnyttja sin ställning och använda alla medel för att styra folkopinionen. Att det finns lagar som förbjuder sådan statlig propaganda verkar mindre relevant.

Det mest bisarra fallet hittills handlar om Jeff Gannon, eller som han egentligen heter James Guckert. I två års tid närvarade denna tidigare okända man på 155 presskonferenser i Vita Huset, där det i vanliga fall råder hårda rutiner om legitimering och bakgrundskontroll. Men Guckert lyckades kringgå den federala polisen FBI:s säkerhetsrutiner. I nära två års tid fick han istället temporära tillstånd som varade ett dygn i taget och som utfärdas endast av Vita Huset. Den nyhetsservice "Jeff Gannon" påstods företräda var en obskyr webbsida vars ägare är en känd högerfigur inom republikanska politiken i Texas; George Bushs hemstat. Länge gick Gannon/Guckert ganska ouppmärksammad av sina kolleger vid pressträffarna. Småningom höjdes några ögonbryn över hans vana att endast ställa extremt tacksamma frågor till pressekretären Scott McClellen. Men när presidenten själv kallade på honom på en presskonferens och mannen ställde en mycket tendensiös fråga om Demokrater "som skiljt sig från verkligheten", fick kollegerna nog och började själva utreda mannens bakgrund. Först avslöjades hans skumma uppdragsgivare, en "nyhetsservice" som knappast anlitades av annat än propagandakällor på extremhögern. Sedan visade det sig att mannens namn inte stämde. Till slut hittades mer pikanta uppgifter om mannens tidigare sysselsättning, i form av ett antal erotiska hemsidor där mannen hade erbjudit sina tjänster som prostituerad. Hans niche hade varit att presentera sig som en hård homosexuell militärtyp.

I det här läget skulle man tro att Amerikas skandalsugna presskår skulle ha smakat blod och gjort historien till en fet mediadrev. Men icke. Visst utfrågades Gannon/Guckert på CNN, men frågorna var knappast hårdare än de som han själv hade ställt i Vita Huset. De andra stora mediakanalerna lät storyn passera utan vidare uppmärksamhet. Vid samma tidpunkt uppgav en personlig vän och rådgivare till presidenten att han sparat telefoninspelningar där Bush medgivit sitt tidigare drogmissbruk. Nyhetsmedia nappade och i ett par veckor dominerade det rapporteringen från Washington - trots den uppenbara gåtan om varför en vän till Bush skulle ha velat genera presidenten så. Avslöjandet om Gannon/Guckert försvann in i the blogosphere, den värld av webbjournaler som numera skildrar verkligheten utanför stormedias snäva intressen. Dramaturgin kring en frälst president som med egna ord ångrat sina ungdomliga felsteg fick större gehör hos George Bush kristna väljarbas. Mot detta bleknade även en bulvan i presidentens presskonferenser.

Av Patrick Gallagher 01 maj 2005 10:19