Apatiska flyktingbarn speglar familjens stämning

Så länge mänskligheten minns har människor flyttat på sig, från det ena området till det andra, från ena landet till det andra. Svält och krig är vanliga orsaken till att människor lämnar sina hem. Men oavsett tragedin bakom har denna kringvandring bidragit till att världen och mänskligheten har utvecklats. En gång i tiden blev många svenskar tvungna att lämna sina hem, men Sverige är nu för tiden värd och har tagit emot en miljon invandrare från många olika länder.

Jag har arbetat inom socialförvaltning och flyktingmottagningar i över 20 år. Jag har märkt en sak; att få asyl är mer eller mindre som lotteri. Ett ärende i asylfrågan är mycket komplicerad; vem som har asylrätt och vem som inte har det. Det har hänt många gånger att förövare har fått asyl men inte offren. Detta har en psykologisk effekt som påverkar flyktinggrupper. Själv har jag två gånger fått avslag och de som såg det fann inte någon logik i utredningen. Det är mycket annat som kan påverka beslutet som till exampel vem man har som handläggare!

Jag läste regeringsrapporten om apatiska flyktingbarn och jag blir inte överraskad över att antalet apatiska barn har ökat dramatiskt. Detta är enligt mina erfarenheter en naturligt utvecklig av den situation som dessa familjer befinner sig i.

Om man leker med tanken och tror att flyktingbarnens föräldrar tvingar sina barn att spela apatiska måste man konstatera att föräldrarnas agerade är en brottslig handling. Socialförvaltningen har skyldighet att se till att barns trygghet och intresse ligger i centrum. Om det föreligger sådana brister i omvårdnaden då måste socialförvaltningen omhänderta dessa apatiska barn.
Men jag har svårt att tro att flyktingbarnens föräldrar skulle vara så hänsynslösa att tvinga sina barn att spela apatiska för att familjen ska få asyl. Det kan finnas en och annan person men de är väldigt få. Dessa apatiska barn är tvungna att följa sina föräldrar. Nu lever de här i Sverige, men i total ovisshet. De vet inte vad som kommer härnäst. De flesta av dem har svåra upplevelser, kanske förlorat nära anhöriga. De har bevittnat övergrepp, gruppvåldtäkter. De hade vistats i flera mellanländer innan de kom hit till Sverige. De har gått igenom många separationer, skiljts från släktingar och kamrater. På varje tillfällig plats har de kanske skaffat nya vänner. Hela tiden tar de avsked av personer som betyder något för dem.

Dessa barn är själva drabbade och lever i drabbade familjer. Föräldrarna stelnar i sin sorg och barnen växer in i en depression, som finns där sida vid sida med den normala utvecklingen. Många reagerar med att tappa livslusten och blir tysta och sorgsna. De speglar helt enkelt den stämning som råder i familjen. I dessa barn vardag finns inga trygga situationer. För att kunna fungera i denna kaotiska värld använder barnen olika försvarsmekanismer för att hantera sina inre upplevelser. Oavsett vilket sätt barnet använder sig av, så ryms inom barnet med tiden allt mer av chock, rädsla och skräck. Till slut kan inte dessa barn möta det hemska runt dem. De går lätt in i sig själva.

Med egen bakgrund som barn under krig känner jag igen många symtom på dessa apatiska barn. Jag minns hur det var att inte känna glädje i livet och att vara förbannad på allt, på gud för att jag var född i fel land: jag hade ofta självmordstankar. Det gjorde så ont att se det hemska! Det gjorde ont att vara medveten om att man när som helst kunde förlora en anhörig! Jag kunde inte låta bli att se min fars sorgsna ögon när soldaterna tog honom ifrån mig. Liknande upplevelser bli värre för flyktingbarn när de är ensamma och isolerade i en trasig familj som har slutat att fungera som en normal familj!

Dessa barn har varit med om mycket och de behöver hjälp för att gå vidare med sina liv. Att antalet apatiska barn har ökat är en naturligt utvecklig av hanteringen av asylfrågan. Den har mer eller mindre att göra med den orimliga väntan på att få stanna eller inte! Självklart blir det fler apatiska barn med tanke på den långa väntan att få asyl. Flyktingfamiljens otrygga och kritiska förhållanden genomsyras av total vanmakt och ovetande om vad som händer deras framtid. Till och med en frisk familj kan knäckas om de väntar i åratal på besked. Allt detta gör att barnen mår dåligt. I slutändan är barn som lever i dessa familjer offer oavsett om det är myndigheter eller föräldrarna som har ansvar. För att minska lidande för dessa apatiska barn bör regeringen bevilja uppehållstillstånd innan det är för sent för dem.

Av Hama Dostan 29 apr 2005 15:13