Kan man älska en kallblodig mördare

Jag gör allt för honom. Han är helt enkelt upphöjd över skyarna. Han sover bredvid mig varje natt. Kommer sent på kvällarna. Han till och med snarkar, men det gör inget, jag älskar honom ändå.

På nätterna är det ett evigt rännande ut och in. Fullmånenätterna är absolut dom värsta. Han är som tokig. En riktig vampyr.

Han får den bästa maten man kan tänka sig. Jag till och med kokar fisk till honom, rensar strömming, lägger upp maten fint. Men det räcker tydligen inte. Han vill ha mer. Han vill ha blod.

På morgonen så ligger bytet där på dörrmattan. Han sitter en bit bort och slickar sig. Tittar stolt på mig och vill ha beröm. "Se vad jag har tagit hem. Mat till oss!" Jag försöker tacka honom på mitt sätt - ett tillgjort leende och "vad duktig du är!". Tar hand om den döda lilla näbbmusen med sina kolsvarta små ögon som fortfarande är fastlåsta i skräck. Morrhåren som precis slutat darra. Framtassarna fint ihophållna ovanför magen. Skickar en hälsning till musens familj och släktingar och går och gräver en näbbmusgrav åt honom.

Nästa morgon. En talgoxe har gjort det ödesdigra misstaget att flyga in på verandan och bli fast där. En dödskurs som bara kan sluta på ett sätt. De andra fåglarna förstår. De sitter därute och väsnas. Jag hinner inte. Han är före - min älskade katt med känsla för blod. Så där ja! Då åkte talgoxen sin första tur upp i luften. Jag hinner inte. Den är för skadad för att jag ska hinna rädda den. Kisse ligger på rygg och jonglerar talgoxen fram och tillbaka mellan tassarna som värsta cirkusartisten. Jag kommer fram och han lämnar den lilla talgoxen där på marken. Reser sig upp slickar av sig och går iväg med svansen stolt rakt upp. Han är inte intresserad längre. Ännu ett byte för mig att ta hand om. Jag får gräva en ny grav och skicka ännu ett förlåt å min katts vägnar till fågelvärlden.

Så där fortsätter det. Han är en riktig killermachine. Någonstans känner jag en viss stolthet att han trots sin höga ålder är så snabb i reflexerna. Det är svårt att få det att gå ihop. På dagarna lojt sovande i sin korg, för att på tidiga mornar förvandlas till en best. Är det där den typiska omhändertagande kvinnliga sidan inom mig som gör att jag fördrar. Låter det passera. Det där med att jag föder en mördare i mitt hus. Men en sak har jag i alla fall förstått - jag kommer aldrig att kunna förändra honom. Den instinkt han bär på ligger så djupt att den är omöjlig att ta ifrån honom. Och någonstans är det som det är. Jag matar fåglarna. Katten dödar dom. Och livet går vidare.

Av Anna Drangel 28 apr 2005 15:16