Arbetslösheten är inget problem

Arbetslösheten, denna eviga fråga. Ett fenomen som i princip alltid funnits i modern tid och är ett problem i samtliga världens länder. Det är en fråga som flitigt används som politiskt slagträ av alla politiska partier, men lika mycket som ett politiskt lockbete. Rösta på oss så trollar vi bort arbetslösheten.

Alla politiska läger från radikalvänster till extremhöger är rörande överrens om att arbetslösheten måste bekämpas. Kanske vore det nyttigt att nån gång fråga sig vad det egentligen är för problem och om det ens är möjligt att någonsin lösa? Arbetslöshet har som sagt alltid funnits i modern tid, i vissa tider och på vissa platser har den varit extremt hög och några gånger mycket låg. Med undantag för extrema situationer så håller den sig dock på relativt jämn nivå och varierar några procent upp och ner oftast i takt med konjunkturen. Frågan är om arbetslösheten varierar pga tillfälligheter, snarare än pga politiska insatser. Hade vi ett politiskt recept för att minska arbetslösheten så hade den planen satts i verk för längesen. Faktum är ju att arbetslöshet är ett internationellt problem och förekommer i alla länder oavsett vilken politisk sida som styr. Kommer något land nånsin kunna påstå sig ha löst problemet med arbetslösheten?

Men först och främst så måste vi fråga oss, vad problemet egentligen är? Det är ju inte direkt så att någon större skara folk i vårt hörn av världen lider någon akut brist av matvaror, tak över huvudet eller andra livsnödvändiga ting eller tjänster. De problem som finns på detta områden beror mer på snedfördelningar av resurser och skeva politiska prioriteringar. För mat till alla och tak över huvudet har vi så det räcker till alla. Att skapa 15 nya företag som producerar olika typer av kaffefilter för att stimulera konkurrensen, eller 22 nya företag som gör häftiga spel till mobiltelefoner löser inte direkt problemen med uteliggare, långtidssjukskrivna, dålig skolmiljö, den psykiska ohälsan m.m. Visserligen får vi på sätt in mer skattepengar och får då råd att anställa mer vårdpersonal och bättra på den sociala servicen på olika sätt för de som har det svårt. Men det är ingen direkt och omedelbar lösning.

Trots allt så har vi redan förmåga att lösa alla problem. Vi har humankapitalet för att lösa de flesta större problemen vi har i samhället. Det är inte brist på människor och kunskap alltså, utan brist på pengar. Pengar som vi ska få in genom att arbeta mer. Här måste vi stanna upp och tänka på varifrån pengarna kommer. För att skapa mer företag så måste det finnas en existerande och omättad köpkraft, för att nystartade företag överhuvudtaget ska kunna gå runt. Det handlar om alltså om pengar som redan existerar. Pengar som istället för att gå direkt till de som behöver det, ska gå omvägen genom företagande och skatter för att till sist nå dem som verkligen behöver hjälp. Så länge pengaflödet rör sig inom landet, blir det i praktiken inget tillskott av pengar alltså, utan bara en omfördelning av redan existerande pengar. Nu är det inte så att jag är emot företagande, men i dagens konsumtionssamhälle där många lever i ett överflöd av konsumtionsprodukter, som snarare gör oss mer skada än ger oss glädje, så kanske det börjar bli dags att tänka över alternativa lösningar.

Det finns dock ett starkt skäl till att skapa mer jobb. Statsskulden. Statsskulden tvingar oss som land att sträva mot att få in mer pengar i landet, än vad som går ut. Vi måste få in ett överskott för att hålla skulden tillbaka. Men detta problem löser inga pseudojobb, dvs jobb som inte fyller någon som helst samhällsnytta, om det bara resulterar i pengaförflyttningar inom landet. I värsta fall kan det tillomed försämra läget om det handlar importföretag eller företag som köper råvara till sina produkter utomlands eller bara ett företag av utländsk ägo helt enkelt. Företag som får svenska pengar att strömma ut ur landet. Detta är definitivt inte ett argument mot global handel. Problemet är att ingen tjänar i längden på att skapa ett pseudoföretag vi klarar oss utan, som resulterar i ett pengaflöde som går ut ur landet. En genomtänkt företagsplanering som minimerar utflödet av pengar och maximerar inflödet är något vi stället borde sträva efter, istället för att planlöst och ogenomtänkt stimulera till att poppa upp företag som ingen efterfrågat och ingen behöver. Man kan knappast heller kalla det genomtänkt att låta företag verka som producerar produkter som på kort eller lång sikt är förödande för folkhälsan och att låta företag verka som urholkar begränsade naturresurser eller är ovarsam med miljön. Slutkalkylen på detta, när man räknar in miljövråd, sjukvård, rehabilitering, sjukskrivningar etc. etc. kan nog gott och väl överstiga den kortsiktiga vinsten för företaget och samhället. Förutom redan nämnda orsaker så är det kostsamt för samhället med företag som tvingas göra konkurs pga avsaknad av efterfrågan. Som någon sa på teve häromdagen, förr så uppfann man saker när det skapades behov för det men nu så skapar man produkter och uppfinner behovet. Efterfrågan styr inte längre utbudet. Utbudet försöker nu istället styra efterfrågan.

Ett annat extremt viktigt och underskattat argument till att skapa arbete åt alla är sysselsättning. Alltså att få sysselsätta sig med något på dagarna. Något som känns nyttigt och betydelsefullt. Alla som gått arbetslösa under en längre tid vet hur oerhört deprimerande och nedbrytande det är ju längre tid som går. Att jobba med något jobb som känns överflödigt och otvivelaktigt onödigt känns inte heller alltid så upplyftande. Vi borde till en början dela på de jobb som finns istället. Något vi alla skulle tjäna på i längden.

Detta är en komplex fråga och det är betydligt enklare att dra kopplingen till att mer jobb ger bättre välfärd, än det är att försöka se sambandet att mer jobb inte förändrar något och kanske tillomed gör ännu mer skada än nytta för samhället. Det finns dock en ganska enkel tankelek och jämförelse man kan göra. Tänk dig ett litet samhälle på 100 invånare på en liten ö. Alla har sina olika uppgifter och får samhället att fungera så att alla får mat, sjukvåd och tillomed någon form av nöje. Kort och gott, alla har jobb och uppgifter och byter varor och tjänster med varandra på ett sätt så att alla får det de behöver. Efter några år har man genom studier kunnat effektivisera vissa arbetssätt och uppfunnit effektivare redskap och metoder som gör att det behövs färre personer som arbetar med matframställning, husbyggande och kanske även en rationalisering av andra uppgifter görs, så att mindre arbetskraft behövs. Överskottet med människor går till att skapa nya jobb som ytterligare förbättrar livskvalitén till en början. Men efter ytterligare en tid visar det sig att byteshandeln av varor och tjänster värderas olika och vissa är sämre företagare än andra. Det sker en omfördelning av tillgångar som gör att några få har stora tillgångar och resten har medelmycket eller väldigt lite tillgångar. Ytterligare rationaliseringar och effektiviseringar görs och några till blir av med sina tidigare jobb, medan vinsterna samtidigt går till de som redan har mest. För att kunna försörja sig och vara delaktiga i samhället så måste de nya arbetslösa hitta något som kan vara till nytta eller glädje för de andra invånarna på ön. Men vid det här laget har omfördelningen av resurser lett till att majoriteten inte har möjlighet att köpa eller byta något mer. Deras köpkraft är mättad. En liten grupp, de som har de bäst ställt, har fortfarande köpkraft. Men eftersom de är så få så måste de tillverka dyrare och lyxigare produkter för att de ska få in tillräkligt med inkomst för att kunna försörja sig. Något som i sig kan kräva höga insatser. som de inte har. Kanske är det inte ens lönsamt. Slutresultatet går mot att effektiviseringar och utvecklning av samhället leder till mer samhällsproblem än det var från början, istället för ett förbättrat samhälle. Ett samhällssystem som misslyckas fatalt med att dra nytta av de enorma effektiviseringar och framsteg man gör. Det är det samhället vi lever i idag.

Ett ännu enklare exempel. Vi lever alltså i ett samhälle där en supermaskin som skulle kunna ersätta 10 av alla existerande jobb, skulle innebära en ekonomisk kris och massarbetslöshet. Ett samhälle där fattiga måste tillverka lyxprodukter åt de rika för att försörja sig. Ett samhälle där företag som tillverkar mobiler som kan spela upp videofilmer, ska lösa sjukvårdsproblemen. Ett ekonomiskt system som samtliga sju partier stödjer. Är detta så klokt verkligen?

Många ser nog detta som en fråga om kapitalism. En del verkar tro att det bara finns två sorts ekonomiska system, kapitalism och planekonomi. Men kapitalism är beviseligen ett extremt brett begrepp som går att tillämpa på en mängd olika sätt. Alla våra sju riksdagspartier är för kapitalism i någon form. Vänsterpartiet är visserligen emot kapitalism så som Marx definierade den, men inte emot kapitalism i sig. Frågan gäller alltså för vad vi arbetar och vad strävar vi mot? Är den komplett planlösa och slumpmässiga kapitalism som råder idag verkligen klok? Eller kan det vara idé att stimulera företag som företag som är till nytta för alla, genom t.ex. skatteväxlingar mot företag som är mindre gynnande. Kanske kan det vara läge att dela på de jobb som finns också och låta den effektivisering av produktionen som skett det senaste seklet, till sist få komma till vår rätt. Låt oss få tid att leva också. Vi kanske tillomed kan må gott utan att kunna ladda ner videofilmer till mobilen.

Av Tobias Jeppsson 24 apr 2005 11:51