sourze.se
Artikelbild

Socialdemokratisk dubbelmoral

Det är med stort intresse jag har följt regeringens PR-offensiv mot fri rörlighet av arbetskraft den senaste veckan och argumentation för social protektionism.

Det började med att Uppdrag Granskning försökte skrämma de svenska TV-tittarna genom att visa hur stackars östtyska slaktare blivit av med sina jobb på grund av elak konkurrens från öst. Kort därefter följde Hans Karlssons och Sven-Erik Östergrens debattartikel i DN om att man ska tvinga företag som som vill delta i offentliga upphandlingar ha svenska kollektivavtal eller motsvarande. I artikeln anmärker författarna även att "om det visar sig nödvändigt kommer vi även att agera på EU-nivå". Passande nog så gick byggföretaget LP Baltic Bygg i konkurs till följd av Byggnads blockad ungefär samtidigt.

Vaxholmsfallet visade hur pass stor makt facket har samt de band mellan fack och regering som är så tydliga att inte ens en blind och dövstum baltisk arbetare skulle missa dessa. För att parafrasera Ebba Grön: Staten och facket sitter i samma båt, men det är inte de som ror så att svetten lackar. De människor som träffas av fackets piska är istället hederliga arbetare som kommer hit för att jobba och tjäna lite extra pengar.

Att svenska politiker inte vill, eller kan, tala klarspråk är förståeligt. När det gäller spelmonopolet så heter det att man skyddar folket och hjälper dessa att inta falla in i ett missbruk samtidigt som man har en extremt aggressiv marknadsföring av just hasardspel. När det gäller arbetsmarknaden så heter det att vi måste skydda utländska arbetare mot att bli utnyttjade, medan det egentligen står ganska klart att det enbart handlar om att skydda den svenska arbetsmarknaden mot utländsk konkurrens.

I t.ex. Vaxholmsfallet var ju det berörda företaget berett att skriva kollektivavtal till den avtalsenliga minimilönen, något som facket ej accepterade: facket krävde snittlön och började yla om lönedumpning. Istället försattes företaget i blockad och gick i konkurs. Ett tjugotal lettiska arbetare fick åka hem till en oviss framtid istället för att göra sitt jobb och tjäna lite extrapengar till familjerna där hemma.

Hur som helst, Karlsson och Östergren vill nu att kollektivavtal eller motsvarande ska krävas för att delta i offentliga upphandlingar. Att detta är praktiskt ogenomförbart se t.ex. ledarsidorna i SvD/DN 8 april tar regeringen ej hänsyn till. Av en mycket klarsynt ledare i Uppsala Nya Tidning den 9 april kan slutsatsen dras att eftersom 56 av folket fick en mer positiv syn på facket efter Vaxholmsblockaden så handlar det helt enkelt om röstfiske genom att förespråka social protektionism. Det verkar som om regeringen försöker att locka desillusionerade arbetarväljare tillbaka till sitt parti, tillbaka till valurnorna. Detta på den fria rörlighetens bekostnad.

En annan intressant argumentation tas upp av statsvetaren Erik Moberg i SvD den 11 april. Han påtalar att medbestämmandelagen och kollektivavtalen innebär att man i praktiken kringgår riksdagen när det gäller arbetsmarknadsfrågor, något som är oförenligt med grundläggande demokratiska principer. Riksdagen stiftar inte längre lagarna, det gör "parterna". I sin artikel visar Moberg på att parterna knappast är jämställda, utan min tolkning av Mobergs argumentation blir istället alltså att det är fackförbunden som stiftar lagarna. För en mer djupgående beskrivning av detta problem kan jag rekommendera den mycket intressanta artikeln Kollektivavtal - "lag" i olaga ordning som återfinns på Erik Mobergs hemsida, www.mobergpublications.se

Kanske borde författningsutredningen föreslå att grundlagen skrivs om till All offentlig makt i Sverige utgår från folket, utom i arbetsmarknadsfrågor, då makten utgår från den del av folket som är anslutna till fackförbund.

Hur ska då regeringens agerande och hållning i arbetsmarknadsfrågorna tolkas? Jag har tyvärr svårt att se det som att det handlar om något annat än skyddandet av svensk arbetsmarknad mot konkurrens. Samtidigt som regeringen talar i tungor när det gäller den svenska modellens överlägsenhet talar regeringen med kluven tunga när det gäller skälen till att behålla den svenska modellen.

Det finns många argument, varav jag har tagit upp några, mot regeringens hållning i dessa frågor. Dock så tror jag inte att argumentens kvalitet deliberativ demokrati har aldrig varit sossarnas starka sida eller kvantitet spelar någon roll. Här handlar det främst om ett rent realpolitiskt maktspel, men även om den framodlade konservatismen i det svenska samhället. Motviljan att göra betydande förändringar genomsyrar hela den svenska politiken, i synnerhet socialdemokratin.

Hur som helst, det står klart att regeringen och facket håller varandra om ryggen. Fackets makt och privilegier måste bevaras, socialdemokraterns makt och privilegier likaså. Frågan om fri rörlighet av arbetskraft inom EU, samt konkurrens på den svenska arbetsmarknaden, blir istället för en möjlighet till ekonomisk, social och kulturell utveckling ett hot mot fackets och regeringens maktpositioner. Den socialdemokratiska hegemonin visar sitt fula tryne när facket och fackets agerande upphöjs till skyarna samtidigt som folket ska mobiliseras kring ett mål, nämligen utestängandet av öststatare ur svensk arbetsmarknad.

En ledare, ett gemensamt mål, en gemensam fiende - retoriken känns tyvärr igen från den mörkaste perioden av 1900-talet.


Tidningsrtiklar som refereras till i denna artikel:

DN, 7 april, Ny lagstiftning ska säkra villkor enligt kollektivavtal
Länk: dn.se

UNT, 9 april, Protektionism är farlig för alla
Länk: www2.unt.se

SVD, 11 april, Avskaffa fackets makt
Länk: svd.se


Om författaren

Författare:
Andris Kangeris

Om artikeln

Publicerad: 14 apr 2005 14:07

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: