En före detta alkoholiserads röst

Jag såg mig omkring i lokalen. Lät blicken lugnt svepa över omgivningen, utan att direkt uppmärksamma något. En unken doft av svett möjligtvis. En stickande lukt av… sulor. Dunkande. Ett förfärligt dunkande. Kroppshyddor studsandes till musik. Vissa smidigare än andra. "Men här kan ingen jävel dömas" tänkte jag där jag stod och betraktade. En betraktare. En som på avstånd studerade ett händelseförlopp utan att självträda in i det, utan att riktigt bli ett med det. Måste medge för mig själv att steget föreföll tämligen långt från att vara en lite kritisk iakttagare av cirkusen som utspelade sig, till att själv medverka i den. Jag hade ju min stolthet att tänka på.

Fast det hade jag ju egentligen inte…

Det handlade och handlar nog i grund och botten om intressen, det här med att känna tristess. Vad hade du själv för intressen? Tja, inte hade mina med renlevnad att göra i alla fall. De försök jag gjort för att fylla tomrummet som alltid tillträdde efter avslutad skoldag var alltid förgäves. Exempel: Att försöka leva ett hälsosamt liv. Step eller aerobics var aldrig något för mig. Blev bara irriterad på alla dessa kvinnor med sönderfärgade kortklippta moppfrisyrer som så frenetiskt, likt i uppgången hos en manodepressiv hoppade och studsade framför mig. Knuffade mig hit och dit utan att känna en tillstymmelse av medlidande till en icke-tränande. Förstod dessa kvinnor inte att det fanns de som inte tillbringade större delen av sin vakna tid med att låta hängtuttarna fladdra fritt på gymmet? Vad var det förresten hos dem som var så lyckat? Att känna av andras kroppsodör i en trång oventilerad lokal gav mig ingenting. Hur man skulle kunna växa som person där förutom kroppsligt hade jag svårt att förstå. Vem hade förresten talat om att växa som människa? Gud vet. Men dessa tanter var pigga och glada, och jag alltför bitter och cynisk. Var det så att jag i själva verket var avundsjuk på dem för att de hade något jag inte hade? En sysselsättning. Ett slags fritidsintresse. Kanske de till och med följde något så löjligt som ett kall i livet. Men för att vara ärligast av de ärligaste. Det handlade inte om avundsjuka för min del. Snarare tvärtom. Ett slags förakt.

För att bota rådande tristess försökte jag alltså göra allt för att sysselsätta mig själv och min rastlösa själ. Fikabesök. En tämligen harmlös aktivitet. Kunde dock snabbt förvandlas till en icke så harmlös aktivitet. Nervositet tätt följd av oförmåga att hålla en normal konversation. Vad i helskotta var det jag var så nervös för? Det hela brukade inte lätta med tiden. Nej, efter att man suttit där en timme eller två och ihärdigt smuttat på sin latte kom det alltid fram en drös bekanta människor för att hälsa på den man fikade med oftast den man fikade med. I värsta fall slog dessa människor sig ner vid ditt bord och det var då ett slags mardrömsscenario inträffade. Sjuklig blyghet särskilt om de som slagit sig ner var äldre och av motsatt kön. Undrade febrilt, mellan svettningarna vad i helsike jag skulle krydda samtalet med. Vad fanns där att säga? Något som lämpade sig för situationen helt enkelt. Förslag 1. Väderlek. 2. Om att småstäder är trist och att man kommer att ruttna bort om man stannar kvar i den utsugna bunkern till stad. Det gamla vanliga tugget. Därefter gav jag oftast upp samtalet. Fann ingenting tillräckligt intressant att spinna vidare på helt enkelt. För blyg för att säga något mer intressant, något som inte var formellt. Raskt åkte fanan ner. Raskt sträckte jag upp armarna i luften så att alla såg att jag retirerade. Omedelbar tystnad från mitt håll. Med oviss varaktighet. Drog till och med in på nickandet och alla “mm" som ofta innefattar ett samtal. Jag blev sittandes där på min kant av bordet. Såg antagligen ut som en, av sin grupp utstött människa, som klamrade sig fast där på kanten. Stirrade med tom blick på något framför mig . Fäste blicken på en kaffemugg där den etsade sig fast i femton minuter. Vad var det som var så intressant med den? Vad hade den för hemlighet som den var så förtegen att berätta om? En kaffemugg är inte vad den verkar vara och så vidare.


Som tur var kunde nervositet botas. Alkohol. Även den en slags sysselsättning man ägnade sig åt på helgerna. Några trefemmor efter skolan och jag kände värme. Fem starköl sköljdes lätt ned med vitt vin och det var äntligen lördag. Efter ett glas kom alltid en fortsättning. En öl till kladdkakan på fiket. Och du mår fint annars? Nja, bra och bra. Lite uttråkad. Lite sorgsen. Men allt är väl relativt antar jag.

Av Matilda Hed 13 apr 2005 14:13