sourze.se

Lugna gatan

"När man står där på världens topp, ungefär lite som jag just nu här i min egensnickrade upphöjda talarstol och blickar ned på den lortiga uppstigningens muskelvärkande minne, så var det ju trots allt värt besväret."

Jag säger då det. Man svänger bekymmersfritt runt hörnet och se där, ta mig tusan, har någon murat upp en vägg i all skyndsamhet. En vägg står nu där tidigare ingen vägg fanns och Lugna gatan blev framledes inte Lugna gatan mer, för därnäst ligger taggtråden utrullad och minorna är sinnrikt utplacerade på sina platser i kaoslogiska mönster, och även om nu det här kriget tar slut en dag så ligger de ju där de ligger, och ingen lär ju direkt vilja komma ihåg var de nu var någonstans, trots den goda idén med de kaoslogiska mönster för senare spårning å allt... Och inte lär de stridande parterna pussas och kramas de närmaste tretusen åren, men bor gör de ju lik förbannat intill varandra som grannar.

Där på plats undrar man om inte etnisk rensning, eller kanske "omplacering på etniska grunder" då kunde vara en lösning trots allt. Man kan tänka sig en hel del omplaceringar, förresten... varför inte på generationsmässiga grunder... far å flyg fyrtiotalister å hit med jobben, villorna och pengarna. Eller varför inte på könsmässiga grunder då nu snart könskampen eskalerar till självmordsbomberi och penisstympningar som svar på varje genomförd våldtäkt. Kan det vara något, guerilla girls?. Gudrun? Hoho... Guuud-run?

Lika barn leka bäst, det vet man, och om nu gammelfarfar inte kan slita sig från vyn över bukten där han badade som liten gosse, så kan man väl i herrejösse namn inte tvinga honom. Han badade ju trots allt där som liten gosse. Förstå. Då kan ju lika gärna någon annans farfar flytta på sin stora fientliga gubbhäck.

Sedan då att någons gammelfarfar strök med i stridigheterna och det där med blodshämnd å allt vad det innebär är ju en sak man kanske ska ta med i beräkningen... Men han är ju rätt gammal ändå, gammelfarfar. Vi ska ju alla dö, så att säga, och var är väl vackrare än att dö för den stora saken? Å folket behöver ju martyrer. Alla behöver vi martyrer för den stora sakens skull. På så vis avlöser tragedierna varandra gång efter ann. Jaja.

Men så har det väl alltid varit. Å så lär det väl alltid vara. Det vackraste med spårbundenhet är just att den är spårbunden och därmed får den vackra benämningen" spårbundenhet". Det blir bättre och det blir sämre enligt vissa historiska cykler som man kan observera om man vill. Det är bra att historia inte längre är ett obligatoriskt ämne i skolan, för vem vill väl veta vad som komma skall? Det blir i alla fall bättre och det blir sämre... och vad kan man göra åt det då? Man är ju bara en liten människomarionett. Det blir ju ändå aldrig någonsin bara bra. Men om man utgår från att det är sämre nu blir det ju alltid bättre sedan, för det var ju alltid bättre förr och om vi i senare skede ska kunna säga att det var bättre nu, måste det väl bli lite bättre snart, inte sant?

Lugna gatan, ja, Minröjardivisionerna kan putsa, borsta och skotta hur mycket de vill. I vilket fall kommer det alltid finnas några vi aldrig lär finna på och bara medvetenheten därom lär sprid skräckens pest i luften och i vattnet. Puss-o-kramkalaset från stadens rikare, tryggare bättre befästa kvarter på längre semester i Karibien kan ju för all del prata om högre värderingar och försoningens blomster kan ju för all del planteras ut längs avenyerna. Det doftar gott i alla fall. Och det är ju fint. Finare än ingenting alls. Finare än att bara stå stillatigande och se på, om än lite sent påkommet.

Bra idéer, dåliga idéer... förnuftiga idéer, mindre förnuftiga idéer, dåliga idéer. Idéer av alla de slag. Och idéerna sväljer vi trots den lagstadgade innehållsdeklarationen man aldrig som kräsmagad riktigt vill läsa och å andra sidan, på tal om ämnet och så, så har ju allt vatten passerat tusen magar liksom tankarna vi tänker har tänkts tusen och tusen gånger, destillerats och förfinats med vältalighetens glidmedel, men också färgats och förgiftats genom vinklingen och snedvridningen, förringelsens och betingelsens pedagogik. Så man får nog ha ett ganska öppet sinne för att föreställa sig vara en frisk individ i en frisk värld av just myntade, fräscht nyduschade idéer. Och frisk bör man ju vara om man ska bestiga världen.

Och det är väl det man ska. Meningen med livet, menar jag å så. När man står där på världens topp, ungefär lite som jag just nu här i min egensnickrade upphöjda talarstol och blickar ned på den lortiga uppstigningens muskelvärkande minne, så var det ju trots allt värt besväret. Alla fingrar och tår som strök med på kuppen. De köldbitna kinderna och förfrusen nästipps riskkalkyl. .Man vänjer sig nog. Man förändras ju som människa. Nu när jag tittar ned är det väl dock frågan om jag skulle trivas så bra på de där lägre höjder jag så kämpade för att komma ifrån. Det verkar lite... ovärdigt där nere, tycker jag. Alla lik jag trampade över på vägen hit var om inte annat bra fäste för isdubbarna. Några måste ju offras enligt den naturliga urvalsamheten som fört mig just hit idag. Det blir som det blir, man får flyta med som ett rö i vinden, hoppas på en uppåtvind, eller ett bananskal och i så fall aldrig se tillbaka. Måste man nu trampa på lite ömma tår, så... skyll på Gud, typ. Han är mitt vittne. Jag tror på vad jag vill. Det man tror på blir ändå bara sant om man själv tror på det. Vad andra tror på kan kvitta. De kan dra åt helvete om de inte tror som en själv. Vad väl någonsin någon gjort för dig? Vad ska du med andra till? Det är ju ändå bara du som räknas. Inte sant? Men för all del gå och köp en bazooka på konsum och lite annat smått och gått för att vara på den säkra sidan, för Lugna gatan fanns ändå aldrig förutom i fantasin, även om den var fin.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 10 apr 2005 09:38

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: