sourze.se
Artikelbild

En längre resa del 2

"Jag står vid dörren in till själva rummet där hon ligger och är livrädd för att få en skymt i förtid.
Det är klart efter en stund. Vi går in i ett litet rum och där ligger hon, död."

Poliser har jag en mindre trevlig bild av, men det kan ju bero på sammanhanget jag har mött dem i. Nu tänker jag på vilken fantastisk service det ändå är att mötas på det här viset och vilka trevliga poliser det ändå finns. Sverige är fantastiskt. De skjutsar till och med upp oss till sjukhuset. Vi åker med en minibuss och får inte riktigt plats alla eftersom vi är en stor familj. Snart är vi där. Vi ser en blomaffär och ber konstapeln att stanna. Blommor ska man ju ha. En gammal käring står och pladdrar i hundra år om någonting totalt ointressant. Hon ska maka på sig, förstår hon inte det? Pappa köper tjugoen rosor för så många år blev hon. Tjugoett år gammal. Jag köper fem nejlikor från vart och ett av oss syskon. Min storebror köper tre blommor av något slag, jag vet inte vad de heter. Jag tolkar det som att det är för att hon var det tredje syskonet i ordningen. Symboliken blir för stark och jag börjar gråta. Vi åker runt, runt ,hitan ditan, korsan tvärsan och anländer till sjukhusets visningsrum som heter. Det blåser svinkallt och vi väntar på att det ska bli färdigställt därinne. Alla vankar av och an helt inne i i sina egna tankevärldar. Jag tänker på hur min femåriga lillebror ska ta det, hur jag ska det, hur alla ska ta det. Hur ska man ta det? Vi får gå in i ett atrium och ta av oss ytterkläderna. Jag står vid dörren in till själva rummet där hon ligger och är livrädd för att få en skymt i förtid.
Det är klart efter en stund. Vi går in i ett litet rum och där ligger hon, död.

Det är som en skräckfilm och när som helst kommer hon hoppa upp och skrämma livet ur oss. Under bilfärden berättade polismannen att de inte visste hur länge hon hade hängt där uppe vid Masthugget. En joggare hade sprungit förbi och hittat henne. Jag funderade över om jag kanske var ute och festade när hon klättrade upp i trädet med repet. Kanske testade hon öglans glidbarhet när jag diskuterade djupa saker och ting i goda vänners lag. Jag tänkte på hur sällan vi hörde av oss till varandra och delade varandras liv. Hur vi hade fått bättre kontakt under sommaren och jag hade lovat att åka ned och hälsa på under hösten, men aldrig gjorde det. Jag var pank och det var barn att ta hand om, men egentligen handlade det bara om prioriteringar och nu var det för sent.

Hon ligger där med händerna under täcket. Hennes ansikte är gulaktigt och vaxartat och vi kommer in från den sida som mest liknar henne. När man går runt bädden är ansiktet förvridet. Munnen har en liten glipa och ögat inte helt slutet. En stunds tystnad infinner sig, sedan börjar vi alla gråta. Polletten trillar ner. Jag kommer ihåg hur jag höll henne på Kalmar lasarett när hon var alldeles nykommen till världen. Det är min lillasyster och jag har inte varit tillräckligt mycket storebror för henne. Jag har inte tagit hand om min lillasyster. Därför ligger hon där och jag får aldrig säga till henne hur mycket jag beundrar och älskar henne. Jag får aldrig se henne bli vuxen på riktigt och göra karriär som Sveriges största politiker genom tiderna, för det hade hon blivit, tro mig. Jag vågar inte röra vid henne för jag vågar bara inte. Jag tänker: Ditt as. Det är sista gången du får röra vid henne och du vågar inte. Mamma stryker hennes hår och talar till henne. Min stackars mamma står på huk bredvid sin lilla döda dotter och talar till henne och gråten man gråter kommer nog aldrig ta slut. Jag tar mod till mig och stryker henne över kinden. Det går inte ihop. Den där kalla huden får inte finnas. Det stämmer inte. Huden ska vara kroppsvarm, inget annat.

Vi blir kvar en stund. Det känns konstigt att man ska lämna henne där, men det känns mer konstigt att vara kvar. Vi åker upp till hennes lägenhet för att leta efter ledtrådar eller ett avskedsbrev för vi vet fortfarande ingenting. Polisen har inte fått tag på någon av hennes vänner. Allt är väldigt mystiskt. Det är som en liten idyll där uppe vid Masthugget. Vi hittar inga egentliga spår. Det finns inget avskedsbrev. I hennes kalender står det: "glöm inte repet". Det reds dock ut när hennes bästa kompis slutligen anländer. "Repet" gällde hennes fackliga engagemang. Repetition skulle det vara. Hon hade inte planerat det såpass i alla fall.

Pappa berättade för mig på tåget om hennes mörka, svarta sida och hur han hade bett henne att ringa när det var som mest hopplöst. Hur han hade fått henne att lova att ringa när som helst, bara hon ringde, men hon ringde inte. Det går i hela familjen det draget, men jag visste inte att det var så illa. Jag har alltid varit misstänksam mot sådana där alltigenom lyckliga människor man stöter på ibland. Kanske har jag bara varit avundsjuk. De är inte okomplicerade som man gärna vill avfärda dem som. Okomplicerade människor finns inte. De komplicerar kanske bara inte saker i onödan. Kanske visar de bara inte andra människor sina svarta sidor och egentligen kanske det är rätt och riktigt för depressioner smittar av sig. Hopplöshet är väl inte just det som man ska dela med sig till andra. Men man är som man är i viss mån. Jag bär inte på några hemligheter, tyvärr. Kanske borde jag det?

Vi tar varsin minnessak och hårddisken till datorn i hopp om att finna något på den. Jag tar hennes inrökta palestinasjal och när jag för den till näsan och drar in ett helt andetag är det som om hon var där med mig.

En öl på stationen, naturligtvis. Bara en? Tåget går. Jag vill supa mig medvetslös. De säljer öl på tåget som tur är. Vi kommer så småningom hem till Uppsala och jag vill gå hem eftersom jag tänker supa. Jag vill inte att mina föräldrar ska veta det. Jag har råd med en tia vodka och en öl. Camilla, hennes barndomskamrat råkar gå förbi och hon ger mig en kram. Jag bryter nästan ihop och det är dags att gå.
Jag tänker att hon går här bredvid mig. Jag kan inbilla mig det om jag vill. Om viljan att tro är tillräckligt stark övervinner man förnuftet; hur kan man annars vara troende? Jag avundas de troende deras tro. Denna gång väljer jag att vara troende eftersom jag vill tro att hon ska vara med mig för alltid, att hon alltid kommer garva det där dubbelvikta garvet åt mina skämt. Det hjälper för stunden och jag tänker att jag kommer klara det här. "Skärp dig för helvete" säger hon "Gå inte och lipa som en gammal skurmadam". Hon gör narr av mig för min blödighet så att jag ska skratta, eftersom hon inte vill se mig så förstörd. Jag tänker på hur hon brukade skratta ännu en gång och jag älskar henne och jag lyckas le. Det värmer.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 27 mar 2005 12:48

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: