Försämringskassan

Jag har arbetat sedan jag gick ut grundskolan, betalt skatt, fackavgift och fan vet allt. Jag har gjort min plikt, fy va illa det låter. Plikten att leva! Nu, när jag behöver stöd och hjälp av samhället blir jag spottad rakt i ansiktet! Jag har hamnat i ett ekorrhjul, slängs, knuffas hit och dit, den ena skyller på den andra och inget händer. Tack vare försäkringskassans ickeagerande befinner jag mig nu i denna situation.

"Man måste vara frisk för att orka vara sjuk", var det någon som sa. Jag skulle vilja ändra det uttrycket till:
"Man måste vara ekonomiskt oberoende, ha rika föräldrar, ett starkt socialt nätverk och ett sjujäkla självförtroende och vara stolt ägare av kunskaper om hur samhället
icke fungerar idag för att orka vara sjuk"

Jag fick gå sjukskriven i fyra år, innan försäkringskassan agerade, och när det väl hände något, var det jag som än en gång försökte få de att hjälpa mig. Hade dock en första kontakt med försäkringskassan ungefär en månad efter insjuknandet 2001. Observera att det också den gången, var jag som tog kontakt.
"Jaså, har du gått in i väggen? Ja, det är många som gör det nu. Har du provat stavgång?"
Idag kan jag skratta åt kvinnans otroligt dumma och inkompetenta kommentar, men jag svär att det gjorde jag inte då. Två år senare kontaktade jag än en gång försäkringskassan angående sjukersättning tidigare sjukbidrag.
" Jadu, det är bara att vänta på att vi hör av oss, vi ligger efter i hanteringen. Du ska vara glad så länge du får sjukpenning, sjukbidraget ligger mycket lägre"

Ja, vad göra? Jag är en relativt ung, om jag får säga det själv långtidssjukskriven ensamstående tvåbarnsmamma, med en utmattningsdepression i bakfickan plus en diagnosticerad fibromyalgi. Sjukpenningen sänks allteftersom, hyran går upp och barnen blir större. De senaste åren har jag inte haft pengar kvar till mat efter jag betalt mina räkningar och lån. Tack vare mina föräldrar, kära vänner och banklån har jag överlevt. Överlevt vad? Jag har inget liv! Min erfarenhet av försäkringskassan ger mig kalla kårar, det liknar en dödfödd stafett, där jag är pinnen som går från hand till hand, men aldrig i mål.

Det har varit långa, jobbiga år och trots påtryckningar från både mig, min fd terapeut och läkare, har de ej tagit kontakt och bokat in ett möte. Men efter nästan 4 år av sjukskrivning, fick jag då äntligen en tid för ett möte med försäkringskassan. Detta möte resulterade i slutänden med, att jag från och med den 1 mars i år, fick tidsbegränsad sjukersättning. När jag såg vad jag skulle få i ersättning, höll jag på att svimma. Det blev drygt 4000 kr/mån MINDRE än min dåvarande sjukpenning! Det var alltså detta jag gått och väntat på.

Jag känner verkligen inga gränser för min tacksamhet gentemot försäkringskassan.
Tack för att NI sparkar på MIG som redan ligger.
Tack för att NI har en handläggningstid som ligger efter flera år.
Tack för att NI inte kontaktat MIG en enda gång under dessa fyra år med sjukpenning.
Tack för att NI ej heller tog kontakt de gånger jag och läkare önskade ett möte.
Tack för att NI gav mig fel sjukersättning, på grund av att ni inte behandlat mitt ärende angående höjning av min SGI på fyra månader.
Tack för att NI sänker min inkomst med ca 4000 kr/mån under tre år framåt.
Tack för att NI föreslog mig att testa stavgång när jag gått in i väggen och kollapsat 2001.
Tack för att NI fått mig att inse, att jag måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
Tack för att NI fått mig att inse att jag ska straffas för att jag är sjuk.
Tack för att NI gjort mig bitter, besviken och jävligt förbannad på ER i största allmänhet.
Tack för att NI ger mig dessa möjligheter och att NI spänner över ett sånt brett register.
Tack för att underhållsstödet för växelvis boende släpar efter två år, vilket gör att jag får höjt stöd 2007 istället för NU när det gäller.
Tack för att NI byter namn till Försämringskassan från och med nu, fast det kanske släpar efter så det blir 2008?
Tack för allt.

Jag skulle kunna lägga fram hur mycket som helst som visar på brister, eller snarare bevis på att försäkringskassan är en ICKE fungerande myndighet.

Men jag vill också uppriktigt TACKA den person som jag till slut, efter nästan 4 år i ovisshet, fick som handläggare vid försäkringskassan i Umeå, som lyssnade, respekterade mig och bemötte mig som en människa av kött och blod och inte bara som en siffra i statistiken. Hon har beklagat och bett om ursäkt för alla er andra och hela ert jävla system.
Tack vare Dig, du vet vem du är, har jag iallafall kommit vidare och fått en utredning. Men det känns jävligt tragiskt att det ska ta fyra år.

Är det inte illa nog att vara sjuk och få ett beslut som visar på att jag inte är arbetsför för flera år framåt, måste jag lida ännu mer för att jag är i så dåligt skick?
Jag ska tydligen straffas för att jag är sjuk. Räcker det inte med att jag mår skit, måste jag få det ännu sämre ju längre tid jag är sjuk? Fötterna sparkas undan, NI tar ifrån mig den lilla värdighet jag byggt upp. Nu blir jag kanske beroende av socialtjänsten också. Är det inte bara ett sätt att lämpa över problemen? Varför måste sjukersättningen ligga mycket lägre än sjukpenningen?
Det är skrämmande, hur dumma reglerna är. Vad hjälper det mig att underhållsstödet höjs 2007, det är för fan NU jag behöver pengarna! Hur har NI tänkt att jag ska överleva med två barn på 7880kr/mån FÖRE skatt?

Det är en jäkla tur att jag har läst en hel del i detta ämne och att jag kan koncentrera mig så pass, så att jag kan se om mitt hus någorlunda. Men var tar livslusten, orken och motivationen vägen, den som jag så väl behöver för att orka kämpa vidare med alla dessa bakslag och motgångar gång på gång? Vad är poängen? Jag är sjuk visst, men jag fattar inte varför NI ska trycka ner mig som redan ligger platt på marken. Hur ska jag orka ta itu med allt, då det bara kommer skit tillbaka? Det finns vissa som säger att det finns en mening med allt, men jag är tveksam.
Vad är meningen med denna misär, annat än att de som är sjuka, de som inte pallar trycket, de som inte passar in i vårt samhälle, de ska straffas. Det är bakåtsträvande!
NI ska väl för tusan uppmuntra sjukskrivna att komma tillbaka i arbetslivet, istället för att slå undan fötterna på oss.

Jag sitter i en bur, jag är inte bara fångad i min egen kropp, på grund av min fibromyalgi, utan jag är också fångad i min livssituation. Fångad i samhället. Fångad i Sverige! Jag vill fly! Om ni tror att detta system gör att folk kommer snabbare tillbaka ut i arbetslivet, är ni jävligt fel ute! Till slut vill jag påpeka att jag skriver inte detta för att väcka sympati eller för att tigga pengar, utan för att jag är förbannad, arg, ledsen och fruktansvärt besviken på samhället i allmänhet och försäkringskassan i synnerhet.

Av Åsa Welin 22 mar 2005 23:47