Arbetarrörelsens svarta sidor 2

Eleverna får svara på ett formulär som bedömer hur pass SSU-vänliga dom är. Blir det en "fullträff" skrivs dom automatiskt, utan samtycke, in som medlemmar i SSU.

På DN-debatt den 4 mars kritiserar ett gäng SSU-företrädare sin förbundsordförande Ardalan Shekarabi, för att ha myglat till sig denna post år 2003. Shekarabi ska ha använt 76 000 spänn, som olika distrikt ansökt om från SSU:s utvecklingsfond, till sprit och logikostnader för sin kampanj. Artikelförfattarna känner, med rätta, oro för arbetarrörelsens kommande representanter och ifrågasätter om mygel och fiffel ska bli den officiella politiska karriärvägen?

Shekarabis fiffel visar sig nu några veckor senare, bara vara toppen av ett isberg. Under veckan avslöjar till exempel Expressen hur en före detta SSU-medlem, numera folkpartistisk representant, under flera år inte lyckats säga upp sitt medlemskap. SSU-representanterna kommer som vanligt med ynkliga bortförklaringar till detta fenomen.

Själv är jag inte det minsta förvånad. Liksom moderpartiets Det stora partiet politik sedan 70-talet byggts på en ideologi som går ut på att medborgarna är till för Socialdemokraterna och inte tvärtom, tar nu ungsossarna över samma strategi. Indoktrinerade med socialdemokratisk självgodhet tror SSU sig kunna tvinga till partiet nya medlemmar. Jag går var dag och visualiserar om att valet 2006 ska bli Sosse-Sveriges slut och bana väg för en ny regering med andra värderingar och annan politik än socialdemokratisk förmyndarpolitik, under minst ett decennium framåt.

MUF i Jönköpings län har nu tillsammans med högskolans liberala studenter polisanmält SSU, för bedrägeri angående deras falska medlemsvärvningar. Detta är bra, men jag drar mig samtidigt till minnes vad min kusin berättade för några år sedan, då hon gick på högstadiet: MUF i Limhamn anordnade skoldanser och samtliga besökare på diskoteket, fick då också skriva på ett medlemskap. Varför håller ungdomsförbunden på så här?

Av Yohannis Petersson 20 mar 2005 22:49