Puss i påsk

Saras rum är tömt. Den tredje flyttkartongen känns lättare än de två första. Eller så har jag kommit in i ett flow, som hon skulle säga. Kartongerna står staplade nedanför trappan. De luktar vind. Jag hittade en utplattad trave i ett hörn, bakom urvuxna vinterskor och en förträngd roddmaskin, där de måste ha legat sedan flytten för tolv år sedan. Saras saker. Martins. GE FAN!, Julbelysning trasig?. Där stod jag en lång stund, böjd under de låga takbjälkarna, och letade efter några kartonger märkta med hennes namn. Vad nu det skulle vara bra för.

Jag ställer mig på tröskeln till det som har varit hennes rum. Det är fem steg fram till fönstret, lika många på andra ledden. Svårmöblerat. Träpanelen och de inbyggda garderoberna kanske kan rivas bort. Det finns tillräckligt med förvaringsutrymmen i resten av huset och nu är vi bara två.

Jag kanske har varit för snabb med att röja här, med Martins var det inte lika svårt. Jag går fram till väggen för att pilla bort häftklamrarna som sitter kvar i panelen. Ove skällde på henne när han upptäckte att hon hade börjat häfta fast bilder direkt på väggen. Hon vägrade ta ner dem och skrek:
- Det ser ju ut som en jävla bastu här!
Jag höll med henne och Ove lät det vara. Hon fick sätta upp så många bilder, banderoller och vimplar hon ville. Nu är det jag som får göra jobbet. Jag plockar bort de klamrar som inte trängt in djupt i träet. Knyter andra handen hårt om dem så att jag inte tappar dem i heltäckningsmattan. Den borde också rivas ut.
- Du fokuserar på fel saker, Maria, skulle han säga om han såg mig nu. Eller där uppe på vinden för en stund sedan. Av ren trots fortsätter jag, snabbare, otåligare. Jag pillar och lirkar, en nagel går av, klamrarna sprätter och gråten börjar stocka sig. Inte nu. Inte låta benen vika sig. Inte sätta mig ner här mot väggen. Jag är inte säker på att jag någonsin skulle ta mig upp.

Jag skyndar mig ut ur rummet, genom köket, bort till terrassdörren som står på glänt. Går ut och drar in det friska. Solen lyckas inte tränga igenom diset och det vita är smärtsamt för ögonen. I nästa vecka är det påsk, men det ligger fortfarande ett tjockt snötäcke över gräsmattan och rabatterna.
På vägen nedanför rultar tio dagisbarn fram på led efter varandra. Klädda i neongröna västar och med solgula stjärtlappar i händerna svingar de armarna fram och tillbaka. Fröken manar på dem medan hon väntar på en pojke som hamnat en bit efter. Jag saknar inte den där tiden, med kläder i lager på lager, otympliga overaller, blöta vantar och nerkissade byxor. Vad ska jag göra med rummet?

: : :

- Mamma! Vad har du gjort?
- Vadå?
- Med mitt rum?
- Ditt?
Jag försöker hålla rösten stadig. Jag har gjort i ordning gästrummet en trappa ner åt henne och har oroat mig hela morgonen för vad hon skulle säga. Ove hämtade henne vid stationen. Hon slängde av sig ytterkläderna i en hög på hallbänken, gav mig en snabb kyss på kinden, provsmakade omeletten med sparrisstuvningen på spisen och gav Ove beröm för den. Sedan försvann hon med bagen bort till rummet.
Ove sneglar på mig, beredd att ta emot om det skulle behövas. Jag fortsätter att skala äggen, möter henne inte med blicken där hon står i dörröppningen till köket.
- Ja! Mitt rum! Varför har du inte sagt nåt?
- Vad? Skulle jag be om lov kanske?
- Vad har hänt med mina saker?
- På vinden.
Först nu tittar jag på henne. Hon landar tungt på en köksstol. Munnen är halvöppen. Hon stryker snabbt undan luggen som skymmer de uppspärrade ögonen. Jag vill gå fram och smeka henne över håret, ta henne i famnen, omsluta, som om vi satt i en wigwam där bara hon och jag får plats. Dra igen tältöppningen och stänga alla onda makter ute. Möta hennes blick över eldstaden och låta mig drabbas av insikten att hon är en del av mig, veta att hon tänker detsamma. Men jag vänder mig om och fortsätter att skala mina ägg, skär dem i halvor och ser dem halka runt på uppläggningsfatet. Jag hör henne störta ut ur köket och hur Ove suckar. Han står lutad mot diskbänken intill med armarna över bröstet.
- Var det så lyckat det där?
- Det är försent nu.
- Vad är det med dig egentligen?
- Du säger ju alltid att jag ska fokusera!
- Men vad hade det gjort om du hade låtit rummet vara ett tag till? Vi har ju gott om plats ändå.
- Det handlar inte om utrymme. Det handlar om respekt.
- Respekt? Vill du ha mer respekt? Är det det du vill? Jag respekterar ju dig! Fan vad jag respekterar dig, Maria! Du är min bästa vän, men jag försöker verkligen, jag försöker förstå mig på dig. Efter tjugofyra år blir jag fortfarande förbryllad. Respekt?

Jag klickar ut det sista av kaviarröran på ägghalvorna som trängs på fatet, räcker över det till honom. Det är bara det som saknas på bordet. Tänk att han inte förstår.
- Det är för Saras skull.

: : :

Hon blundar tillbakalutad i vilfåtöljen i det som en gång var hennes rum. Väggpanelen är vitbetsad med en svag nyans av blått. Mattan är bortsliten och de inoljade golvbrädorna doftar fortfarande. Hon har startat CD-spelaren med skivan hon köpte till mig i Hongkong förra året. Mellan väggarna cirkulerar ljud från vänthallar och flygplatser runt om i världen. Hon ler när hon upptäcker att jag står och tittar på henne.
- Du gillar den va? frågar hon.
- Ja. Den är inspirerande.
- Vad skriver du nu?
- En flyktberättelse.
- En till?
Vi skrattar. Hon känner mig. Hon tittar gillande runt i rummet och så nickar hon upp i taket. Fläktvingarna ovanför lampan swischar runt, runt.
- Men den där är för jävla ful.
- Ja, men du vet hur pappa är. Han tyckte att den passade bra här.
- Äh, släng upp den på vinden igen.

Hon reser sig och krokar fast sina armar runt min nacke, pressar sig emot mig och vaggar fram och tillbaka. Jag kan inte minnas när vi gjorde så senast. Vi står så en stund och jag anar att hon viskar ett "tack", men jag är inte säker. Vi hör ytterdörren öppnas och slå igen. Fraset av jackor och stöket av skor som tas av i hallen. Ove som brummar "välkommen!", Martin som hyssjar honom och ett spädbarn som gnyr. Skratt.
Sara släpper taget om mig, går före för att möta dem. Och jag är stolt.

Av Anna-Carin Collin 17 mar 2005 23:17