Massorna skallar utanför min balkong

En helikopter smattrar över vårt hus. Tutande bilar, tjutande sirener och skallande rop fyller luften. Jag går ut på balkongen. Åtta våningar ner kan jag se min son leka någon slags datten med barn han inte delar ett språk med. Deras kvillrande skratt förgyller luften denna tunga marsdag.

Ungefär en kilometer från vårt hus håller man i dag gigantiska demonstrationer för och mot Syriens närvaro i Libanon. Hezbollah och Amal den andra stora shiagruppen här har lyckats få ihop en väldigt stor skara människor som håller pro-Syriska och anti-Amerikanska plakat. Genom allt oljud hör jag Hezbollahs ledare Sheikh Hassan Nasrallahs röst där han talar till sitt folk och till alla andra för den delen med. Hans röst skallar genom luften över våra hustak.

Sedan regeringen för cirka en vecka sedan avgick med premiärminister Omar Karami i spetsen har inget stått stilla. Lyckan var berusande för alla de som deltog i firandet denna måndag men i Tripoli som är Karamis hemstad gick det åt andra hållet. Supportrar till Karami uppsökte hemmen till de parlamentsledamöter som tillhör oppositionen och gav sig på deras hem med stenar och andra tillhyggen. Man slog sönder fönster och hotade ledamöternas familjemedlemmar. Dessa fick senare bli evakuerade med poliseskort. De kom även rapporter om att man satt upp barrikader i vissa delar av Tripoli där man bränt däck och annat brännbart.

Efter regeringes avgång uppmanade oppositionens ledare folk till att fortsätta kampen mot Syriens närvaro i landet. En uppmaning som utan tvekan tagits på stort allvar. Ungdomar har tältat runt Martyrernas torg, demonstrationerna har avlöst varandra, talen varit eldiga och folk i strömmar har besökt området runt Hariris grav och Martyrernas torg. Tyvärr har det spårat ur de senaste dagarna. De pro-syriska grupperna har helt plötsligt gjort sin närvaro känd och det har uppstått problem när olika åsikter mötts. Då bilar från båda läger stött på varandra har man vid åtminstone tre tillfällen dragit vapen. För två dagar sedan blev en ung man skjuten i magen. Tanken att man börjar skjuta på varandra för meningsskiljaktigheter är helt oacceptabel men tyvärr har vissa lite ont om förstånd.

Vidare fann man i förra veckan en man som varit ute på promenad vid Cornichen den fjortonde februari när bomben exploderade. Man fann honom efter sjutton dagar. Sjutton dagar under vilka hans familj förgäves bett att man ska leta efter honom. De har kontaktat polis, domare och räddningsteam men inte fått hjälp någonstans. Denna sjuttonde dag gick de själva in på området för att leta efter honom och fann honom mycket snart under ett tjockt lager sand. Han var inte bränd eller hade andra skador från explosionen. Man tror att han kunde ha överlevt om man bara hade funnit honom tidigare. På tv kunde man se hans unga dotter skrika ut sin sorg och förtvivlan mot kamerorna där hon stod bland ruinerna.

Syriens president Bashar Assad höll i lördags ett skrattretande tal där han menade att det inte fanns något som helst stöd i Libanon för att de ska lämna landet även om de nu ska göra det ändå. Han hotade också att Libanon skulle halka tillbaka till åttiotalets krig och våld om de syriska trupperna inte stannar kvar. Det anses att det är mycket möjligt att man kommer att röra runt i grytan innan man lämnar landet för att visa att man behövs. Hela hans så kallade parlament klappade händerna stup i kvarten och behandlade honom som en hjälte när han lämnade byggnaden. Härligt med ett parlament där alla är ense om allt, inte sant?

För övrigt kommer rapporter från alla olika delar av landet om våld mot syriska arbetare.

Jag sätter på Al Manara, Hezbollahs kanal. Sändingarna från demonstration har slutat. Det är mörkt ute men jag kan fortfarande höra massornas rop skalla på gatorna. Orkar inte höra mer idag. Jag stänger balkongdörren bakom mig.

Av Sandra Gren 09 mar 2005 09:44