Direktrapport från livet i Madrid 3

Det är kallt i Madrid. Snön har redan smält bort, men vinden viner och alla fryser. Om nätterna sover jag i pyjamas, kofta och tjocka strumpor, ihoprullad i fosterstallning under täcket. Jag tror jag aldrig har frusit så mycket inomhus förut. Trots att sängen står bredvid elementet.

Dessutom har vattnet blivit till is, så man kan vare sig koka thé eller duscha. "Okej", tänker jag på måndag morgon, "en dag gör ju inget". Men så blir det tisdag morgon. Och onsdag. Rörmokaren ska komma senare på eftermiddagen, meddelar Dorota, frun i huset. Därför vet jag inte om kurskamraten bredvid mig stirrar på min hjässa sa ingående för att håret är fett, eller för att hon beundrar mina spännen. Kanske är jag totalt paranoid. Jag är hursomhelst så pass förkyld att jag inte känner om jag stinker eller inte.

Egentligen spelar det ingen roll, när varje föresläsning är intressant till den grad att jag glömmer allt annat. Mercedes Montero, undervisande lärare i socialantropologi, talar om stereotyper och myten om spanjoren som varmblodig gatumänniska och nordeuropén som kylig inomhusråtta - tankar vi människor kopplar till vädret. "Pero hay un muerte de frio en Madrid y toda la gente ya está en los calles" "Men det ar dödskallt i Madrid och alla människor är ändå utomhus". Hon pratar om hur man som socialantropolog måste försöka se förbi sina egna värderingar och inte döma de man observerar. "Men, vad tycker du om slöjdebatten i Frankrike?", undrar en student. "Hur ska man se på omskärelseceremonierna i vissa länder i Afrika?", frågar en annan. Diskussionerna har tagit fart. Innan vi lämnar den två timmar långa föreläsningen avslutar Montero: "Det är lätt att analysera de Andra. Men jag tycker att vi bör titta på oss själva i vårt eget land, här och nu. Exempelvis dör 70 kvinnor varje år i Spanien till följd av skadorna efter att ha misshandlats i hemmet".

Grupparbetskompisen Enrica och jag går iväg till den stora cafeterian. Speedy Gonzalez bakom disken är igång som vanligt. "Hola guapa! Qué te traigo? Aiii, que frrrio, quieres un cafedito?" "Hej snygging! Vad kan jag hämta? Aiii, vad kallt, vad sägs om lite kaffe?" Såklart jag vill ha en café con leche, jag kan ju inte leva utan dessa colombianska malda kaffebönor som serveras, så jag sträcker fram kupongen.

Alessandro kommer in och vi pratar om den organiserade trippen till historiska Granada i södra Spanien nu i helgen, som jag inte har anmält mig till - vad sjutton tänkte jag på? Han rättar till de svarta solglasögonen ! och erbjuder mig halva sin macka i plasttriangeln. Jag avböjer och sörplar vidare på mitt kaffe. "Tu eres de Estados Unidos, si?!" Alessandro undrar om jag är från USA. Förutom de europeiska utbytesstudenterna finns även en hel drös med amerikaner på campus. Som Chris från Florida exempelvis, "pro-pot, pro-abortions, pro-Bush", hur detta nu är möjligt. Men för att återgå till Alessandro så svarar jag honom: "Soy de Suecia" "Jag är fran Sverige". "Ahhh, Suiza!", säger han då.

I nittionio procent av fallen blandas Sverige ihop med Schweiz, både av ERASMUS-studenter, inhemska dito och av professorerna. "Su - e - ci - a, en el norte", provar jag igen och pekar uppat med tummen. Då börjar det äntligen klarna. "SUEEEEEZIA!", skriker Alessandro och börjar nästintill hoppa upp och ner medan de oproportioneligt stora ögonen på hans miniansikte rullar flera varv. Han har hört hur mycket som helst om Sverige och Stockholm. Hans polare fran Italien har berättat att det är två båtar/fartyg han inte får missa. Dels vandrarhemmet Af Chapmans, dels en tur med VIKING LINE, "ett måste" tydligen. Jag fnissar till och tänder en cigg. "Jaha, varför då? Vad ska du gora på VIKING LINE?", undrar jag.

Han hinner dock inte svara, för nu har han redan börjat tänka på annat. "Men, du ser inte ut som en svensk, utan som en italienska!", utbrister han. Jaha. Here we go again. Efter ihopblandingen Sverige/Schweiz är detta den näst vanligaste kommentaren jag får höra. Men Alessandro verkar glömma bort att han själv är blond och blåögd och att han inte är den ende italienaren på plats som skulle kunna bli tagen för "svensk". Men jag säger inget om det, utan askar, som alla andra, på golvet och svarar att jag har grekcypriotiska föräldrar.

Sen vandrar vi till föreläsningen i spansk ekonomiterminologi. Aulan är nästan fullsatt, för de flesta utbytesstudenterna läser just olika ekonomiämnen. In kommer professor Fernando Bueno, en kastiljansk motsvarighet till Sean Connery, och det blir knäpptyst. Förutom att förstå oss på de ekonomiska begreppen på spanska ska vi dessutom läsa högt, för att lära oss uttala "rätt". Så när raden framför mig med fem ERASMUS-tyskar tar varsin mening skakar Bueno/Connery pa huvudet. "Fatal!", är hans dom. Jag spänner öronen. Man kan höra vinden utanför. Så fortsätter han: "Jag råder er genast till att gå ut på gatan och börja prata med spanjorer! Eller annu battre: skaffa spansk flick- eller pojkvan!" Den pinsamma tystnaden ersätts av glädjesuckar och skrattsalvor.

Jag ar nog lite kär i Profesor Bueno. Fasiken, jag tror jag är förälskad i Profesora Montero också. Eller, nu när jag tänker efter, så är jag rätt betuttad i hela Madrid. När jag lämnar universitetet har temperaturen ökat en aning och jag hinner precis med bussen. Då jag kommer hem kan jag dock fortfarande inte ta en varm dusch, ingen dusch överhuvudtaget. Men, det gör liksom inget.

Av Sofia Hadjipetri 04 mar 2005 11:12