Glada abortbarn

"Glada abortbarn"

Den 27 januari hade tidningen Metro ett uppslag om provokatören Johanna Rytel. Anledningen till att uppmärksamma henne denna gång är att hon medverkar på Liljevalchs vårsalong i Stockholm, som varje år håller konstinriktade utställningar. Johanna Rytels bidrag till vårsalongen består av ett "konstverk" med namnet Glada abortbarn, ett bidrag som enligt hennes uppfattning tar ställning för abort.

Hon har av modellera låtit göra en smyckeserie bestående av örhängen, halsband och ringar som föreställer aborterade foster. Leende och iförd en t-shirt med trycket "Jag har också gjort abort" poserar hon stolt framför sitt verk. Med sin ena hand håller hon upp ett av sina "barn" som vore det en liten mus eller vilken leksak som helst.

Johanna Rytel rönte uppmärksamhet i april 2004 då hon i en debattartikel i Aftonbladet tillskrev alla vita män åtskilliga negativa karaktärsdrag som att de är empatistörda, tar åt sig på andras bekostnad osv. Hon skulle därför aldrig föda en vit man, ett uttalande som hon tycks ha praktiserat i och med sin ovan nämnda abort.

Artikeln anmäldes för hets mot folkgrupp, men JK valde att inte driva ärendet vidare med följande motivering: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" beslut 040419 ärende dnr 1526-04-30.

Förutom erkännandet att artikeln var nedvärderande innebär JKs beslut att hetsparagrafen inte gäller för etniska svenskar, att likheten inför lagen är undergrävd. JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det står att den är till skydd främst för minoriteter.

I sin artikel inte bara nedvärderade Rytel vita på kollektiv grund, hon ställde dessutom detta kollektiv mot färgade män som hon gärna sade sig bjuda ut sin kropp till. Det är mot denna bakgrund som hennes nu framförda "konstverk" om aborterade foster, eller barn som hon själv kallar dem, bör förstås.

I Metro förklarar hon att hennes abortbarn är en motvikt till den skuld som många som låtit göra abort känner efteråt, en skuld som enligt Rytel har pådyvlats dem av samhället. Rytel, som är uttalad radikalfeminist, använder här en klassisk men likväl felaktig social förklaringsmodell som i grunden dumförklarar dem som genomgått abort. Hon fråntar dem deras förmåga att känna empati, att själva tänka och fundera över beslutet att låta göra abort.

Rytel har alltså själv låtit göra abort men hon känner ingen skuld för det. Hon menar att abort görs för "barnets skull. Det hade inte varit bra att föda ett barn halvhjärtat." Med dessa slarviga påståenden antyder hon att ett foster i underlivet är ett barn, det vill säga en individ eller människa. Vilket alla de miljarder kvinnor som fött barn, känt det växa och sparka i magen, skriver under på.

Att Rytel som nämnts kallar sina smycken för Glada abortbarn är också det en indikation på att hon tycks mena att det handlar om barn, och inte foster, som existerar i livmodern. Utifrån hennes egna påståenden och namngivningen av sitt "konstverk" blir själva aborten därmed ett avlägsnande av ett liv. I alla händelser är hennes bidrag inte annat än ett hån mot de kvinnor som förgäves kämpat för att få barn.

Jag arbetar på ett behandlingshem för 16-20-åriga ungdomar som dömts enligt LSU, lagen om sluten ungdomsvård. De intagna ungdomarna, eller eleverna som vi i personalen kallar dem, har ofta begått grova våldsbrott, ibland med dödlig utgång. Deras norm- och värderingssystem avviker i många fall ganska markant från det övriga samhällets, t ex vad gäller synen på kvinnor eller användande av våld.

Jag visade Metro-artikeln för var och en av samtliga elever på den avdelning jag arbetar. Alla svarade, nästan med automatik, att Rytels "konstverk" är ett sjukdomstecken. En elev motiverade sitt svar med att man inte ska leka på detta viset, att aborterade foster faktiskt hade kunnat utvecklas till glada, levande människor. Elevernas reaktioner visar att man inte behöver vara fanatisk abortmotståndare eller ens religiös för att reagera på Johanna Rytels och Liljevalchs osmaklighet, som i grund och botten är ett angrepp på begreppet mänsklighet.

Elevernas reaktioner säger också en hel del om den i samhället pågående och långtgående normupplösningen, som ansvarslösa journalister anslutit sig till. Varför lyfta fram Rytel om man inte vill lösa upp normer?

Många av dagens journalister anser sig vara progressiva med missionen att råda bot på det svenska samhällets påstådda inskränkthet mot det moderna och liberala till vilka Rytels utställning hör. Att den nye kulturministern och ledande politikern Leif Pagrotsky gladeligen invigde Liljevalchs vårsalong är en indikation på hur de progressiva har förlorat greppet om vad ett ansvarstagande beteende står för.

Johanna Rytel skulle aldrig ens antyda att det kanske kan vara motiverat med en diskussion kring dödsstraff mot barnamördande pedofiler. Men hon kan göra "konst" av ingrepp mot det mest värnlösa av alla varelser: fostret, eller barnet som hon själv kallar dem. Vita barn får man förmoda. Den sunde kan bara instämma i elevernas omdöme. Sjukt!

John Järvenpää, www.resonproduktion.com


Tillägg: Rådande okomplicerade syn på abort, där livet i magen reducerats till en slembit som kan avlägsnas hursomhelst, inbegriper en aspekt som kan knytas till den pågående upplösningen av kärnfamiljen. Denna drivs på av flera ledarskribenter och krönikörer på Expressen och Aftonbladet liksom andra tidningar. Budskapet som prånglas ut är att kärnfamiljen är en hemsk konstruktion som måste krossas. Argumentet för abort är att de som ändå inte kommer att ha tid och kraft över för "oönskade barn/foster", helt enkelt ska låta göra abort. That´s it!

En inte helt orimlig förklaring till dessa skribenters bejakande av abort och agg mot kärnfamiljen kan vara att de själva haft en förfärlig uppväxt med för litet kärlek och bekräftelse vilket tycks stödjas av att de är ofta tar till ohederliga knep för att få vara i rampljuset: personangrepp och osakliga och ologiska resonemang; det påminner om dokusåpadeltagarnas bekräftelsemani. Om så är fallet borde de, sett utifrån deras eget resonemang, alltså själva ha aborterats.

Av John Järvenpää 02 mar 2005 18:04