Min farfar

Det bodde många gåtor hos min farfar.
Han hade en korg ihopflätad av tunn vass
Zymyl kallade han den
som han -enligt vad han tillät sig förtälja-
fått i gåva av en mystisk vän
som han aldrig yppade något om

Han hade en snickares märkliga kärlek
till cypressträn
han planterade många
sågade och spikade i ännu fler
till sin fru
ortens firade gråterska
som erbjöd ståtliga sorgesonger
mot en kistbeställning huvud- och fotlister inklusive
till sina barn
som han inte fick se så mycket av
ty han älskade dem så

hans namn var Sakib - Herreman på urdu
ett språk han inte ens visste fanns

min farfar var sån

hur han fått namnet var en gåta
för honom själv liksom för andra

men han bar den värdigt
ja med en herremans grace får man kanske lov att säga

efternamnet, översvämning på gammalslaviska,
poetiskt kan tyckas
fast inte heller farfarsfar valde själv
utan det var nya prästen
som döpte om alla till Översvämning
sedan hans ägor sköljts iväg av Vita Drin

att bli omdöpt är lätt hänt
men kan drabba en:
tänk, att dras med släkt som inte är det

Hans far dog ung i blodshämnd

Det sades att farfar varit grym i sin ungdom
innan lagar och sånt blev till
Trim, kallade åldringarna honom - tapper krigare

men till mig sa han i förtroende
att han hängt sitt gevär på en fast spik
han var född till snickare och sufi

Sån var min farfar
han hade en len käpp av mörk mahogny - Kërruta
som var böjd högst uppe
likt en hockeklubba, fast ändå inte

det är alltid svårt att beskriva
en så märklig man

Farmor behöll Zymyl & Kërruta i många år
en fördröjd kärleksförklaring till hans saker får man förmoda

Mot sitt slut började hon tala med honom igen
och säga att det inte passade en sufi att skämta så på gamla dar

Av Shqiptar Oseku 26 feb 2005 12:30