Få tjejtidningar och TV-program på tjejers sida

En serie om en vanlig tjej och hennes vardag, de problem och tankar hon har. Inte en bekymmerslös, söt tjej med massor med kompisar och självförtroende, nej, en tjej som hade kunnat vara jag.

Rosa är tolv år och går i femman. Hon har just blivit sviken av sin bästa vän, som väljer att vara med de lite tuffare i klassen, de som sminkar sig och pratar om killar. Rosa själv är inte så tuff, hon är ganska osäker och vet inte riktigt hur hon ska vara för att passa in. Hennes högsta dröm är att kunna spela gitarr, men det är inte så lätt när man inte riktigt vågar ta för sig och säga i från om allt.

Jag minns mig själv i den åldern. Jag hade liksom Rosa blivit sviken av min bästa vän, som valde de tuffare tjejerna framför mig att vara med. De som sminkade sig och var söta. Jag var inte särskilt söt, och jag hade svårt att förstå hur man skulle göra för att vara det. Jag tyckte bara tjejerna i klassen var löjliga när de gjorde sig till inför killarna, sprang in nakna på deras omklädningsrum efter gympan och såg Titanic tolv gånger på bio bara för att Leonardo DiCaprio var med i den. Jag var inte som dem, de riktiga tjejerna.

Det var den tiden då man började vara med varandra i stället för att "leka", gå på stan istället för att leka med Barbie, och man fick inte ha samma kläder mer än två dagar i rad. Ny tröja jämt, och nagellack. De skulle ha skrattat om de visste att jag köpte mitt på en leksaksaffär.

Jag minns mig själv i den åldern. Jag var osäker, hade dåligt självförtroende och kände att ingen förstod mig. Vem lyssnas på vad en tolvårig tjej har att säga? Lärarna? Sjuksyster? Det enda jag minns av dem var träslöjdsläraren när han gav mig en uppfordrande blick och sa " Bli lite tuffare nu va, tjejen" med den där äckliga rösten. Än idag hatar jag träslöjdslärare.

Jag har aldrig riktigt haft förtroende för lärare i allmänhet, inte efter åren i mellanstadiet. Min klassföreståndare skickade upp mig till sjuksyster utan att säga varför. Kan någon föreställa sig hur hemskt det är att sitta med gråtklump i halsen framför en sjuksyster som uppfordrande ser på en med stålblick och frågar varför man slutat vara med sin gamla bästis?
Jag kan.

Rosa en underbar serie. Den vänder sig till flickor, och den talar lugnt och pedagogiskt, med förståelse. Inte åthutande : "Var nu en duktig tjej! Se till att vara lite mognare och sötare! Var si, var så.

Jag berättar naturligtvis inte för mina kompisar att jag ser på ett barnprogram för elvaåringar, det vore att bita i sin cyanidkapsel. Men vad ska jag göra, det finns ju inga alternativ! Det finns inget forum, inget andningshål. Jag drunknar i den massiva armen´ tjejtidningar som alla försöker lyckas med samma sak: förtrycka mig och mina jämnåriga tjejkompisar. Några vänner gjorde ett arbete om skönhetsideal, de mejlade Fridas chefredaktör och frågade vad tidningens budskap var. "Frida ska vara som en storasyster för unga tjejer. Den ska vägleda, komma med bra råd och tips, om allt från sex och killar till kläder och skönhet."

"En storayster". Ett syskon som alltså gör allt för att ge sin syster så dåligt självfötroende som är möjligt, som ger sin lillasyster ätstörningar, självhat och förvriden kroppsbild. Som säger att man inte duger förrän man är perfekt. Som säger att Christina Aquilera är en dålig föreild men ändå bara pratar om henne och ger tips om hur man efterhärmar hennes stil!

Jag skulle aldrig i livet vilja ha en sån fördömande, dubbelmoralisk, elak och förtryckande storasyster som Frida och dess likar. Skulle du?

Men vem har man då? Det finns ett fåtal bra och jämställda forum för ungdomar, te x tidningen Glöd, magasinet Chili och tv-programmen Ramp och Ps. De vänder sig dock bara till ungdomar i allmänhet, inte direkt till tjejer. Tänk på så många medier som vänder sig till tjejer, men som egentligen inte är på tjejernas sida: Veckor-revyn, Frida, Solo, Cosmopolitan, Plaza sov med fler, med fler.

Åh, om jag kunde ge alla tjejtidningsredaktörer en spark. Och alla som över huvud taget inte ger tjejer den plats de behöver. Filmskapare, tv-producenter...ni fattar ju inte.

När man är 16 och är tvungen att titta på Bolibompa för att känna sig förstådd, är det inte något fel då?

Av Isabelle Ståhl 24 feb 2005 09:36