Dikter från nu och då

Avskedsgåva

Ett sår i hjärtat gav du mig
ett hål du lämnat kvar
Din allra största gåva
var avsaknad av svar

Jag vill försöka glömma
de svar jag aldrig fick
Kapsla in och gömma
din tystnad när du gick

Jag kommer ihåg det sista ord du inte sa
Det tysta ekot lever än
Jag skriker högt för att överrösta
men det studsar om igen


Post Mortem

Min kärlek är numera död
Till slut den somnat in
Och så de sista orden löd:
"Jag kunde varit din"

Till slut den så försvann
Fast envis väl den var
Till ingen nytta hjärtat brann
Och nu finns bara askan kvar

En ensam själ står vid graven än
Var är kärleken som jag gav?
Jag tror jag vänder mig bort min vän
Medan du dansar på min grav


Hela Havet Stormar

Och ingen stol är över till mig
när musiken tagit slut
Den sista stolen gick till dig
och jag, jag får gå ut

Och än har jag bara lotter med nit
I detta Håll-om-mig-lotteri
Och kanske jag aldrig kommer dit
Att någon och jag är vi


När Hoppet Tagit Slut

När allt mitt hopp har slutat andas
När du vänt dig om och gått
När dagen utan kärlek randas
När jag gjort allt jag förmått

Jag får sitta ensam och grubbla
Varför blir det alltid så?
Varför ska jag ständigt snubbla?
Istället för att stadigt gå

Jag famlar i min hopplöshet
Att söka finna tro
I någon annans verklighet
Men ingenting vill gro

Det kommer kännas mycket svårt
Om handen ej sträcks ut
Från dig till mig. Det är så hårt
När hoppet tagit slut


När Hoppet Tagit Slut II

Så står man där vid hoppets rand
När tiden runnit ut
Att aldrig kunna hoppas mer
När hoppet tagit slut


0-taxering

Denna min belägenhet
Vad skall jag göra med den?
I min ålder är det en olägenhet
Vad skall jag göra med den?

Olägenheten är och förblir
Såvitt jag ej blir yngre
Ogjort kan ej göras ogjort
Och saknaden blir tyngre

Idag är det redan svårt
Och imorgon blir det svårare
Problem som ej kan va vårt
Mig syns det bara svårare

Det är min skuld sådan den är
Skuld står jag förutan
Och denna tungt jag bär
Skuld går jag förutan


Kvicksilvret Sjunker

Planlösa tankar i ring
Tankar om ingenting
Tankar om allt
Runtom är det kallt

Irrande själ utan ro
Kan kärlek nånsin gro?
Där tystnad bor
Och är så stor

Famlar i skymningsljuset
Och hjärtat det blir fruset
Kommer nånsin tö?
Innan det skall dö?


Skyll mig själv!

En tio tolv år!
Hallå ja!
Patetiskt!
Hur?
Javisst ja!
Jag är jag!
Något är kvar som är jag som är väsentligt
Som är jag nu och då
Som ingen vill ha
Varför tycker bara jag om mig?
Om jag inte vore den jag är skulle jag kanske ge upp
Men jag är jag och det kan ingen hjälpa
Utom jag!
Och jag vill inte
Skyll mig själv!


Jag drar

Jag spänner varje muskel i min själ varje dag
för att orka stå emot att bli bitter
Och varje dag blir allting lite mer som jag inte vill
att det skall vara

Allt är mer som knulla och fitta och kuk
och allt annat som är utan känsla och
själen gråter och spännner musklerna till
det yttersta och det hjälper ännu en dag

Och nästa dag är jag snäll och förbigången och
jag ’skulle verkligen bli en bra pojkvän’ men
det är ju alltid någon annan och inte så
som det skall vara och sen kom han och
jag kom sist i kön igen och ’skyll mig själv!’
och jag drar åt helvete!


Deflation

Jag har alltid trott att jag var värd någon
Likväl som alla andra
Fast så var det inte

Jag är inte värd någon
För jag har ingen
Och jag vill inte vara ledsen
Men det är jag

Och det är så det skall vara
För ömkan är lättare än kontakt
Och jag vill inte ha ömkan
men det får jag ibland
Och denna ömkan är smulor från bordet
fast jag inte ligger på golvet


?

Undrar om de undrar
fast ingen säger nåt
Undrar om de frågar
Undrar om de pratar
när jag inte hör

Undrar om de är glada för sitt
och kanske t.o.m. ledsna för mitt

Undrar hur det känns
att undra hur det känns
att vara oskuld


Flodvåg

Sätter mig ned och står upp igen. Går ut och kommer in igen. Letar efter orden som aldrig kommer och alltid tar jag min längtan med mig vart jag går och jag vågar inte prata med dig för om jag började prata skulle jag inte kunna sluta utan allt skulle komma som en flodvåg som du vore tvungen att fly undan och jag skulle vara tvungen att stå kvar och spilla ur mig allt som jag känner som inte kunnat ta vägen någonstans under denna långa tid som ingen har funnits där och lyssnat till det som jag inte skulle behövt säga om du hade funnits där under alla dessa år. Och när ingen lyssnar är det bara mina öron som hör och jag får tillbaka min längtan att ta med mig vart jag går


Hoppfullt

Vill så mycket men något tar emot och önskar så mycket men inget händer och anstränger mig men ändå inte när inget händer här och funderar och tänker och vänder och vrider och kommer inte fram till något och dagarna går och inget händer och jag är kvar och önskar att något skall hända som ändrar på allt och jag önskar att jag träffar någon som ser på mig så som jag ser på mig och jag ser mig omkring och försöker gå till nya platser och jag famlar runt och kan inte hitta dem och jag kan inte hitta någon och jag återvänder till samma platser igen och igen och så går en dag, en vecka, ett år av längtan och letande och hopp som jag förundras över men som alltid finns där när det blir mörkt på kvällen


Till den det inte berör

Jag får inte gråta och visa
vad jag känner
Jag får inte visa för dig
att jag strävar efter
något annat

För då kan du bli arg eller
ledsen och känna att jag inte
vill vara som du
Jag måste vänta för att kunna
möta den som väntar


Citius, altius, fortius

Måste jobba vidare
Måste jobba hårdare
Måste vara mig själv mer
Även när andra ser

Måste se när jag är mig själv för mig
Och om jag blir det för någon annan

Måste vara mer
Måste se mer
Måste lyssna mer
Måste kunna mer

Även om det aldrig kommer märkas


Tider som dessa

Inte kunde jag tro
Att dessa dagar skulle bli så många
Inte kunde jag tro
Att mina nätter skulle bli så långa

Inte kunde jag tro
Att klimax var en ohörd gråt
Inte kunde jag tro
Att detta var inget att göra nåt åt


Felsågad

Ibland är jag ensam
Ibland för mig själv
Jag har min pusselbit
Som inte passar i någons pussel

Ibland är jag ensam med mig själv
Ibland har jag mitt eget sällskap
Undrar om någon köpt en låda
Där det saknas en pusselbit

Jag har min pusselbit
Som jag burit ända hit
För att fortsätta vrida och vända
Imorgon kan någonting hända


Puls…

Tänk att jag kan betyda
så mycket för mig att jag
fortfarande är här
Tänk att de inte har lyckats
tiga ihjäl mig ännu…
Men det blir tystare för varje
dag…
Och kanske hör jag till slut
inte mitt hjärta slå…


7-Eleven

Kan inte tänka på nåt annat
Jag ser bara säkra individer omkring mig
De har betat av det här och kan
gå vidare
Skillnaden mellan en gång och ingen gång
Någon gång har någon gett dig det där speciella
Ingen gång har ingen gett mig det där speciella
Jag finns inte för någon så
Ingen finns för mig så
Och min tid går åt att undra om det jag
söker finns på lagom avstånd
Jag vill inte att det skall vara så som nu
Som snabbkaffe
eller tejp
eller pappersmugg
Det kan inte vara så nära
bara
Det kan inte vara så att det bästa
är det dyraste på snabbmatsmenyn


Irrar med fast blick

Så kall
så målmedveten
så rätt

Så varm
så mjuk
så levande

Så mycket styrare av ditt eget öde
Så utelämnad åt de krav du inte ser

Sådan kyla
sådan värme

Tänk ett möte ikväll
där din kyla kan brytas ned av den som vågar
Vem vågar?

Det måste gå fort för imorgon är du
någon annanstans och väntar på
att din kyla skall brytas ned så att
du kan dela med dig av din känslolöshet


Tiden hastar

Vad känner du ikväll?
Vad känner du imorgon?
Vad ger du av dig själv?
Vad ger du till dig själv?

Ett billigt tidsfördriv
som hotar att bli dyrt
När du inte ger utav dig själv
till någon som inte tar emot dig för din egen skull…


Evighetens sekund

Jag väntar och du väntar
Jag väntar och han kommer
Jag väntar och ni går
För mig en sekund
För dig en sekund för mycket
Jag hann knappt dra efter andan
Men på en timme hade du hunnit
mer än mitt liv
Jag väntar
jag tittar
jag lyssnar
Snart ser jag inget
Snart hör jag inget
Snart känner jag inget med mina utsträckta fingrar
Frekvensen har förändrats


I’m puzzled

Kommer verkligheten någonsin att bli verklig? Kommer jag någonsin att kunna ta en plats? Kommer jag alltid stå vid sidan av i väntan på att någon skall bjuda mig en plats i overkligheten? Jag står till förfogande. Jag känner mig som tagen för given, att vara eller inte vara där nästa gång de tittar efter. Tvåsamheten har att göra så. Det är ingen ansträngning eller uppoffring som krävs. Jag, ensamheten, kan åkallas när det passar. Tvåsamheten kvittar det lika om jag, ensamheten, försöker ta mer plats än mig gives. Det märks lika mycket som ett intet. Världen utanför tvåsamheten blir en skuggvärld där konturerna dansar runt. Vem kan klandra? Ensamheten vill också känna tvåsamhetens säkerhet och klara struktur. Men hela havet har stormat klart och alla stolar har sköljts bort. En pall blev kvar. En pall att bära med för att kunna sitta vid sidan av när så påkallas. En felsågad pusselbit är jag. Liggande kvar i lådan när pusslet är klart. Men pusselbiten vill vara sådan. Kanske kunde man fila lite här och lite där utan att förstöra den? Men se, sådan liten förändring förslår inte. Jag dröjer kvar i lådan ändå. För lådan är hemtam och kanten är så hög. Lådan är så stor och mörk. Jag kan inte se om någon annan bit dröjer kvar någonstans i dunklet. Kanske, om jag mötte henne, kunde vi då bygga ett eget pussel där verkligheten bli verklig.

Av David Berg 24 feb 2005 18:17